Africa on a shoe string, buss runt i Uganda och Rwanda

Text från min blogg om den spännande resan mellan Uganda och Rwanda med buss.

Ja då var man hemma igen, efter en mycket speciell resa. Varför, ska jag förklara nu, men först måste jag hämta lite marabou choklad och käka för att kunna skriva något!

Vi reste tidigt lördag morgon. Klockan ringde redan vid femtiden och vi steg upp för att fixa det sista och ta en taxi till busshållplatsen för att hoppa på bussen som skulle ta oss den långa vägen till Kampala i Uganda.

Det var precis lagom kyligt och utsikten var fin så resan blev inget större problem. Ännu bättre blev det då hela ”victoriasjön-runt-gänget” hoppade på vid Kisumu och åkte med samma buss ända upp till Jinja, två timmar innan vi nådde Kampala. Vi blev helt ensamma på bussen efter att alla hoppat av innan slutdestinationen, men busschauffören var vänlig och hjälpte oss med lite tips och råd.

Vi åkte raka vägen med en taxi till ett slumpvis valt hotell från den obligatoriska Lonley Planets guidebok. Det blev Tuhende Safari inn i Old Kampala, som visade sig vara ett riktigt trevligt ställe!

Dagen därpå besökte vi Uganda National Museum, slumområdet, någon liten marknad, åt chapati och stannade på Café Javas. Tillbaka på hotellet mötte vi Victoriagänget som hade tagit in på samma guest house. Det blev en söndagskväll ute på en klubb i Kampala där vi lärde känna en av de uppträdande artisterna vilket vi tyckte var ganska kul. Han kände sig inte heller helt fel med fyra ”wazungu” vid sin sida, snarare han trodde han var kung.

Kanske blev måndagen ändå den roligaste dagen då vi direkt bokade biljetter till Rwanda, och åkte till ”Owino market”. För dig som följer bloggen har du säkert läst en hel del om Toi Market och hur roligt det är där. I Uganda hittade vi Owino som var ca fyra gånger så stor som självaste Toi! Inte illa pinkat, Victoriagänget hittade inte in i röran, synd, vi förblev dem enda vita på den närmsta kvadratkilometern vilket resulterade i att få höra rop om sin hudfärg ungefär var 5:e meter. Men det är vi så vana med nu för tiden, eller hur var det?

Rwanda dagen därpå blev ett litet skräckscenario då våra väskor på något sätt hamnat i någon riktig jubelidiots händer och blivit placerade i facket förseglat till Bujumbura – Burundi. Även om jag drog på min värsta teater-skrik-gnäll-bedjande-kiswahili röst/språk mjuknade inte klantskallarna till busschaffisar. Nej, vi blev tvungna att följa med till den farliga gränsen mellan Rwanda och Burundi. En resa för sig, (som jag och Cornelia helst hade varit utan)

Två och en halv timme senare står vi på gränsen och är lite småskrämmada, men får som tur är tillbaka våra väskor. En kvinna från Nairobi hade råkat ut för exakt samma misstag, så hon fick hjälpa oss genom att ta sig över gränsen med sitt Kenyanska pass (Svenskar kommer inte in i Burundi utan väldigt speciella omständigheter). Väskorna fick vi snart tillbaka, men den där utlovade bussen som skulle ta oss tillbaka existerade inte. Vi stod mitt i en gräns, mitt i Rwanda/Burundi med varsina väskor och undrade vad farao vi skulle hitta på. Klart vi ordnar upp saker dock. En grön buss stod parkerad på andra sidan vägen som vi snabbt ordnade platser på. Att vänta på att denna buss skulle starta var en annan saga dock. Jag kan beskriva denna upplevelse som väldigt ångestfylld. Att befinna sig på väldigt fel plats under väldigt fel omständigheter är kanske inte det bästa som finns, speciellt inte då det inte finns en ambassad man kan ringa till och telefonernas SIM från Kenya inte längre gäller…

Situationen löste sig till slut. Vi bytte sedan buss i en liten by, till en lite expressbuss. Den kenyanska kvinnan hjälpte oss med mycket, Rwandianer kan inte engelska, mest franska, men knappt kiswahili, så hon fick prata med dessa människor som hade hand om bussarna, så när klockan var halv fem var vi äntligen framme, i Kigali.

Dag två i Rwanda, eller kanske snarare vår dag ett träffade vi victoriagänget som även dem hade hamnat i Kigali, fast kanske under lite bättre omständigheter. Vi möttes upp och tog en taxi till Nyamata Church. Och nu kommer det intressanta.

Ni kanske känner till lite om vad som skedde i Rwanda, men om inte skedde ett fruktansvärt brutalt folkmord 1994. Denna dag, för 16 år sedan, i kyrkan vi besökte mördades 45 000 Tutisier brutalt i denna kyrka där de en sista gång försökte ta skydd.

Kvar i dag var dödsskallar, 45 000 uppsättningar kläder till offerna, blodstänk, ett blodigt altare, skotthål i taket men inte minst sörjande människor och en fruktansvärd historia. Tänk er att det bara var 16 år sedan, det är inte ens länge sedan! Skallar var uppradade i hyllor och vi höll en tyst minut innan vi tittade på de kvarvaror som fanns från folkmordet. Så fruktansvärt så att det inte finns ord. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, om det ens går. Frågan är om man ens vill veta, det var det starkaste jag sett. Så nära inpå, så overkligt sant.

Rwanda satte starka spår, ett land i djup sorg, ett land i spillror, trots alla goda ting. Goda ting som regeringen på 49 % kvinnor, goda ting som fin miljöpolitik (regel: tullen beslagtar ALLA plastpåsar som förs in i landet. Man använder inte påsar i Rwanda för det är omiljövänligt!) Hutuer och Tutsier finns inte längre, det finns bara en stam, Rwandier. Alla är så överens om en sak; never again.

Buss till kampala på natten igen. Smidigt och enkelt ändå. Litet stopp med ett par timmar i Kampala för att sedan resa hem igen, berikad med minnen och erfarenheter större och fler än vad många bär. Även om resan har varit jobbig har den berikat något helt enormt, det har varit spännande och roligt, en salig blandning!

Var den första som kommenterar

Svara till