Trekking i Fanbergen

Guitar LakeCentralasiatiska Tadzjikistan, vars yta till 93 procent upptas av berg, är himmelriket för den bergsbitne resenären. I landets västra delar ligger de spektakulära Fanbergen, som erbjuder ideala vandringsförhållanden för en behaglig naturupplevelse, och som dessutom inte ställer krav på några större förberedelser. Anders skildrar en vandringsdestination fjärran från turisthorder och utstakade leder.

Jag anländer till Sarvoda i västra Tadzjikistan sen eftermiddag. Min guide, Abdurashid, möter mig tillsammans med sin bror Abdullah som agerar chaufför samt en äldre herre vid namn Khodojurov, som visar sig följa med dels på eget initiativ och dels av nyfikenhet men kanske främst för att agera tolk. Jag blir som alltid i landet varmt mottagen och innan vi beger oss upp i bergen stannar vi vid en restaurang och laddar energiförrådet med får-shashlik.

Abdullah tar oss upp längs dalen i sin Toyota och vi småpratar lite under resans gång. Vi passerar ett par mindre byar och gång på gång stannar vi till när någon av deras bekanta befinner sig nära vägen. Vid flera tillfällen blir vi inbjudna på té och de övriga i bilen är oroliga att de ideliga avbrotten är en obekvämlighet för mig. Givetvis är det precis tvärtom. Jag stannar gärna och pratar med de som bor i området och deras gästfrihet och entusiasm gör att varje möte blir till en minnesvärd upplevelse i sig. Dessutom är den färska yoghurten de så ofta bjuder på gudomlig!

Vi övernattar hemma hos bekanta till Abdurashid och bjuds förstås återigen på té, kvällsmat och trevligt umgänge. Khodojurov berättar att han arbetar som engelska- och historielärare i en av byarna. Ett bättre tillskott till gruppen kan jag knappast tänka mig. Förutom att han agerar tolk är han dessutom väldigt insatt i regionens historia och rent allmänt en väldigt intressant person.

Efter att vi passerat den tredje och sista byn i dalen blir vägkvaliteten allt sämre samtidigt som scenariot utanför vindrutan blir allt mer dramatiskt. Vi stannar en kort stund vid en bro där tre dalar möts och bjuds på magnifika vyer i alla riktningar. Var och en av de gröna dalgångarna accentueras av smältvattenbäckar från glaciärerna högre upp bland bergen. Blickar jag upp längs Pasjruddalen som vi kommer att fortsätta följa övergår de gröna sluttningarna i fjärran till snöklädda toppar som bryts av mot den klarblå himlen.

När vi fortsätter upp i dalen passerar vi en och annan fårskock eller samling med kor. Byarnas boskap och dess övervakare är aldrig långt borta. Befinner sig skötaren tillräckligt nära vägen stannar vi och hälsar.


 
Då vi närmar oss vägens slut uppenbarar sig en liten by till vänster längs sluttningarna. Ett dussintal hus i sten sträcker sig i en länga som för tankarna till våra radhus. Men dessa ser ut att vara en del av berget och hade det inte varit för de färggrant klädda invånarna hade jag nog aldrig upptäckt dem. Husen utgör sommarresidens för de som arbetar med boskap eller att hugga gräs.
 
Vi stannar till och hälsar på några av kvinnorna som kommer för att möta oss. De bjuder på färsk yoghurt och bollar av torkad mjölk. Yoghurten är som sagt gudomlig och påminner om Kefir, syrlig, kall och härligt svalkande. Vi äter i gräset vid floden och det visar sig att kvinnorna som bjuder på maten är från samma by som resten av mitt sällskap. 

När vägen nu helt försvunnit är det äntligen dags att använda fötterna. Jag, Abdurashid och Khodujurov tar vår packning och börjar vandra. På vägen upp passerar vi en rysk bergsklättringsbas. En rysk resebyrå använder den som bas för toppbestigningar i området. Jag träffar några ukrainare som precis kommit ner efter att ha försökt bestiga flertalet toppar i området, bland annat Chimtarga Peak, den högsta i Fanbergen med sina 5489 meter. Klättrarna ser slitna och oväntat medtagna ut och vi får veta att toppbestigningen i går fick avbrytas på grund av dåliga väderförhållanden.

Svårt att tänka sig då vädret för tillfället var idealiskt för toppturer men det vänder fort på dessa höjder. Den solbrända och modstulna ukrainaren jag talar med har torra, spruckna läppar och hade inte väntat sig så tuffa väderförhållanden utan är glad över att de överhuvudtaget kom ner helskinnade. Han planerar dock redan att återkomma nästa säsong för ett nytt försök, och det är inte utan att man blir lite sugen själv.På väg ut från lägret passerar vi ett plakat fastnitat i en stor sten. Khodujurov översätter den ryska texten på plakatet framför mig. ”I left my heart in the Fan Mountains”.

Texten kommer från den ryske poeten och skådespelaren Yuri Vizbors visa med samma namn. Det räcker att lyfta blicken för att förstå innebörden. Landskapet som uppenbarar sig bakom stenen som plakatet är fäst i är enastående. Den gröna dalen slingrar sig upp bland bergen och kantas av snöklädda bergstoppar. Där blickfånget tar slut tar några av de högsta topparna i Fanbergen vid. Det som utmärker Fanbergen är dock alla spektakulära bergssjöar. Lake Guitara, Lake Mutinye och Lake Alauddin bara för att nämna några. Den sistnämnda är målet för dagen, guiden försäkrar mig om att det inte är långt kvar. Vi tar vår packning och fortsätter vandra.

Här lämnar vi den sista bebyggelsen bakom oss och beger oss ut i naturen i dess rätta bemärkelse. En natur fri från kabelliftar och utstakade vandringsleder. En och annan boskapsskötare med byns får eller kor utgör det enda liv vi skymtar på de avlägsna bergssluttningarna.

Vi fortsätter vår vandring upp längs dalen och når snart Alauddin Lake, en bergssjö på 2800 meters höjd. Det som utmärker sjön är dels dess klara vatten som i eftermiddagssolen antar en turkos färg men framförallt dess läge. Sjön är så liten att de omgärdande bergen ramar in den på ett estetiskt väldigt tilltalande sätt samtidigt som de snöklädda topparna reflekteras i sjön, vilket gör att det känns som att tälta i en oljemålning av Frederick Church. Jag och Khodujurov sätter upp våra tält vid sjökanten och njuter av utsikten en stund under tiden som guiden förbereder middag.

När middagen är överstökad och mörkret faller kommer vodkan fram. Khodujurov tar fram en flaska av något ryskt märke som vi dricker i skymningen. Att ha en engelsktalande person med sig är en stor hjälp. Khodujurov har dessutom bott i dessa berg i hela sitt liv och kan ingående förklara alla frågor om traditioner och historia om området som jag kan tänkas ha. Vi skålar med jämna mellanrum för varandras hälsa, våra familjers hälsa och lycka och så vidare en bra bit in på småtimmarna.

Jag tror till och med vi kom in på ämnet ABBA-medlemmar under kvällen men det måste ha varit efter mycket vodka. ABBA-spöket slipper man tydligen aldrig som svensk.

Khodujurov är pratglad och efter en hel del vodka är även jag det (svensk som jag är). Han tillhör den minoritet i Tadzjikistan som saknar sovjettiden. Han växte upp föräldralös men fick tidigt gå i en bra skola med kunniga ryska lärare och lärarinnor. Han fick en bra utbildning och motsätter sig det nuvarande system där endast de rika, som dessutom ofta är ointresserade, har möjlighet att studera.

Innan jag går och lägger mig kan jag inte låta bli att ta en promenad vid sjön. Det är molnfritt och konturerna av bergen skymtar under den fantastiska stjärnhimlen. Att blicka upp mot stjärnorna på en plats helt fri från ljusförorening är en magnifik upplevelse och i sig en fullgod anledning till att åka till Tadzjikistan.

Nästa dag när jag kryper ut ur tältet möts jag av en makalös syn. Tältet står vid sjökanten och öppningen är vänd mot sjön. När jag drar ner dragkedjan och ögonen vant sig vid ljuset visar Lake Alauddin upp sin allra bästa sida. Det är helt vindstilla och himlen är klarblå. Vattenytan är spegelblank och i sjön ser man glasklara reflektioner av de omkringliggande bergen med sina snöklädda toppar. Min vanliga morgontrötthet är som bortblåst!

I dag är det dags att bege sig högre upp i bergen. Målet är Lake Mutinye på 3600 meters höjd. Vi bestämmer oss för att låta tälten stå kvar och endast göra detta till en dagtripp. Lake Mutinye är mer utsatt på sin höga höjd och eftersom jag sitter på världens bästa tältplats återvänder jag gärna redan samma dag. Stigningen är bitvis ganska brant men utan packning är det ingen match. När vi når Lake Mutinye har landskapet bytts ut, de gröna sluttningarna är borta och vi möts istället av snö, kyla och ett till synes kargt klimat.

Sten, berg och snö dominerar landskapet här uppe och flera av de högsta topparna i Fanbergen ligger inom synhåll. Själv nöjer jag mig dock med att fotografera dem. När vi kommer tillbaka till lägret möts vi av Abdurashids barn, Fatima och Johongir, som precis anlänt. Barnen är som barn är mest, lekfulla, blyga och mycket nyfikna.

På eftermiddagen är det dags för käk, guiden slår på stort och ordnar en rejäl tallrik Plov, en av Centralasiens paradrätter. Egentligen är det inget mer raffinerat än ris och fårkött men efter en fysiskt krävande dag är det precis vad som behövs.

Mitt under middagen får vi besök av en väderbiten, framåtlutad herre. Sett till det yttre skulle man kunna tro att han är över 50, ett liv i bergen har satt sina spår och han är förmodligen betydligt yngre. Han presenterar sig och visar sig vara en av boskapsskötarna som håller till i området. Han blir givetvis inbjuden att dela middagen med oss. Han sneglar ofta upp mot fåren som skymtar i fjärran och berättar att han är orolig över att djuren ska få besök av varg igen. Han är märkbart plågad över de allt mer frekventa incidenterna med varg och tamboskap men vill inte tynga oss med sina problem och vi byter snart ämne. Efter middagen vill han återgälda gästfriheten och givetvis är det vodka som presenteras. Den var hemsk i smaken men värmer gott i den kalla kvällsluften.

Nästa dag beger vi oss ner igen, samma väg vi kom. Vi har inte avtalat någon tid med Abdullah för att komma och hämta oss och han saknar mobiltelefon vilket gör att vi får vänta ett bra tag innan han dyker upp.
 
När vi är tillbaka i Sarvoda frågar jag om Abdurashid vill följa med till Iskander Kul, som jag inte vill missa när jag ändå är i området. Sjön är den största och mest välkända i Fanbergen och ligger bara några mil från Sarvoda. Abdurashid vill gärna följa med och visa mig runt där och det visar sig att hela gänget vill hänga med. Det tar inte ens en timme med bil innan vi är där. Vi äter lunch, sedan tar jag en promenad längs strandkanten. Iskander Kul (Lake Alexander på engelska) har fått sitt namn efter Alexander av Makedonien. Huruvida Alexander faktiskt befunnit sig vid sjön är dock tveksamt. Vad som däremot är säkert är att det i de isolerade dalgångarna i området fortfarande finns byar där hans fienders språk, Sogdianska, fortfarande talas.

Abdurashid visar mig runt till närbelägna Snake Lake vars namn inte kräver ytterligare förklaring. Han tar oss sedan till Niagara Falls, ett 41 meter högt vattenfall i området. Det råder inget tvivel om att även området kring Lake Alexander bjuder på makalösa omgivningar. Spetsiga berg skjuter upp ur sjön och även om de inte är lika höga som runt Lake Alauddin där jag befann mig bara någon dag tidigare så skapar dem ett dramatiskt uttryck och en syn väl värd att skåda.

Denna snabbvisit gjorde dock inte samma intryck på mig som de föregående dagarna. Kanske för att sjön är så stor att bergen inte utgör samma inramning. Kanske för att jag behövde lite tid på mig att smälta de senaste dagarnas upplevelser. Kan inte låta bli att reflektera över hur lite folk vi ser trots att det finns bilväg hela vägen till sjön. En sjö av denna kaliber placerad i godtyckligt europeiskt land hade varit översållad med turister. Här är vi dock i det närmsta ensamma.

Väl tillbaka i Sarvoda skiljs våra vägar. Jag tänker tillbaka på mina dagar i bergen och även om jag hade förväntat mig vackra landskap och orörd natur, så överträffade verkligheten alla mina förväntningar. Vad jag dessutom inte hade räknat med var den extra dimension Abdurashid och Khodujurovs närvaro innebar. Nu fick jag även en värdefull inblick i lokalbefolkningens liv i bergen och är full av positiva intryck från den senaste veckan.

Jag fortsätter min resa söderut mot Dushanbe längs vägen som går över det 3 400 meter höga Anzob-passet, vilket inte är något för den höjdrädde. Vägen slingrar sig uppför bergssluttningarna medan vi möter mängder av Kamazlastbilar som dundrar nerför i hög fart. Toppen bjuder på makalös utsikt och lagom till vi vänder nedåt hinner solen gå ned, vilket nog var bäst för alla inblandade och dessutom ger mig möjligheten till några timmars välbehövlig sömn.

5 kommentarer på Trekking i Fanbergen

  1. nils sunden

    Åh det låter underbart!!!
    hur fungerar det med VISA och hur bokade du din guide?

  2. Micael Sundberg

    Tjena Anders.
    De viste ja inte om dej att du va ute å äventyra i denna omfattning.
    Och va kul att läsa om. Ha de bra så hörs vi/ Micke

  3. Anders Wikström

    Kul att den uppskattas!

    Nils >> Jag ska fylla pa med praktisk information sa fort jag ar hemma i Sverige igen (dvs om en dryg vecka).

Svara till