Resan i norra Uganda, del 2

I första delen av Christers resa i norra Uganda kan ni läsa om hur han tampats med turister och andra av Nilens invånare. I del två får han brottas med ännu värre djur! Läs och lev er in i hans fantastiska resor!

Jag vaknade och tog en morgonkaffe medan jag såg solen stiga över Nilen och jag njöt av den underbara morgonen. Mark kom sedan vid 10-tiden och frågade oss ifall vi ville ha lift. Rhys som tycktes må ganska bra nu ville att vi skulle åka med honom vidare till schimpansstället. Vi stannade till ett par gånger på vägen dit vid ett par s.k. ”lodger” som Mark lämnade lite enkäter åt, innan vi kom fram. Stället bestod av en rund byggnad med två sängar i, och ett hus där en guide bodde med sin fru. Vi satte oss och pratade med guiden om när och hur vi skulle kunna se chimpanserna och han sa att vid kväll eller morgon var de två bästa tillfällena.

Vi bestämde oss för att försöka kunna se dem redan samma dag. Mark gick och satte upp sitt tält utanför den runda byggnaden vi skulle sova i, medan vi satt och prata lite mer med guiden. Runt om oss surrade getingar förbi lite sporadiskt med jämna mellanrum, men jag kände att jag kunde hålla min nästan fobiska rädsla för dessa varelser någorlunda i schack där vi satt och pratade. Jag fick en del skratt åt mitt lite underliga beteende när jag kastade mig undan de flygande bestarna. Jag hade lite svårt att vara där men klarade situationen hyfsat bra för att vara jag iallafall.

Vi tog med oss kameror och vatten och påbörjade vår vandring in i djungeln. Så fort vi kommit in en bit tog naturens lugn över och jag kände mig harmonisk igen. Mark som var fågelskådare visade oss massor om fåglar och även en del växter. Vi hade nu två guider med oss, kan man säga, som båda hade lite olika kunskapsområden att förse oss med en massa information om djur och natur. Guiden gick hela tiden och lyssnade efter läten och tycktes veta precis vart vi skulle gå. Jag svettades enormt och var nästan genomblöt där jag fick böja mig för grenar eller krypa fram på sina ställen. Vi hörde nu på håll läten från vad som inte kunde vara annat än schimpanser. Vi gick närmare och närmare och det kändes riktigt spännande och man blev lite smått adrenalinstinn.

Vi var nu ett hundratal meter bort från aporna och lätet var otroligt skarpt och intensivt. Alla som varit nära vilda schimpanser vet nog vad jag menar när jag säger att de låter MYCKET! Vi fick smyga oss framåt sakta, sakta, för ju närmare vi kom desto högre började schimpanserna skrika. De hade säkerligen hört oss på milsavstånd och det var nog de som utforskade oss mer än vi dem vågar jag gissa på, men det kändes ändå som en spännande djungelexpedition för att upptäcka något.

Vi fick viska där vi kröp fram, jag och Rhys med guiden och Mark tätt bakom oss. Det var en underbar känsla att sitta där på marken och se dem skutta runt i lövverket eller sitta uppe i träden och äta sin kvällsmat. Jag försökte ett par gånger att få ett par kort på dessa djur, men bristen på ljus, min dåliga kamera och att jag hellre faktiskt satt och bara njöt av ögonblicken gjorde att det här var ett halleluja moment och inte ett kodak. En hel timme kröp vi runt i buskar eller bara satt och beundrade dessa varelser, innan det var dags att bege sig tillbaka till vår camp. Jag småskuttade på vägen tillbaka och kände mig upprymd trots avsaknad på mat.

När vi kom fram till stället vi påbörjat vår vandring började det surra mer och mer runtomkring oss. Jag kände paniken stiga mer och mer ju högre det surrade och ju fler getingar jag såg. När vi kom fram så jag såg campen var det getingar överallt runt oss. Jag knöt mina nävar och försökte hålla tillbaka paniken som började sprida sig mer och mer i min kropp. Alla satte sig nu ner och började samtala om vad vi sett men jag kunde varken lyssna eller prata sammanhängande. Jag fick gå runt runt i cirklar för att undvika getingarna, eller jordgetingarna som jag senare fick veta att det var, från att krypa runt på mig.

Jag slängde min väska på marken och direkt började det svärma runt den. Jag tror att det var svetten som attraherade dem för överallt där jag var väldigt svettig så ville de tydligen sätta sig eller göra nått annat som getingar gör bäst. Vi skulle ju betala för kalaset vilket var väldigt svårt med tanke på att min plånbok låg i väskan som nu alla getingar använde som någon sorts flygbas. Jag skrek till Rhys att han eller Mark skulle ta ut plånboken och betala för guidningen och husrummet vi skulle ha för natten, samtidigt som jag småsprang runt runt och fram och tillbaka.

Ett par försök att lugna ner mig från Rhys och Marks sida resulterade i absolut ingenting annat än mer panik då jag försökte stå still och fler av dessa flygande mördarmonster satt sig på mig eller surrade runt mina öron för att planera en dödlig attack emot mig. Jag lämnade väska och allt på marken och småsprang ut till vägen och sprang flera hundra meter men getingarna var kvar och jag insåg att det var ganska lönlöst så jag vände igen.

Småspringandes och med panik i rösten frågade jag vad jag skulle ta mig till. Mark sa att jag skulle sätta mig i bilen och jag sprang bort till den och kastade mig in. Jag andades tunga flås och kände att jag kunde börja andas igen när jag plötsligt hörde det där surret för nära för att vara utanför bilen. Jag vände mig i sätet och fick se att de var i full färd med att försöka ta sig in via bakdörren där fönstret var öppet någon centimeter.

Nu steg paniken till höjden, jag slet upp gummimattan från golvet o försökte täppa till hålet med den utan något vidare resultat och kastade mig istället ut ur bilen igen. Jag sprang nu och skrek att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, när plötsligt Rhys kommer med den geniala idén om att lägga mig i sängen under myggnätet. Jag kastade mig in i byggnaden som till och med dörrhandtaget var täckt med getingar på och slängde mig på sängen och kastade ner nätet fort som blixten.

Jag täppte igen det överallt och såg till att INGET skulle få ta sig in innan jag ohopkurad satt och småskakade men började återfå en någorlunda normal andning. Surret bredvid nätet kändes nu mindre dödshotande med min nya barriär som skydd mot dessa mördare. Rhys kom in efter en halvtimme eller så och lämade min väska och plånbok samtidigt som han frågade lite skämtsamt om jag ville komma ut och umgås med dem. Jag svarade vänligt men bestämt att jag trivdes bra där jag satt. Ju mörkare det blev desto mindre surr blev det utanför nätet och när det slutligen var kolsvart ute hörde jag inte ett endaste surr.

Jag var fortfarande osäker på om jag vågade lämna min skyddsbur så jag stannade en stund till trots att magen hade skrikit åt mig i snart en timme att den ville ha mat. Jag vågade mig till sist ut och smög fram i mörkret beredd på att springa tillbaka till mitt näste om så skulle behövas. Mark, Rhys, vår guide och hans fru satt och väntade på maten som guidens fru var i full gång med att göra. De småskrattade lite åt att jag äntligen vågat mig ut innan kvällsmålet serverades.

Jag fick en mindre lektion om jordgetingar som dock inte hjälpte min rädsla ett endaste dugg där vi satt och åt tillsammans. Riset och grytan smakade ljuvligt där vi satt när jag plötsligt kände nått som killade till på handen. Jag skulle klia till och… ”Aaah!”.  Tallriken for åt alla håll och en kaskad av ris flög genom luften. En getingjävel hade hittat mig trots mörkret och lyckats sticka mig i handen. Trots att jag ser mig som djurvän fick han se undersidan av min sko flertalet gånger innan jag kände mig nöjd. Rhys bad mig att INTE rikta min ficklampa, som var mitt enda ljus, mot marken där det kröp omkring hundratals av dessa monster. Jag skämdes för min behandling av tallriken och det resterande riset som hade fått sig en flygfärd istället för att hamna i min mage.

Jag kastade i mig lite mer mat på stående fot där jag stod och stampade för att inte låta fler kunna få krypa runt för mig och tackade tusen gånger för den otroligt utsökta måltiden samtidigt som jag bad om ursäkt för vad som hände innan. Hon skrattade mest och förstod varför jag gjorde som jag gjorde innan jag inte klarade mer och sprang tillbaka in till mitt näste. Vi småpratade lite, jag och Rhys, om händelserna innan jag somnade som ett litet barn i trygghet av mitt nät.

Vi hade en del funderingar kring om vi skulle se schimpanserna på morgonen igen men Rhys hade nu börjat må sämre igen och jag kände att jag inte ville vistas en enda minut till på det där stället. så våra röster gick till ett nej, och Mark hade ändå en massa ärenden i Kampala att göra. Jag klev ur byggnaden och märkte knappt någon geting alls utan det var relativt lugnt förutom något enstaka flygfä. Min packning och jag var klara för att åka och ju längre tiden gick desto fler getingar kom det. Mark gav mig en myggspray som han trodde kanske skulle kunna hjälpa för att hålla dem borta tills han var klar. Jag sprayade ner hela mig och runt mig rikligt. Rhys var nu blekare än vanligt i ansiktet och satt mest och såg ut som en zombie.

Jag kände att paniken steg lite när getingarna började bli fler och fler. Jag kände att jag ville ge Mark lite hjälp med att skynda sig i form av att bara kasta in allt vi hade i bilen och rivstarta. Istället tog jag  sprayen och sprayade ner mig och min omgivning tills det inte fanns någon spray kvar. Hur nyttigt det kan vara att spraya sig själv i ansiktet med en insektsspray låter jag vara osagt då det var mitt enda sätt att lugna mig lite. ”Sådär ja” sa Mark och stängde bakluckan. ”ÄNTLIGEN”, både tänkte och sa jag nog högt innan jag kastade mig in i bilen och vi körde iväg.

Jag var, så fort vi fått ur de sista av getingarna ur bilen, återigen en lycklig man. Jag kunde nu verkligen njuta av att ha fått se livs levande schimpanser i djungeln. Nu började jag riktigt småskratta och pratade massor med Mark om både djur och ett projekt som hans fru bedrev i Kampala.

Vi körde hela vägen tillbaka till Masindi där Mark skulle uträtta något ärende och vi ville åtminstone bjuda honom på frukost som tack för skjutsen. Vi blev avsläppta på samma restaurang som vi på ditvägen hade förtärt smörgåsar på, och Rhys begav sig direkt till en klinik för att göra ett malariatest. Jag gick in och beställde en pangfrukost till mig och det som Mark ville ha till honom och satt där med min kaffekopp och väntade på att de båda skulle återvända. Först tillbaka var Rhys som konstaterade att han hade malaria och strax därefter kom Mark.

Vi satt och åt vår frukost och pratade lite allmänt om malaria och andra sjukdomar innan vi återigen fortsatte vår resa mot Kampala. Rhys slocknade på en gång i bilen och jag och Mark pratade massor ingående om hans frus projekt ”Beeds for life”, som var att få folk att göra armband och annat för att skapa sig en inkomst. Armbanden såldes i USA och pengarna gick tillbaka till samhället i Kampala och ju fler man gjorde och sålde desto mer ansvar inom företaget fick man.

Man fick även mat och husrum och om man varit med ett tag så skulle man även kunna få ta lån och starta en egen rörelse. Kort och gott ett projekt som skulle se till så folk blev självförsörjande. Vi blev sedan avsläppta i Kampala och tog en taxi tillbaka till vår ”bas” och jag la mig tungt på sängen och försökte att återigen smälta alla intryck som den fantastiska kontinenten gett mig.

6 kommentarer på Resan i norra Uganda, del 2

  1. Christer

    För att ingen skulle orka läsa mina om dem var i en del 😉

    Hoppas du tycker om dem oavsett hur många delar de är.

  2. sofia

    Skrattade gott åt synen av hur du springer runt i panik undan getingarna. Du skriver så roligt, det är alltid ett nöje att läsa!

  3. Daniel Peterson

    haha,sicken fobi du har :P. Ruskigt kul att läsa måste jag medge.

    //Biffen

  4. Anna Göranson

    Tack for bra och intressanta artiklar men det dar getingstallet ska jag nog inte besoka nar jag kommer till Uganda. Jag hade inte statt ut sa lange som du gjorde:)

Svara till