Från Kampala till Kigali med buss

Busstationen vibrerar av liv och rörelse. Det är ett myller med folk, dofter och ljud. Gatan är hårt trafikerad; bodas bodas (mopeder) trängs med matatus (taximinibussar) och försäljarna försöker överrösta den personal som försöker få rätt person på rätt buss. Med min 65 liters ryggsäck på ryggen och min 30 liters ryggsäck på magen känner jag mig något i vägen. Trots att jag genom åren anser mig ha utvecklat en fantastisk förmåga att parera ryggsäckarna på tåg och busstationer, finns det dock en gräns för hur smidig man kan bli.

Jag hittar fram till bussbolaget Jaguars station, som med ens framstår som en oas av stillhet. Överlycklig ser jag hur bussen som skulle avgått klockan 06:00, fortfarande står kvar då jag ankommer 06:05. Jag skyndar mig att köpa biljett för 15 000 Ugandiska Schilling (under 75 SEK) och kastar mig på bussen. Detta givetvis helt i onödan. Konceptet ”Just now” är evigt rådande, det känns som något av ett standard svar på ”What time are we leaving?/When will we be there?/Do you know when the bus is coming?” etcetera. Femtio minuter senare rullar vi ut från busstationen, detta fem minuter innan nästa buss ska avgå enligt tidtabellen. Tillåt mig tveka.

Jag sitter på ett relativt bekvämt säte vid fönstret. Jag lutar mig skönt tillbaka, och ser fram emot att få sova bort några av de sex timmar det har utlovats att det ska ta till Kigali. Även om jag ställer mig ytterst tveksam till den tidsangivelsen.

Tio minuter senare hör jag det; klinkandet på ett hemmabygge till gitarr. Motvilligt öppnar jag ögonen och möts utav ett femtiotal par ögon, samt en man i trettio årsåldern som tittar spänt på mig. I handen håller han ett stränginstrument och börjar med ens att sjunga stående i bussgången; ”Ohhhhh mzungu!!!! You are soooo beautiful!!!”. Som enda mzungun (vit människa) på bussen känner jag mig ganska träffad. I över en timmes tid står jag i uppmärksamhetens centrum, något motvilligt, eller i ärlighetens namn – mycket motvilligt.

Vi reser genom den ugandiska landsbygden, ibland stannar vi för att släpa av eller ta på folk, detta trots att det är en direktbuss. ”Direkt” har helt enkelt olika innebörd.

Då vi närmar oss den rwandiska gränsen, cirka sex timmar efter att vi lämnat Kampala börjar landskapet förändras. Det blir mer och mer bergigt och jag börjar förstå beskrivningen av Rwanda som the country of a thousand hills.
Passkontrollen går relativt snabbt. Dock tar bagaget längre tid. Vi drar ut alla väskor för att sedan ställa oss på led vid dem, detta i väntan på att de ska genomsökas efter vapen och dylikt.

Här finns ingen röntgenmaskin eller annan teknisk utrustning, däremot står där två killar, inte en dag över sexton. De petar sig lojt i näsan, snackar och skrattar. Vi väntar länge tills det äntligen börjar hända något. Kontrollanterna (sextonåringarna) börjar röra på sig. En går fram till min stora ryggsäck, petar på den med foten och nickar godkännande. Kontrollen är avklarad.

Innan vi lämnar gränsövergången gås bussen igenom i jakt på plastpåsar. Ett projekt som tas tag i med betydligt större energi än bagagekontrollen. Alla plastpåsar som finns på bussen slits ut. Man har förbjudit plastpåsar i Rwanda, i ett steg att förbättra miljön. Vilket har fått sitt resultat i att otalet plastpåsar flyger omkring i ingenmanslandet mellan Uganda och Rwanda.

Över en timme senare anländer vi Kigali. Jag förhandlar mig till ett hyfsat pris av en taxichaufför, tacksam över att han talar engelska. Jag inser dock senare att hans engelskkunskaper sträcker sig till siffror och ja och nej. Vilket å andra sidan är betydligt mer än mina franskkunskaper. Men genom att jag talar engelska otroligt sakta, han franska ännu saktare och ett intensivt gestikulerande njuter jag av en underhållande taxifärd.

Jag inser att jag lämnat ett gästfritt och vänligt land för ett annat.