Där andra världskrigets fasor ekar

Att besöka ett av förintelsens koncentrationsläger är ett mycket starkt och uppskakande minne. Och så ska det också vara. Här och var i Tyskland och Polen står de gamla lägren kvar just som monument över det man aldrig får glömma. I Dachau låg det första nazistiska koncentrationslägret, KZ Dachau, som inrättades i en gammal ammunitionsfabrik den 22 mars 1933.

Dachau ligger ungefär 1,5 mil nordväst om München och är i dag en populär småstad bland annat för barnfamiljer som söker sig bort från storstaden. 40.000 personer bor här. Det är svårt att tänka sig att ett av världshistoriens grymmaste kapitel utspelade sig här i småstadsidyllen för inte mer än drygt ett halvt sekel sedan. Men det var här det fruktade koncentrationslägret KZ Dachau byggdes på Heinrich Himmlers kommando, bara några veckor efter att Hitler hade utsetts till rikskansler.

Historiker kallar KZ Dachau nazisternas ”mordskola”. Lägret stod som förebild för andra läger och namnet Dachau kommer för alltid att förknippas med koncentrationsläger och förintelse.Man utgår i dag från att två tredjedelar av de sex miljoner judar som föll offer för förintelsen berövades sina liv i något av nazisternas koncentrationsläger. Mer än 43.000 mördades i Dachau innan amerikanska trupper befriade lägret den 29 april 1945. Inget annat läger avrättade så många politiska fångar, inget annat existerade så länge.Med pendeltåget tar det 20 minuter från München centrum att ta sig ut till Dachau och därifrån tar bussen 10 minuter – ingen världsresa med andra ord.

Vädret är perfekt för en dagsutflykt som denna. Det är mulet, dystert och de få personer som befinner sig ute på gatorna ser sura ut och drar rockkragarna ända upp till näsan. Mamma och jag sitter tysta och fryser på tåget. Det är lätt att hitta. Tågstationen i Dachau är liten och skyltarna som visar vägen många. Det är måndag. Vad vi inte vet är att koncentrationslägret är stängt just på måndagar. På något konstigt sätt går vi fel utan att vi märker det. Istället för att hamna vid huvudingången går vi genom en bakdörr i stenmuren som någon glömt att låsa.

Plötsligt ligger den stora, kala grusplanen framför oss. Det var här fångarna en gång tvingades stå uppradade i timmar varje morgon och kväll. Det var här arbetsuppgifter fördelades och fångar bestraffades inför ögonen på sina medfångar. Vi är helt ensamma förutom en vaktmästare som av någon anledning håller sig i vår närhet. Här börjar vår promenad längs de ödsliga grusgångarna. Egentligen finns det inte mycket att se: förutom den vita huvudbyggnaden finns en barack kvar och lite längre bort ett nybyggt kapell. Inne i baracken kan man se toaletterna och fångarnas sorgligt trånga sängar. 

En bit längre bort, avskilt från det stora området ligger krematoriet med sina omklädningsrum, duschrum och slutligen rummen där liken staplades. De otäcka skorstenarna lockar fram rysningar längs ryggraden. Vad tänkte människor när de blev inskickade i dessa dödskamrar? Visste de vad som väntade? På en lummig liten stig runt denna byggnad befinner sig stenplattor med inskrifter som gör en mer än illa till mods.

På den ena stenen står att man här avrättade fångar med nackskott, en annan påminner om de många anonyma, vars aska ligger just här.

Ungefär två timmar stannar vi på området. När vi går ut låser vaktmästaren efter oss. Han berättar att det egentligen var stängt, men att han aldrig skulle komma på tanken att slänga ut någon som vill besöka minnesplatsen. Därför har han helt enkelt strosat efter oss.

800.000 personer besöker KZ Dachau varje år. Det är viktigt att folk kommer hit. För inte så länge sedan demonstrerade nynazister i Dresden. Det finns en hel del människor som hävdar att koncentrationslägren aldrig existerat. Det är svårt att förstå dem. Det är också svårt att förstå de spanska ungdomarna som vid mitt andra besök i Dachau roade sig med att skrika ”Sieg Heil” när de kommit innanför portarna. Eller det medelålders turistpar från Mexiko som åkte fast av polisen mitt i München. De kunde inte förstå vad som var fel med att göra hitlerhälsning framför stans monument tillägnat just nationalsocialismens offer. Det var ju bara för ett foto, en kul grej.