MRE-utbildning i Gulu, Uganda

Sara Håkansson som bor i Uganda berättar om en MRE-utbildning hon deltog i. På den fick hon lära sig om landminorna i Uganda, en utbildning som berörde henne djupt.

“Ahh mzungu!” Orden möter mig så fort jag öppnar den stora plåtportens lilla dörr och ett tjugotal nyfikna blickar möter min något osäkra blick. Det är långt från första gången jag blivit benämnd som “mzungu” och varför inte? Det är ju det jag är – en vit människa. Jag ler och säger ett knaggligt “Kop Ango”. Mitt försök till att fråga hur vederbörande mår på hans eget språk, acholi, möts av småstulna skratt från de övriga i lokalen. Jag tar mod till mig och gör den traditionella handskakningen, uppdelad i tre steg, med alla som hittills dykt upp för dagens MRE-träning och frågar alla hur de mår. De svarar ett glatt “Kop pe”

Dagen före var första gången jag hörde talas om MRE-utbildning. Innan jag lämnade Sverige utväxlade jag en del epost med en man vid CPAR:s (Canadian Physicians for Aid and Relief) kontor i Gulu. Då jag under gårdagen gått dit för att presentera mig slutade det hela med, som så ofta förr i ett gästvänligt Uganda, att jag blev inbjuden till att deltaga, som enda mzungu, i dagens MRE-utbildning.

MRE står för Mine Risk Education och i ett område som norra Uganda, kan det utgöra skillnaden mellan liv och död. Att röja minfält ar dyrt, och i ett område där människors största oro är hur de ska täcka matbehovet för dagen, hamnar trycket pa minröjning långt ner på listan.

Efter att mer eller mindre alla har dykt upp är vi cirka tjugofem stycken församlade i CPAR:s konferensrum. Tjugofyra stycken acholis från trakten, som alla arbetar för någon NGO (non governmental organization) i området och är aktiva inom fredsprocessen, och så jag, en student från Sverige, vars enda tidigare erfarenhet från minor baseras på böcker, filmer och ett kort besök i Kambodja.

Jag frågar min kontakt pa CPAR, och tillika mannen som håller i utbildningen, om vilka områden som är fria från minor. Främst för att jag dyrt och heligt lovat en polis hemma i Sverige, om att det var det första jag skulle ta reda på då jag kom till Gulu, men även för att jag i ärlighetens namn är nyfiken av naturen. Han ler snett och i hans blick kan jag avläsa att han ursäktar min fråga med att jag inte kommer från Acholi.

“Då vi har haft en minincident i ett område, kallar vi det för osäkert. Då vi haft flera minincidenter i ett och samma område kallar vi det för mycket osäkert. Här i Acholi finns inga säkra områden och inte heller den politiska viljan eller pengaresursen att göra någonting åt det. Det är utbildningar som den du kommer vara med på idag som kan påverka”.

Under dagen lär jag mig otroligt mycket om landminor: deras olika effekter, stigamtiseringen av minoffer, kostnaderna av att producera en mina jämfört med att plocka bort den, vilka områden som kan argumenteras för vara mer farliga än andra, hur den internationella lagstiftningen angående personminor ser ut et cetera. Vi får även besök av en kvinna i rullstol. Hon ler då hon berättar om sin egen “dumhet”:
“Även jag trodde att jag skulle veta då jag råkade gå på en mina, att jag skulle kunna stå blixtstilla eller snabbt hoppa undan.”

Hon skrattar till.

“Jag var på väg för att hämta vatten då jag hörde den kraftigaste smäll jag någonsin hört. Jag skrek till soldaterna en bit bort att de genast skulle kolla vad som hänt.” Hon pausar, ser ner pa sin korta benstumpar.
“De stirrade pa mig och det var först då jag insåg att jag ej längre stod upp och att sörjan på min överkropp var resterna av mina ben.”

Vissa minor har en hastighet på 8000 meter per sekund. Det behöver inte innebära en dödsdom, men ditt liv kommer för alltid att vara förändrat.

Till alla er som reser i länder där minor finns, ta reda på så mycket som möjligt! I norra Uganda, Acholi, har rebellerna främst lagt ut minor vid vattenhål och andra plaster dit människor är tvugna att färdas för att säkra sitt levebröd. Men minor kan förflyttas med regn och ett område du idag tror är säkert, kan vara en dödlig fälla imorgon.

5 kommentarer på MRE-utbildning i Gulu, Uganda

  1. Therese Mellberg

    Jättespeännande att läsa, vilken resa du gör!!! Jag ska själv börja skriva från guatemala i veckan, men det får nog bli afrika nästa gång…

  2. Emmy Nakimuli

    Var väldigt intresant att läsa.jag ska själv till Zambia på utbyte studier snart.

  3. Johanna Sueca

    Verkligen en jätteintressant artikel. MRE-utbildningen var säkert jättebra!

Svara till