Resan i norra Uganda, del 1

Christer berttar om sin resa i norra Uganda i dagens artikel. I del 1 får vi läsa om bl.a. Nilfloden som rinner genom detta ekvatoriala land, och om en båttur längs med Nilen där man kan se en hel del vilda djur på nära avstånd.

Jag vaknade av gnisslet av någon som försökte ta sig ner från överslafen på våningssängen jag låg i. ”God morgon” sa personen glatt och fick något muttrande till svar av en inte så morgonpigg jag. Klockan visade 09:00 och jag kände mig trots den tidiga timmen relativt pigg. Jag drog på mig mina lite för smutsiga byxor jag borde ha tvättat för länge sedan och gick ut i solen. Solstrålarna från den ugandianska solen värmde mitt ansikte skönt innan jag gick in till toaletten för att urinera och tvätta mitt ansikte. Lite ansiktsplaskeri senare gick jag in till köket. Jag betsällde en kopp kaffe av Elena som jobbade där och fick någon kommentar om att jag såg trött ut. Jag tackade för komplimangen och fick efter en liten stund min kopp.

Kaffet smakade utsökt och jag fick mig en pratstund med Elena om både det ena och det andra innan Rhys, en kille från Wales, kom in och hade en plan åt oss. Han tyckte vi skulle åka upp till en nationalpark och titta lite. Elena tyckte det var en bra plan och gav oss lite tips om vad vi skulle se och hur vi skulle ta oss dit. Hon berättade även om att man kan förboka det som någon slags paketresa, vilket till hennes tora förtjusning intresserade varken mig eller Rhys, då hon trodde vi skulle få uppleva mer av hennes hemland på det sättet. Jag gick in på rummet och slängde ner mina saker i min ryggsäck innan vi möttes utanför rummet för att ta en buss, eller dalla dalla som de också heter, ner till busstationen.

Kampalas bussstation är något som är minst sagt kaotiskt. Bussar, bilar och alla möjliga fordon i alla tänkbara kulörta färger trängs på en liten inhängad grusplan. Det lättaste sättet att hitta en buss dit man ska är att skrika ut namnet på den plats man ska till så får man pekat åt vilket håll man ska gå. Små stånd med både cigaretter och allt möjligt annat kantade vår väg mellan bussarna innan vi till sist stod framför en buss som påstods föra oss till Masindi. Jag hann kliva ur bussen flertalet gånger och samtala med många människor innan bussen startade och jag fick kasta mig in för att hinna med den.

Bussresan kantades av en del stopp med rökpauser och en del småprat med nyfikna medresenärer som undrade vad jag gjorde i Uganda och vart jag skulle. Tiden bara flöt förbi men Rhys såg mest ut att må dåligt. Han sa att det nog var en förkylning eller att han bara var trött så vi tog ingen mer notis om det. Bussen rullade sedan in i Masindi som var en småstad med trevliga små affärer i. Vi frågade om någon mer buss gick som kunde ta oss in till ”Murchison falls national park” och fick till svar att det fanns en redan en halvtimme senare. ”Perfekt” tänkte vi och började gå mot en restaurang som låg aldelles i närheten. Smörgåsar och kaffe fick fungera som fullvärdig måltid på grund av tidsbristen.

Vi gick tillbaka till busstationen och fick där veta att någon buss var det inte alls tal om. Vi frågade runt lite på varsitt håll om hur vi skulle kunna ta oss vidare men fick inga bra svar. Till sist så sa en man att det fanns en dalla dalla (taxi) till en liten by som hette Butiaba. Den låg åt rätt håll och vi tyckte det lät som en bra ide. Minibussen innehöll redan ca 20 passagerare men vi två med våra väskor skulle iallafall med tydligen.

Taket som redan var överfyllt rymde uppenbarligen lätt två väskor till fick vi se. Vi fick klämma oss in såpass att fick du sendrag eller kramp så kunde du säga adjöss till en eventuell utsträckning. Det var nästan så att jag avundades en sardin i fråga om utrymme. Ett barn i knät var tydligen obligatoriskt om man satt längst fram som vi gjorde.

Färden som gick på små vägar var en pratsam resa och jag fick en ny vän i form av kotten jag hade i knät. Inte nog med de 20 som innan var i bilen så fick chauffören för sig att ytterligare några mer skulle med på resan. Hur det gjordes vet jag inte men ytterligare två till människor klämdes nu in i bilen och vi var nu 24 personer i en liten minibuss som var gjord för max 14 personer. När jag räknar på 14 personer är det inte mycket utrymme, utan för en svensk person tillräckligt för att börja klaga redan efter 10 minuter, så hur fan vi lyckades vara 24 stycken i den är än idag ett mysterium, men åkte gjorde vi med ett leende på läpparna, alla utom Rhys som inte alls såg så kry ut.

Vi anlände i solnedgången och stod nu mitt i en mindre by och kliade oss lite i huvudet. Vi började med att försöka komma in i parken men insåg att det kanske inte var en toppenidé att ens försöka efter att mörkret lagt sig över oss. Vi hade nu säng och mat som första prioritet. Sängen var det en trevlig man som erbjöd oss i ett skjulliknande rum med en madrass från 1975 för en måttligt billig penning. Det här var det enda alternativet för tillfället och dög fint för en nattsömn. ”Visst” sa jag, och Rhys blev tilldelad ett lika fint skjul alldeles intill.

Det hade blivit mörkt och vi var nu på matjakt. Vi försökte fråga oss fram efter en restaurang som tydligen inte existerade. En man som trodde sig ha en lösning på vårt matproblem visade oss till ett litet hus där en kvinna satt i köket och såg frågande på oss där vi tittade in. Mannen fungerade som tolk utifall att de rätt uppenbara ”vi är hungriga” gesterna inte skulle ha fungerat. Hon började genast sätta igång med att göra mat åt oss, kastruller skramlade och lät i köket där hon pysslade på. Vi satt med den vänlige mannen jag glömt namnet på och pratade länge och väl om allt möjligt innan maten kom in på bordet. Maten bestod av ugali (majsgröt) och en galet benig fisk som jag egentligen hade svårt för, men åt och visade god min inför kvinnan som såg stolt ut över sin matlagning.

När vi var klara försökte vi ge pengar till kvinnan för måltiden som kändes som en gourmetmåltid på nått sätt där vi satt på små plastpallar och smaskade i oss till sista smulan. Kvinnan visade en löjligt låg summa pengar vi inte under några omständigheter kunde betala för en sådan måltid. Vi la ett överbud på hennes bud och hon ville inte ta emot det. Vi hade nu en slags omvänd prutning pågående mellan oss och den leende kvinnan som slutade med en vinst för oss då vi vägrade betala mindre än tre gånger hennes första bud. Vi tackade än en gång för måltiden och gick vidare i den kolsvarta natten. Inget lyse alls fanns att tillgå så det tog en stund innan man vande sig vid det totala mörkret som rådde i byn.

Vi hittade en liten butik som sålde öl och läsk och köpte ett par av vardera och satte oss på en bänk för att avnjuta läckerheterna. Vi blev omedlebart akompanjerade av folk som hade samma plan för kvällen. Vi satt länge och väl och pratade om fotboll vilket tydligen alla var mer insatta i än jag. Jag fick tacka lördagsförmiddagarna med tipsextra och att jag ser sporten så ofta som jag gör, så jag åtminstone kunde hänga med lite i snacket. Vi gick sedan och lade oss, trötta efter dagens resor och upplevelser.

Följande morgon knackade någon på min dörr redan vid 5-tiden. Jag öppnade trött som en gnu och såg frågande på de två männen. De hade hört kvällen innan att vi ville in till parken och ville erbjuda oss lift in för en mindre summa pengar. Jag gick och bankade på Rhys dörr och fick något till svar som kunde utläsas som att han var tröttare än jag den morgonen. 10 minuter senare kom han iallafall ut ur rummet och vi satte oss i bilen. Vi satt i lastutrymmet på en toyota minibuss, ihopklämda på golvet tillsammans med en massa andra varor de skulle föra in i parken av okänd anledning. Vi stannade plötsligt och fick veta att vi var framme vid parkingången.

Vi fick vänta där någon timme medan solen sakta steg i fjärran. En trött kvinna gick in och satt sig på sitt kontor och vi lyckades få studentrabatter på inträdet innan vi sedan åkte vidare in i parken. Vi kom fram till en campingplats med en massa tält och en del hyddliknande små boningar, och gick till det som kallades receptionen. Vi fick nu en liten hydda att sova i och vi beställde en brakfrukost innan Rhys, som såg blekare och blekare ut, skulle gå för att vila.

Jag själv ville ju genast ta reda på hur man skulle kunna göra för att utförska parken mer. Det jag fick som svar var att man måste ha egen bil eller ha bokat någon slags guidad tramstur med ett bolag. Jag gick även ner till floden Nilen för att se hur man skulle göra för att kunna få se den på bästa sätt lite närmare. Där fanns en båttur upp till ”Murchisonfalls” som är ett vattenfall en bit upp längs Nilen, som jag skulle ta senare på dagen. Jag gick sedan tillbaka för att ta en pratstund med Rhys som misstänkte att han hade malaria, och han ville inte alls följa med på någon tur senare. Jag fick då äta lunch överblickandes Nilen med en amerikan som hette Mark och som arbetade med något bevaringsprojekt till parken. Han berättade massor om projektet och turismen som en alternativ inkomstkälla och huruvida den egentligen var bra för djur och befolkning.

Det var nu dags att ta båten och jag fick sällskap på den av ett gäng med diverse vita människor med kameror i högsta hugg. Jag gissar att det var någon Rosabuss-liknande tillställning som hade hittat båten och var mitt sällskap där. Jag lyckades ändå njuta av färden och fick en del pratstunder med diverse ”löst” folk. Färden tog mig fram längs Nilen som var kantad av både krokodiler och flodhästar. Båtturen var egentligen lite för organiserad för att kunna bli spännande, men jag var ju trots allt på Nilen och åkte båt med en massa konstiga människor och det är ju något man inte gör varje dag.

Vi tog oss upp längs floden, närmare och närmare fallet som hördes i fjärran. Vi såg det komma närmare och närmare. Jag tog ett par kort på det, som sig bör, och båten stannade för att släppa av folk som ville klättra upp en bit och se det på närmare håll. Jag hade gärna gjort det med om det varit så att jag hade haft någon transport tillbaka sedan, vilket de hade. Båten tog oss sedan sakteliga tillbaka och jag stod på taket på den och bara njöt av att se naturen runt mig innan den la till i hamnen igen och jag gick tillbaka till vår camping.

Det var nu kväll och jag Mark satt och åt middag tillsammans med några guider på stället där vi var, och de erbjöd mig lift runt lite i parken. Jag vill tro att jag fick erbjudandet tack vare min charm. Mark skulle åka och se chimpanser dagen efter och han erbjöd mig och Rhys lift till stället och sedan vidare lift ut ur parken. Jag gick sedan några vändor tillbaka till Rhys med vatten och annat, och fick se ett vårtsvin beta runt bland tälten. Det var en härligt surrealistisk känsla att se djur som man aldrig annars skulle kunna se, vara en del av ens vardag. Jag lade mig den natten och sov som ett barn och kände mig riktigt levande.

6 kommentarer på Resan i norra Uganda, del 1

  1. Daniel Peterson

    Låter som ett härligt äventyr, fastnar för madrassen i skjulet, hoppa på flaket för en billig penning etc. Det spontana enkla liv som jag personligen gillar.

    Good work!

    //Biffen

  2. Daniel Wolski

    Man sugs riktig in i artikeln ! RIktigt bra.. Se till att få nästa del publicerad snabbt!! Splendid!

  3. Sara

    Du lyckas verkligen fantastiskt val med dina beskrivningar av underbara Uganda! Invantar redan nasta del.. =)

  4. sofia

    Underbara bilder och fint berättat.. Kanske jag vågar mig på en likadan liten flodtur sen när jag är i trakterna.

  5. Christer

    Tack för responsen. Nu är del 2 klar och ute med för er som vill läsa och den bjuder på mer action än den här 😉

Svara till