Gran Sabana – Venezuelas förlorade värld

Såväl sir Arthur Conan Doyle som Steven Spielberg insåg det; Venezuelas orörda urskogar är ett mystiskt sagolandskap. Backpackings Sebastian reste dit – och mötte en helt unik värld som bjöd in till både storslagna och utmanande äventyr.

Södra Venezuelas platåformade berg, på spanska kallade tepuis, inspirerade Doyle till att år 1910 ge ut en bok under namnet The lost world om en expedition till en höghöjdsplatå i Amazonas – en platå där det visar sig att det fortfarande lever dinosaurier. Drygt 80 år senare väljer Steven Spielberg Gran Sabana i södra Venezuela som en av inspelningsplatserna till dinosauriefilmen Jurassic Park. Och när jag under regnsäsongen våren 2010 besöker Venezuelas tropiker är mystisk urskog och höga vattenfall precis vad jag möter.

In i Venezuela

Det är regnigt när jag passerar den hårdbevakade gränsen mellan Brasilien och Venezuela. Marken lyser grön och fukten stiger och lägger sig som ett mystiskt töcken över landskapet. På den venezuelanska sidan gränsen står några penningväxlare och erbjuder bolivares mot brasilianska reais. Jag hoppar in i en taxi från la Línea, gränsen, in till Santa Elena de Uairén. Tack vare det otroligt låga bensinpriset (12 öre/liter) är det både enkelt och prisvärt att åka taxi.

Santa Elena är, där den ligger i Canaima National Park i södra delen av landet, en av Venezuelas mest isolerade städer. Men trots sina blygsamma 18 000 invånare förvånar staden med en skön puls och trevlig stämning. Efter veckor av dålig mat och höga priser i Amazonas är Santa Elena en oas med stort matutbud, trevliga människor och billigt boende. För 70 kronor får jag ett enkelrum med privat badrum på Posada Michelle.

Redan första kvällen tar en lokal guide vid namn Ricardo kontakt med mig. Han arbetar för Mystic Tours och frågar trevligt på perfekt engelska om jag är intresserad av en Gran Sabana-tour. Ricardo verkar förtroendeingivande och jag bestämmer mig för att åka på utflykten. För 200 kronor får jag en heldagsutflykt med guide till fem olika vattenfall, byn San Francisco de Yuruaní och flera olika utsiktspunkter.

Bland vattenfall och byar

Nästa morgon visar det sig att tyskarna som också skulle åka med på turen avbokat i sista sekunden, men Ricardo förklarar att vi åker ändå. Efter att ha passerat genom en militärvägspärr på väg norrut korsar vi ett framdragande oväder och när regnet smattrar mot vindrutan försvinner vägen ständigt i ett vitt dis. Vi bestämmer oss för att låta ovädret dra förbi medan vi äter varsin arepa – friterat majsbröd med köttfyllning. Ricardo passar på att berätta lite om trakten:

”I Gran Sabana finns det 115 olika tepuis. Dessa är rester av en enorm sandstensplatå som en gång i tiden låg i södra Venezuela. När marken eroderade skapades så småningom dessa isolerade platåformade berg. Eftersom dessa höghöjdsplatåer numera är helt isolerade från omvärlden har det uppstått en unik fauna där, och på många av dessa ’isolerade öar’ har ingen människa ännu satt sin fot.”

Kanske var det denna mystiska fauna som sir Conan Doyle hade i åtanke också.

När regnet dragit förbi åker vi vidare och snart har vi besökt inte mindre än fem olika vattenfall, alla mäktiga eller vackra på sitt eget alldeles speciella sätt. Vid det sista vattenfallet förstörs dock upplevelsen av svärmar av mygg och på kvällen räknar jag till inte mindre än 100 myggbett enbart på smalbenen. Efter vattenfallen besöker vi några olika utsiktspunkter och hittar bland annat en av inspelningsplatserna från Jurassic Park. Den gröna marken och de små träddungarna med sin bakomliggande tepui skapar en så förhistorisk känsla att jag inte hade blivit förvånad om en dinosaurie kommit springande emot oss.

På väg tillbaka till Santa Elena passerar vi genom byn San Francisco de Yuruaní där huvudgatan kantas av små stånd med lokalt hantverk. Små stenar av framförallt jaspis med utsågade mönster har använts till bland annat örhängen, halsband och armband och kostar inte mer än 20 kronor styck. När vi slutligen kommer tillbaka till Santa Elena avslutar vi en bra dag med en öl och fantastisk lasagne på restaurang Kamadac som ligger tvärs över gatan från min posada. Att rekommendera är även deras pizzor och deras passionsfruktjuice blandad med mjölk.

Det lättaste sättet att ta sig vidare från Santa Elena för att utforska Canaima National Park mer är att ta nattbussen till Ciudad Bolívar. Busstationen ligger cirka fem minuters taxiresa från centrum. Ett tiotal bussar åker till Ciudad Bolívar varje dag, och den 10-12 timmar långa resan kostar cirka 90 kronor. Ciudad Bolívar är fruktansvärt varmt och när jag kommer fram på busstationen rinner svetten redan ner för mitt ansikte trots att klockan bara är sju på morgonen.

Staden ligger belägen vid Río Orinoco på en slätt och ter sig som en hektisk farlig stad med få attraktioner. Trots det kan jag inte låta bli att charmeras av Ciudad Bolívar. Att bara tillbringa några dagar här i väntan på att få åka vidare är inte så dumt; den gamla stadskärnan (casco histórico) är mysig och det finns en del rolig shopping att fördriva tid med. Ett stort plus är den tyskägda posadan Posada Don Carlos.

Om man kan ha överseende med att receptionistens humör skiftar som vore han Mr. Fawlty själv och istället njuter av den gamla tyska interiören och baren så är det ett bra ställe att fly undan den värsta middagsvärmen. Då de flesta turerna till Canaima National Park utgår från just Ciudad Bolívar är det ett utmärkt tillfälle till att höra med andra resenärer om vilka företag som ger mest för pengarna.

Mot Angel Falls – världens högsta vattenfall

Att ta sig till Angel Falls, världens högsta vattenfall, är varken lätt eller billigt, men definitivt värt varenda krona. Det är viktigt att ta sig tid till att jämföra de olika företagens paket, de flesta inkluderar transport (flyg, båt och kanot), övernattning, mat och guide och sträcker sig över tre dagar.

Att försöka knåpa ihop sin egen resa är krångligt och tidskrävande och i slutändan sparar man knappt några pengar. Grundregeln vid val av resebyrå är att inte snåla på något som kommer att bli ens livs upplevelse; om man en gång i livet besöker världens högsta vattenfall vill man att allt ska flyta smidigt. Själv valde jag det billigaste företaget och fick ångra det när dålig service och organisation ständigt ledde till irritation.

Med endast en liten ryggsäck med det viktigaste för tredagarsutflykten går jag i värmen över landningsbanan till flygplanet, en liten Cessna med plats för sex personer plus pilot. Angel Falls är verkligen svårtillgängligt där det ligger insprängt i regnskogen, och då det inte finns några vägar är flyg det enda sättet bortsett från apostlahästarna. Flygturen är en upplevelse i sig för alla som precis som jag aldrig har flugit något annat än jumbojets. Utsikten är på många sätt hisnande.

När piloten mjukt landar på landningsbanan i Canaima dånar Río Carrao ner för Canaimas sju vattenfall i bakgrunden. Det som ursprungligen var en liten by har nu blivit ett turistcenter med flera charmiga hotell som ligger på rad längs lagunens stränder. I de flesta paketresorna till Angel Falls ingår även en tur till Canaimas fall, vars enorma kaskader utgör ett mäktigt skådespel. Genom att åka kanot till en av öarna emellan fallen kommer man efter en kort promenad till Sapo Falls. Här kan man gå bakom de dånande fallen, en upplevelse som gör dig garanterat dygnsur men får dig att le som ett litet barn.

Den återstående transporten till Angel Falls sker med motordriven kanot uppströms. På några ställen är forsarna så starka att vi tvingas gå till fots vissa sträckor alltmedan vi plågas av den obarmhärtiga solen och ettriga mygg. Men samtidigt är utsikten från kanoten så hänförande att det är värt alla strapatser. Regnskogen ligger tät längs stränderna och överallt pryder höga tepuis landskapet med hundratals meter höga vattenfall som stilla svävar ner längs deras kanter.

Tepui betyder ”gudarnas boning” på Pemon-stammens språk, och det är inte svårt att förstå var detta namn kommer ifrån. Blöta och trötta kommer vi i skymningen fram till vårt läger med utsikt mot fallen, som för tillfället dock är inhöljda i dimma. Lägret består av ett tak vi kan hänga upp våra hängmattor under och efter att jag ätit mig mätt på lägereldsgrillad kyckling somnar jag tungt.

Angel Falls heter i dag officiellt Kerepakupai merú, som är lokalbefolkningens beteckning. Det ursprungliga namnet Angel Falls ska inte felaktigt översättas som ”Änglafallen” då namnet inte har något med änglar att göra. Det döptes istället efter sin ”upptäckare”, den amerikanske guldletaren Jimmie Angel när denne 1933 lyckades landa sitt flygplan uppe på slätten.

Det har varit en kall natt när jag vaknar och alla mina kläder är fuktiga, men jag glömmer snart alla obekvämligheter när jag blickar upp mot världens högsta vattenfall. Río Carrao har letat sig fram över den 700 kvadratkilometer stora höghöjdsslätten Auyantepui för att slutligen falla 979 meter ner i den grönskande djungeln. Fallet är så långt att innan vattnet hinner nå marken så har det upplösts i dimma som lägger sig som ett vitt töcken över djungeln. Innan jag fullt ut ska få njuta av fallens hela skönhet väntar en timmes promenad genom djungeln till utsiktspunkten vid fallens bas.

Det fuktiga klimatet och fallens höga höjd gör att de ofta är dolda i dimma, så med lite otur kan det mycket väl hända att man inte ens får se Angel Falls. Jag har dock tur. När vi kliver ut ur djungeln och ut på utsiktsavsatsen skiner solen emot oss och skapar en regnbåge i fallens dis. Världens högsta vattenfall tornar upp sig och mållös sätter jag mig ner för att bara insupa denna upplevelse under tystnad. Min resa genom Gran Sabanas mystiska urskogar och tepuis-landskap har nått sitt slut. Det har inte varit enkelt, det har inte varit bekvämt, men det var värt vartenda myggbett.

Tre tips för blivande Gran Sabana-resenärer

Ciudad Bolívar kan vara en mycket farlig stad. Vandra aldrig omkring nattetid och fråga alltid på hotellet vilka stråk som är säkra. Snåla inte på säkerheten, taxi är billigt! Undvik att bära med er värdesaker för att undvika stöld eller rån. Tänk dessutom på att alla restauranger stänger två timmar under lunchen för siesta och att inga restauranger har öppet efter klockan sex i casco histórico.

Under en vistelse i Gran Sabana finns det en sak man måste lära sig att leva med, myggen! Köp stark (giftig) myggspray på plats och spraya rikligt. Ta även med kortisontabletter för att hämma eventuella allergiska reaktioner. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är regnet. Tropiska skyfall inträffar minst en gång om dagen och varar ofta i någon timme eller två. Regnponchos och dubbla plastpåsar runt kameran är att rekommendera.

Jag hade varken tid eller pengar just då, men jag ångrar nu att jag inte gjorde det ultimata testet: ”the Mount-Roraima tour”. Sex dagars vandring uppför denna mer än 2000 meter höga tepui genom regn och myggsvärmar till sir Conan Doyles riktiga ”Lost World”. Dyrt och obekvämt, men det ultimata äventyret.