Vandring i Wild Sky Wilderness

När Jeff anländer till Seattle i början på augusti, gör han genast upp planer på att ge sig därifrån. En morgon lämnar han så Starbucks, Microsofts och Boeings hemstad och beger sig tillsammans med vänner ut bland de urgamla skogar och berg som omger staden – samma storslagna natur som inspirerat Seattles många innovativa och kreativa invånare det senaste århundradet.

Seattle, beläget i det nordvästra hörnet av USA, har ett välförtjänt rykte av att vara en stad full av innovationer, och innovatörer.

William E. Boeing grundade den enorma flygplanstillverkaren Boeing där för nästan 100 år sedan, som än i dag är stadens största arbetsgivare. Mr. Boeing, tillsammans med otaliga begåvade anställda som arbetat för företaget, har konstant utmanat ”status quo” och har producerat revolutionära produkter som förändrat världen, och det sätt vi upplever den på.

Seattle är också hem åt Bill Gates och Paul Allen, grundarna av Microsoft. Företagets huvudkontor ligger i Redmond, en förort till Seattle. Amazon.com, en online pionjär och ledande inom e-handel, har också sitt huvudkontor i Seattle. Detsamma gäller för ett visst företag vid namnet Starbucks – som öppnade sitt första café år 1971 vid Seattle’s Pike Place Market.

Då man talar om Seattle är det ofta i kontexten av dessa globala företag. Ser man till stadens historia det senaste århundradet är det lätt att koppla samman Seattleborna med tankar om innovation och teknologi.

Detta leder till frågan – vad är det med Seattle som ger en sådan inspiration för dessa framgångsrika företag och de kreativa hjärnor som fött dem? Som någon som känner till staden och dess kultur, vill jag gärna tro att det är den omgivande storslagna naturen, kombinerat med invånarnas stolthet och kärlek till just den naturen, som har gett bränsle till det som staden skapat.

Jag blev nyligen inbjuden till att besöka Seattle av barndomsvänner som bor där. Min gode vän Kavan och hans partner Jody var exalterade över en ny vandring, bara en timmes bilkörning från stadens centrum – i det nyligen inrättade (2008) Wild Sky Wilderness Area. Det 431 kvadratkilometer stora vandringsområdet är en del av det betydligt större Mount Baker-Snoqualmie National Forest, som sträcker sig över hela 230 kilometer, och borde kanske vara ett av Amerikas inofficiella underverk. Nationalparken ligger inom 100 kilometers avstånd för över 60 procent av hela statens invånare, och är en betydande källa till stolthet för dem.

Jag är inte den som tackar nej till amerikansk gästfrihet, så jag hoppade på chansen till ett besök. Dessutom var timingen perfekt – jag hade just ersatt min otroligt slitna ryggsäck med en alldeles ny från svenska Fjällräven, ett företag som kom högt rekommenderat av några av mina svenska vänner.

Natur, precis som bra musik, har en förmåga att beröra och inspirera oss. Några av mina egna allra bästa tankar har kommit till mig i naturen; en lugn dag i bergen kan frammana idéer och tankar jag inte trodde jag var kapabel till ens. Kanske är det Seattles dramatiska omgivningar som inspirerar den konstanta innovation staden producerar, och har producerat de senaste hundra åren.

• Läs mer om Seattle
• Guide till staten Washington

Vandringen

Då vi kliver ur bilen vid Blanca Lake-ledens parkeringsplats, möts vi av tre vänliga vandrare och deras två hundar. Hundarna är inte kopplade – regeln i parken är att hundar ska vara i koppel men att göra så mot en hund i en sådan miljö, vore detsamma som att besöka Kinesiska muren och endast se på den från parkeringsplatsen (strikta regler efterlevs inte alltid på den rätt avslappnade västkusten).

”Det är lite kyligt på toppen” rådde de oss stillsamt. Tonen på deras ord sa mig att de var på semester. Hundarna såg ut att njuta av vandringen mer än deras ägare, och jag undrade kort om hundar kan göra skillnad på vandringar – anser de att en tur i en vidsträckt vildmark, omgiven av skyhöga 150 år gamla träd, är mer speciell än en kvällspromenad i deras eget hemkvarter? Något säger mig att de kan göra skillnad på detta.

Vandringen vi gör i dag är Blanca Lake Trail, en sex kilometers tur upp till Blanca Lake, omkring 1000 meter över ledens start. Det ska ta ungefär tre timmar upp, och två timmar ner igen. Området är populärt att campa i, men vi vill ändå ta oss tillbaka denna dag – då vi fått tag på gratis biljetter till morgondagens baseball match.

Vi sätter av upp för den unga leden, som börjar på slingrande stigar genom tjock, urgammal skog. Marken under mina skor är mjuk, bestående av välvårdad lera, granbarr och fotsteg – mitt favorit underlag att gå på. Jag älskar känslan när terrängen är mjuk, men ändå tillräckligt fast för att man kunna känna hur jorden lätt tar emot varje steg.

Jag finner alltid de första 15 minuterna av en vandring vara tuffare än alla de efterföljande timmarna – hjärtat, kroppen och sinnet tar tid att återanpassa sig från sin vila. Dessutom, på just denna dag har vi en del rödvin att svettas ut från nattliga aktiviteter kvällen innan.

Skogen är så vidsträckt att det är svårt att säga hur många andra vandrare som befinner sig på leden i dimman – det kan vara tio, hundra, eller tusen av dem, jag är inte säker på att jag skulle kunna se någon skillnad. Allt jag vet är att det enda ljud jag hör är min egen andning, och en fågel kvittrandes någonstans i fjärran. Vi vandrar i tystnad, förlorade i våra egna tankar.

Väl förbi hårnålskurvorna vet jag att dagens tuffaste arbete är gjort. Leden öppnar här upp sig och sikten förbättras. Vi stannar för att se oss om i vår nya omgivning – vid en gräsbevuxen, subalpin lund, som sträcker sig åt samtliga håll. Sikten är fortfarande begränsad, men vi är optimistiska för att molnen ska skingras under vår vandring. Den ovanligt starka vinden ger oss hopp.

Till höger ser jag ett tält uppslaget vid en utsiktspunkt, till viss del kamouflerat under skuggan av en enorm douglasgran. Tältets ägare har uppenbarligen ingen brådska att lämna deras vackra hem – det är mitt på dagen och det finns inget tecken på liv. Kanske är de och utforskar omgivningarna och tänker återvända senare för en andra natt i vildmarken. Jag finner mig själv tänkandes för mycket på dem, känner att jag inte respekterar deras privatliv, och återvänder till leden.

Vi fortsätter klättringen denna dimmiga morgon, i behaglig temperatur. Det komplexa rotsystemet hos ett träd dyker upp på vår väg, och jag stannar för att fotografera det (man ger aldrig rötterna tillräckligt erkännande och uppmärksamhet – de är som arbetarna bakom kulisserna).

Leden går nedåt kanske 50 meter, den första nedstigningen för i dag, vilket tar oss till en liten sjö som kallas Virgin Lake (jag antar att namnet kommer från sjöns kyliga temperatur, så kall att ingen nånsin har badat i den). Här försämras leden en aning, bra fotunderlag blir allt svårare att finna, och vi påbörjar en 500 meters nedstigning mot vad som ska vara parkens höjdpunkt – Blanca Lake (jag uppskattar ofta mer själva resan än resmålet, så jag njuter av varje steg jag tar, oavsett vad som väntar runt hörnet).

Mina vänner är oroade över att jag inte ska få se sjön inringad av de omgivande bergen – den skymmande dimman och molnen har fortfarande inte lyft, och sikten är som mest 100 meter. Men vädret fortsätter att förbättras, och vi förblir optimistiska.

Vi påbörjar vår 30 minuters nedstigning till Blanca Lake med försiktighet; leden är blöt och hal, små pölar har bildats, och det är brant. Vi tar oss omsorgsfullt över ett par stenbumlingar, fallna träd och andra hinder. Det är enkelspårigt dessutom, så vi behöver utföra några varsamma manövrar för att ta oss förbi vandrare som kommer från motsatt håll. Mina skor är fulla av lera, men jag kan ändå urskilja deras ursprungliga färg, om än knappt.

Vi når Blanca Lake, redo för lunch, och utan att behöva uttala det vet vi alla att det här blir vår picknick plats. Himlen fortsätter att klarna och temperaturen har stigit några grader bara de senaste minuterna, trots den kalla luft som kommer från sjön. Jag kan nu se rakt över hela sjön – jag ser att en del snö fortfarande är kvar i skrevorna i berget. Detta förvånar mig då det är tidigt i augusti och vi endast är 1000 meter över havsnivån. Det konstanta flödet från avrinnande bäckar omger oss, och jag går för att fylla min flaska med iskallt, kristallklart vatten.

Sjön har en spektakulär, turkosgrön färg; en färg jag bara sett tidigare i Norge, och på en plats i de kanadensiska Klippiga Bergen. En frispråkig och uppenbart kunnig medelålders man från trakten förklarar för mig hur färgen bildas – det har något att göra med pinnmon från Columbia glaciären. Jag nickar och låtsas som om jag vet vad det är (senare lär jag mig att pinnmo är en blandning av jordarter bestående av lera, sand, grus och stora stenar).

Vi sätter oss ner på några stora stenar vid sidan om sjön och äter persikor, plommon och äpplen. Vi har också smörgåsar med oss – nybakat bröd och två olika ostar från ett lokalt bageri. Vi vilar i en timme, njutandes av varandras sällskap och omgivningarna.

Vädret blir allt bättre, och som vi förutspådde börjar molnen och dimman långsamt att skingras. Sikten kommer åter, och visar nu horisonten och de omgivande topparna. Min blick sveper över sjön, upp mot himlen och bergen ovan oss. Jag inser nu varför mina vänner hoppades så på att himlen skulle klarna.

Min vän Kavan tar tillfället i akt och dyker ner i den isande sjön – han är djärvare än jag – och vi börjar snabbt därefter vår vandring nedåt igen, då vi inte vill sitta still för länge och riskera en förkylning. Himlen klarnar ytterligare medan vi lämnar Blanca Lake. Vi var där i en timme, vilket kändes som två helt unika dagar inklämt på 60 minuter, tack vare det föränderliga vädret.

Den två timmar långa turen tillbaka var behaglig. Stigningen var full av flitig vandring och ödslighet, medan nedstigningen istället fylldes av lättsamt konverserande.