Kiev – de ryska städernas moder

Astrids rysklärare frågade en gång vilken stad som var den «ryskaste» av alla. Svaret var Kiev. Ukraina var en ny bekantskap för Astrid, men när hon anlände till flygplatsen i Kiev strax före nyår kändes det ungefär som att komma till Moskva. I denna artikel ger Backpackings egen Rysslandsexpert tips på saker att göra och se i den ”superryska” ukrainska huvudstaden. En härlig stad i alla väder!

Höjdare

Kievs store 1800-talsarkitekt Vladislav Gorodetskij är närvarande i hela stan. Hans utsmyckade fasader kan ses lite överallt och personligen sitter han i mustasch och hatt och dricker kaffe i «Passazh». Den tomma stolen mittemot står sällan tom, för ingen vill väl missa ett sådant fototillfälle! Den mest kända byggnaden är «Dom s himerami», på Bankovaja 10, som Gorodetskij ritade åt sig själv. Legenden (och många kievbor med den) säger att den berömde arkitekten ritade de fantasifulla djuren till minne av sin älskade dotter, som skulle ha drunknat i unga år. En gripande historia, som dock inte är sann. Troligare är att det var Gorodetskijs jaktintresse som fick honom att fylla fasaden på sitt hus med alla möjliga och omöjliga «jakttroféer».

Rodina mat’ är en 62-meterskvinna som står på ett 40 meter högt podium och tittar ut över Dnepr med ett svärd i höger och en sköld i vänster hand. Detta imponerande monument över segern i andra världskriget står i Kievs segerpark något norr om Kiev-Pechersk-klostret. Det sägs att hon syns överallt ifrån men den myten slog jag hål på ganska snabbt. Faktum är att jag inte såg henne förrän jag kom upp till segerparken. Då syntes hon å anda sidan väldigt väl! En liknande «Moderlands»-staty står i Volgograd (tidigare Stalingrad). Där har jag aldrig varit men på bild ser den krigiska kvinnan i Volgograd, som tycks ropa «Framååååååååt!!!» åt en hel imaginär här, betydligt tuffare ut än Kievs tysta och stela variant.

Annars är förstås den stora sevärdheten själva Kiev-Pechersk-klostret, med sina katakomber i två välrenoverade grottsystem inne i berget. Men eftersom klostret liknar Kreml i Moskva, på det viset att halva guideböcker ägnas åt att beskriva alla kyrkor inom dess murar, så tänker i alla fall inte jag skriva metervis om det.

I Kiev åker man med fördel tunnelbana. Den är alltid lätt att förstå sig på. Taxi är också förhållandevis billigt och att rekommendera sena kvällar, för att slippa stå vid busshållplatsen vid midnatt och vänta i en massa minusgrader. Annars finns en hel mängd kollektiva alternativ som bussar, trådbussar, spårvagnar och minibussar. Svarttaxi till trots är nog Kievs mest spännande transportmedel bergbanan (nej, inte bergochdalbana) som från Potjtovaja ploshad’ drar dig uppför Vladimirkullen.

Där uppe på höjden står storfursten Vladimir I med sitt lysande kors och spanar (även han) ut över Dnepr. Han var den som, efter ett misslyckat försök att sätta ihop en religion av alla rikets hedniska gudar, 988 tog till kristendomen för att ena Kievriket. Såhär skriver Mikhail Bulgakov (se nedan för en beskrivning av hans museum) i «Det vita gardet», 1925:

«Det klaraste skenet kom från det elektriska vita korset i den väldige Vladimirs händer på Vladimirkullen. Det syntes vida omkring och i den svarta sommardimman kunde båtarna bland videsnåren i flodens krångliga bukter och vindlingar se korset och i dess ljus finna vägen till Staden och dess kajer. Om vintern lyste korset genom de täta svarta molnen och stod majestätiskt, kyligt och lugnt mot de mörka, svagt sluttande vidderna på Moskvastranden.»

Konst och konstigheter

Att gå på museum är inte bara ett intressant och lärorikt tidsfördriv utan kan även vara vinterturistens enda räddning, när tårna förfrusit i stövlarna, om man inte vill tillbringa hela sin resa ätandes på varma caféer och komma hem ett dussin kilo tyngre. I Kiev finns naturligtvis ett klassiskt nationalmuseum, ritat av den store Gorodetskij himself, fyllt med ukrainsk konst, men stan erbjuder även många lite annorlunda museiupplevelser!

• Det gamla apoteket i Podol till exempel, med vaxfigurer i inredda rum, som belyser olika tider i läkekonstens historia, från stugan med torkande örtknippen till läkarkabinettet. Speciellt tycker jag om att ingenting är avspärrat, inte ens möblerna!

• «Museet över en gata» berättar Andreevskij spusks egna och dess habitanters historia. Foton, tidningsutklipp, kläder och delar av möblemang bildar ett antal montrar om gatans hus, människor och händelser. Tidstypisk skrapande 20-talsmusik förhöjer intrycket!

• Chernobyl’museet är proppfullt av små gripande detaljer, därför måste man ha gott om tid för att uppskatta detta museum till fullo. Det är konstigt hur ett passerkort kan röra upp så många känslor, men så är det med tragedier av detta mått. Varje liten sak blir en påminnelse om den stora sorgen. Många vackra fotografier och tydligen visar man en film om räddningsarbetet och om de hjältar som offrade sin hälsa och sina liv för att rädda andra, men den fick jag inte se.

• Om du utav tidsbrist eller ointresse egentligen helst skulle strunta i alla Kievs museum och bara springa upp och ner för Andrievskij spusk hela vistelsen, så tycker jag ändå att du bör stanna till vid nummer 13, Mikhail Bulgakov och hans romanhjältar Turbinarnas hus. Rummen är inredda på så vis att de hyser både familjen Bulgakovs originalmöbler och «familjen Turbins» helt vitmålade möbler. Så när du stiger in i huset är det verkligen två världar du entrar, en verklig och en litterär, fast de naturligtvis är mycket tätt sammanflätade. Ta dig tid att hänga på en guidad tur, det är det verkligen värt! Om du vill komma extra väl förberedd till detta museum rekommenderas att läsa Bulgakovs «Det vita gardet», som till stor del utspelar sig i just detta hus.

• Kiev har även ett toalettmuseum, som jag tyvärr aldrig besökte. Men det låter ju ohyggligt spännande, inte sant?

Äta bör man…

När man kommer till en ny stad hittar man rätt så snart sina favoritställen och i Kiev blev det för min del klubben Kupidon på Pushkinskaja 1-3. En riktigt mysig källarklubb att ta en öl på till tonerna av någon lokal trubadur eller varför inte försöka smälta in bland de unga poettyperna och ta ett parti schack till cognacen?

En av de restauranger som torde vara givna för turistbesök är Le Borsjtj, där man serverar i huvudsak… Ja, ni gissade det, borsjtj!

I min ryska guidebok stod det att serveringspersonalen är otrevlig men det ryktet vill jag genast dementera! Antingen har man sparkat de otrevliga eller hade vi bara tur att vi blev uppassade av en mycket artig ung man som gärna upplyste om att alla borsjtjsoppor var vegetariska om man inte speciellt bad om att få kött i. Sådant är man inte bortskämd med i östeuropeiska länder! Och döm av min förvåning när han till och med varnade mig för att «den grekiska salladen inte är helt vegetarisk, den innehåller ost!» Maten är inte dum…och inte dyr heller!

Kiev är översållat med sushikedjor, vissa bättre än andra. Den allra bästa heter Jakitoria och trots att priset kanske är något högre än på till exempel Sushi-ja så är det ändå det givna valet. Här är alltid rent och snyggt och härlig japansk inredning. För vegetarianer finns en hel sida i menyn!

Det lilla personliga tipset

Slutligen då ett högst personligt tips från mig och mitt resesällskap. Alla städer är vackra om sommaren men även den gråa snöyrande vintern har sin charm, det gäller bara att utnyttja den rätt! Så köp dig en stjärtlapp på Sportmaster eller ta en något sånär hållbar plastpåse och bege dig till Botaniska trädgården, alldeles bakom tunnelbanestation Universitet.

Om kvällen är där inte mycket folk och den hårt packade snön på de upptrampade gångarna i sluttningen är superbt underlag för lång och härlig utförsåkning!!! Dessutom står där någonstans i parken en av de mest underliga statyer jag någonsin sett: En tanig men samtidigt skrämmande muskulös man i förkläde, fångad mitt i en mycket dramatisk död, «till minne av avlidna botaniker».