TA DET LUGNT i Tarutao national park, del I

En solig morgon avgick en motorbåt från piren i Pak Bara, allra längst ner i söder på den Thailändska västkusten. Människorna som upptog sätena var turister. Alla utom två var på väg till ön Koh Lipe, den enda ön i Tarutao national park som upptas av privatägda resorts. Efter bara femton minuters resande på det turkosblå, glittrande havet lade båten till vid nationalparkens största ö – Koh Tarutao. Där steg två förvirrade personer av med en undran i blicken över varför de var de enda som inte fanns kvar i båten när den sedan satte av igen. Varför ville ingen annan gå av här?

De hade kommit till Ao Pante, huvudkvarteret för öns parkförvaltning. En tysk, thaitalande flicka satt i en liten reception och såg väldigt avslappnad ut. Hon försäkrade att ön var fri från både Dengue feber som malaria varpå den något hypokondriske av de två nyanlända drog en lättnadens suck. Tyskan berättade också om logimöjligheterna på ön och det kunde snabbt konstateras att det var enkel standard som gällde.
 

Paret som just anlänt, som bestod av en smått hypokondrisk man och en mycket vacker kvinna, övervägde sovmöjligheterna. Enkla bungalows med stenhårda sängar och tält fanns på menyn. Tälten kunde hyras för 150 baht per natt och lät som ett billigt men onekligen obekvämt alternativ. Tyskan berättade att de allra flesta faktiskt bodde i tält och detta grupptryck samt möjligheten att få sova var man ville i naturen gjorde att tältet blev hyrt. Det skulle provas, åtminstone till en början.
 
Den tyska flickan tipsade om sin favoritstrand längre söderut på ön som var ett perfekt ställe att campa på. Man kunde hyra in sig på en liten bil som körde hela vägen dit eller så kunde man gå längs med stränderna. Det var en fin promenad, men ganska lång lät hon meddela på sin tyskbrytande men välartikulerade engelska. Med stora ryggsäckar plus ett tält att släpa på lät det första alternativet lockande, och valet var enkelt.
 
Högkvarteret bestod av ett antal hus utspridda i ett grönt, lummigt område. Det var välordnat och uppstyrt, men inte för mycket utan på ett smakfullt sätt. Havet var aldrig mer än ett stenkast bort och trots att det var tryckande hetta räckte det med ett enda ögonkast mot vattnet för att svalkas av. En flod rann längs med piren och ringlade sig likt en orm mot öns djungelliknande inre delar. Längre bak i tiden hade krokodiler lurat i flodens gryniga vatten, men det tillhörde numera ett av öns många minnen.

Den kilometerlånga stranden, som var av yppersta vykortsvackra klass, var helt öde sånär som på en eller två människoliknande konturer hundratals meter bort. Det var apor.
 
En synnerligen inspirerande syn var detta, speciellt för kvinnnan i det nyanlända sällskapet som råkade vara fotograf, som nu för första gången i sitt liv kunde få utnyttja sina kunskaper på en tom strand.
En bit från piren fanns tältplatser i sandlådor som låg längs den övre kanten av stranden. Trots att ett par tält var uppställda verkade lägret öde. Kort därpå stod det klart att lägret inte var öde, utan sovande.

Flera hängmattor var uppsatta i skuggan av träden. De var uppsatta strategiskt så att den blå oändliga horisonten kunde insupas på det allra mest bekväma sätt. I dessa hängande mattor gömde sig ägarna till tälten och det var i dem som de låg och sov.Den hypokondriske mannen blev lyrisk vid åsynen av detta och tackade tyst för sig själv en viss gumma i Pnom Penh för att hon sålt sin blå hängmatta till honom. Nu skulle den komma väl till användning.
 
Men innan tältet kunde slås upp på stranden i Ao pante och hängmattan kunde hängas upp mellan palmerna skulle ön utforskas. Tyskans favoritstrand Ao Molae väntade. Två påsar chips och ett par burkar kall öl inhandlades ur den lilla shopen mitt i högkvarteret minuterna före avfärd. Sparsamt var utbudet i affären, men mer än så behövdes inte. Det var ju vildmarksliv som var att vänta de närmaste dagarna.
 

När hypokondrikern stillsamt vandrade bland högkvarterets tysta byggnader kunde han inte låta bli att märka den säregna stämning som låg höljd över ön. Människorna gick långsamt, tiden verkade gå lite långsammare än på fastlandet. Men det var något annat som gjorde att denna ö skiljde sig från många andra öar i Thailand. Inte en enda banan-pannkaka fanns i sikte, inte heller satt någon och smuttade på en fruktdrink. Det fanns inte ens någon som låg och blev masserad nere på stranden. Den totala avsaknaden av resorts på ön gjorde att ingen brydde sig om att erbjuda dessa saker.

Thailändarna, som gick omkring här och var, hade annat att göra. Deras uppgift var att sköta om ön, inte turisterna. Turisterna fick sköta om sig själva.
 
Bilresan till Ao Molae gick på en förvånansvärt bra grusväg och trots att paret slog i huvudet i taket ett par gånger var resan över ganska smärtfritt. Parkförvaltningen verkade förvalta ön på ett bra sätt. Det som sedan uppdagades för hypokondrikern och fotografen när de anlände till den nya stranden Ao Molae var nästan, men bara nästan, obeskrivligt. En känsla infann sig, som bara kan infinna sig när man hoppas på att något ska vara på ett visst sätt och sedan blir överväldigad av att verkligheten för en gångs skull överträffar förväntningarna.
 
Paret hoppade av bilflaket bredvid ett litet hus som stod längs vägen varifrån det kom en behaglig doft av välkryddad mat. Bakom ett par enstaka träd och buskar kunde man urskilja något blått som i solljuset glittrade på ett fantastiskt vackert vis och framför det blåa skymtade vit sand. Ett fåtal tält satt uppspända i gräset bakom stranden och de var utspridda på ett sätt som visade att man ville ha privatliv men ändå inte tog avstånd från de andra. Där fanns även ett par nybyggda bungalows och utanför dem utomhusduschar gjorda av sten. Ljuset som letade sig igenom de höga trädtopparna var bedövande vackert och på avstånd fick det allting att se en aning overkligt ut, som en kuliss.

Hypokondrikern tog ett par steg förbi kulissen, in bland trädens avlånga skuggor och stannade tillslut, svävandes på den tunna gränsen mellan dröm och verklighet. Han greps då av en lustig, kittlande känsla av att befinna sig på en plats som inte fanns i verkligheten. Som om han tagit klivet rakt in i en tavla.
 
Området (som trots allt existerade i verkligheten) kunde bäst beskrivas som ett vildmarksläger, även fast ordet vildmark kan ge ett felaktigt intryck. Detta var thailändsk vildmark och råkade just här bestå av en paradisstrand på en paradisö, en stark kontrast till exempelvis den svenska vildmarken.

Hypokondrikern och fotografen valde ut en tältplats i gräset en bit ifrån de andra och fick ett likblekt, tystlåtet brittiskt par som nämaste grannar. Britterna sa ingenting under hela vistelsen vid stranden och höll sig i skuggan hela tiden. Badade gjorde de endast vid solnedgången.
 
Stranden, som var endast ett fåtal steg bort från tältet, var något utöver det vanliga. Den var inte lika lång som de andra på ön utan låg skyddad i en lagun och böjde sig lätt likt en glad mun. Sanden var kritvit och fullständigt lös med ett vitt bländande sken när solens strålar låg på. Växtligheten runtomkring var grön, frodig och i västerlänningars ögon exotisk.

Palmer fanns det gott om, precis som det ska göra vid paradisstränder. Eller i det här fallet var det kokosnötsträd som liknar palmer men är betydligt farligare då kokosnötter har en tendens att falla. Och när de faller så faller de tungt. Havet var varmt men lyckades ändå med konsten av att vara uppfriskande.Ingen människa som stod på denna välskapta strand skulle kunna tvivla på att detta var så nära perfektion som naturen någonsin kan komma. Det var ingenting annat än ren magi.
 
Som kronan på verket hade naturen, i sin oändliga vishet, sett till att det fanns gott om plats att njuta av skapelsen. Den var nämligen, precis som de flesta stränder verkade vara på ön – öde.

Strandens soldränkta orörda sand förde tankarna till nyfallen pudersnö och att pulsa barfota genom den var, med livlig fantasi, ungefär som tropikernas motsvarighet till off pist skidåkning. En bit bortom liftsystemet finns inga liftar, ingen after-ski, inga barnfamiljer. Istället orört, lugnt och känslan av att vara ensam i naturen. Känslan av att ensam vandra i den varma sanden gav kanske inte samma adrenalinkick som pudersnö kan ge, men frihetskänslan var definitivt densamma. Ett perfekt ställe att åka till alltså, om man vill ta det lite lugnt. Märkligt, tänkte hypokondrikern när han stod på den ödsliga stranden, att den finaste strand han någonsin sett också råkade vara en av de minst populära han någonsin sett. Sen kom han att tänka på det där med off pist skidåkning och insåg att det egentligen inte var så märkligt.
 

En resa är som bekant aldrig bara en resa. Man förflyttar sig inte bara mellan olika punkter utan försätts automatiskt i ett speciellt tillstånd det ögonblick man släpper taget om det liv man kommit att kalla för sin vardag. En mental resa såväl som en fysisk resa. På denna ö var det uppenbart att besökarna hade gjort en betydligt längre mental resa än vad folk i allmänhet brukar göra när de reser.

Det var som om någon gått runt med en stor klubba och dragit den i huvudet på alla som var där så att de hamnat i ett tillstånd okapabla till hastiga rörelser och snabba tankar. Avslappnandet hade tagits till en ny nivå.
 
På Koh Tarutao är man avkopplad, inte bara från sin egen vardag utan från allt. Man är avkopplad från sig själv, vilket är sällsynt men oerhört nödvändigt ibland. Ett besök på denna ö är inte en resa bakåt i tiden eller framåt i tiden som så ofta sker när man reser, utan i själva tiden. Man går vilse i tiden, och den blir därmed oväsentlig. Vid stranden Ao Molae är det endast solen som påminner om att tiden fortfarande går framåt och det är efter den som dagarna styrs. När den går upp är det dags att stiga upp. När den går ner är det dags att sova. Däremellan är man ledig. Efter en kort stund i detta tillstånd tappar man omedvetet bort det strukturerade, planerande tänkandet och man glömmer bort att hålla reda på veckodagarna.
 
Denna tidsförvirring är det slutgiltiga beviset på att man kopplat bort all stress och troligtvis också då de flesta bekymmer man eventuellt har, eftersom de flesta bekymmer faktiskt är relaterade till tiden och det faktum att den aldrig räcker till. Först när man släppt taget om tiden kan man bli avslappnad på riktigt.

Risken att känna sig slö eller slapp är minimal på denna ö tack vare livets geniala påfund att ju längre hemifrån man befinner sig desto mer känns det som att man verkligen gör något med sitt liv, trots att man egentligen inte gör någonting alls. Om man då som på Koh Tarutao befinner sig ljusår bort från sig själv, sitt liv och sitt hem så blir ju resultatet givet – man hinner där uträtta mer på en dag än man hinner på en hel vecka hemma. I och med detta känner man sig ovanligt produktiv och effektiv, och känslan av att man verkligen gör något stärks ytterligare.
 
Om man vill, eller framförallt om man har tid, så är det möjligt att ta avkopplandet ett steg längre. Den dag man måste se efter i kalendern för att minnas vilken månad man befinner sig i kan man stolt titulera sig som en av mänsklighetens allra mest avslappnade individer. Men detta händer inte över en natt utan kräver oändligt mycket tid och extremt lite arbete. Om någon skulle ta sig an denna äventyrliga utmaning så skulle Koh Tarutao vara den perfekta platsen att göra det på.
 
När hypokondrikern och fotografen efter vissa besvär äntligen fått upp sitt tält kom en 60-årig brittisk man fram till dem. Han hälsade kort, höjde en stor klubba gjord av kokosnötskal och slog till, rakt i huvudet på de båda. De vacklade till, och såg med dimmig blick på mannen. Han var tunn men lång, hade grått nästan snaggat hår och en grå veckolång skäggstubb. Ansiktet var smalt, avlångt och påminde lite om en fågel. Kroppen var brunbränd med undantag för bröstet som var färgat grått av krulliga små hårstrån. Ett par röda badshorts hade han på sig, ingenting mer. Hans namn var Darwin.
 
Han stod där, flinandes. Hela hans väsen utstrålade galenskap, erfarenhet och en osedvanlig auktoritet. En märklig blandning kan man tycka, men så var det också en märklig man. När man tittade på honom var det som om hela världen uppenbarade sig, som om man kunde uppleva jordens alla äventyr genom att se in i hans gåtfulla ögon. Han smälte in i omgivningen lika naturligt som ett kokosnötsträd eller en fjäril. – This is the best beach in Thailand”, sa han med ett svårtytt leende och det fanns ingen anledning att tvivla på detta påstående. Han visste vad han talade om. Därefter sprang han ner till stranden och försökte kasta frisbee med en apa.
 
Efter det trevliga men omtumlande mötet med Darwin fördrevs återstoden av dagen med att äta och bada. Vid solnedgången samlades alla runt stranden för att bevittna föreställningen. Solen gick ner i havet och det var en imponerande syn. Solen liknade ett gigantisk eldklot som efter att ha skiftat färg från gul till röd på ett synnerligen spektakulärt vis tillslut slukades och släcktes av den blå, svalkande horisonten. Just när det brinnande klotet var på väg att smälta ihop med havet exploderade himlen likt ett fyrverkeri och gick igenom färgskalans alla nyanser innan även den släcktes, och blev mörk.

Att få njuta av detta skådespel i total tysthet under en klarblå himmel och med en kall öl samt en liten påse potatiships i handen måste vara bland det mest harmoniska och vackra man kan uppleva som människa. Sådana magiska stunder kräver en speciell omgivning för att kunna uppskattas på rätt sätt. Hela tiden i livet passerar liknande stunder men alltför ofta passerar de obemärkt på grund av små distraherande moment som ett skrikande barn, en gnällande gubbjävel eller en oändligt irriterande mygga (visserligen finns det myggor på ön, men bara i djungeln och där vill man ju ändå inte vara när solen går ner). På Koh Tarutao, och i synnerhet i vildmarkslägret vid Ao Molae är man befriad från sån skit. Där finns ingenting som distraherar en från att ohämmat njuta av solnedgången, och då inser man verkligen hur enastående vackert det egentligen är.
 

När solen försvunnit blev det mörkt. Alla människor hade vid det laget lagt sig i sina tält. De svaga lampor som satt utspridda runtom byggnaderna vid lägret dog ut en stund efter solnedgången och ersattes av en lysande rund måne. Tystnaden som vilade över lägret bröts endast av kvällsbrisen och vågorna som harmlöst slog upp mot stranden. Paret hade missat liggunderlag och natten blev därför väldigt obekväm. De låg i princip rakt på marken. Resultatet blev en sömnlös natt. För en människa med det minsta anlag för ett filosofiskt sinne så brukar sömnlösa nätter vara ett tillfälle då man oundvikligen börjar fundera.

Hypokondrikern gjorde givetvis detta. Han försökte smälta de senaste dagarnas intryck vilket gick ganska bra. Det som visade sig vara svårsmält var den märklige mannen vid namn Darwin som hälsat dem välkomna till stranden. Vem var han?
 
Mindre bra gick det också när han försökte komma på vilken dag det skulle vara när solen gick upp igen. Torsdag? Eller kanske Söndag? Tillslut gav han upp och fick nöja sig med att i morgon, i detta ögonblick, inte var någonting annat än just, i morgon. Vad skulle då kunna hända en dag som i morgon, på en ö som denna? Med tanke på att natten inte bjöd på så värst mycket sömn var det bäst att inte ha några planer utan istället satsa på att ta det lite lugnt. Kanske gå på en promenad längs stränderna och hänga lite i hängmattan. Vad han inte visste då var att morgondagen hade andra planer för både honom och fotografen. Koh Tarutao var en ö med en otäck historia, och den var på väg att uppenbara sig.
 
Fortsättning följer i del II

5 kommentarer på TA DET LUGNT i Tarutao national park, del I

  1. Caroline, Marie

    låter väldigt lockade att resa dit! och vi väntar på fortsättningen!!

  2. Richard, Stockholm

    Skall dit i början på december, så denna beskrivning var väldigt inspirerande!

    Väntar på del 3…

  3. Richard_Stockholm

    Hej,

    Åker om några dagar, så jag misstänker att jag får ta reda på mysteriet med del 3 på egen hand när jag kommer dit 🙂

    Annars: gärna en fortsättning, det är kul att läsa!

    Hälsar

    Richard

Svara till