Karibiens hemliga guldkorn – djungel och chokladdrömmar i Chuao

Mitt på Venezuelas Karibiska kust, gömt bakom tät regnskog och endast nåbart via båt, ligger den lilla oupptäckta byn Chuao. Chokladälskare? En sucker för pirat-historier? Packa då väskan och upptäck denna pittoreska färgklick, platsen för en av världens främsta kakaoproduktioner – och ännu inte förstört av massturismen! Fiskemännen tar dig hit för bara några tior. Backpackings Anna Sandahl har gjort ett besök.

Karibisk värme, färgglada fiskebåtar, tropisk regnskog och en öde piratstrand kantad av kokospalmer som ännu ligger inbjudande oupptäckt. Det låter som en saga, men sin ljuvliga paradismiljö till trots är den lilla venezolanska byn Chuao förvånande nog ännu inte fördärvad av massturismen. Belägen på Venezuelas karibiska kust i norr är Chuao ett guldkorn jag sent kommer att glömma.
 

Jag och min vän hade bara varit i Venezuela några veckor och hade just lyckats kånka våra otympliga backpacking-väskor hela vägen till fiskebyn Puerto Colombia på kusten. Kolonialhus i all regnbågens färger bländade oss när vi hoppade av den lilla skrangliga bussen som under fyra timmar tagit oss på en livsfarlig, skumpig väg över bergen med överdrivet hög musik i högtalarna. Men jag älskade Puerto Colombia redan vid första anblicken.

Små pittoreska torg och statyer, en vacker strandpromenad med gamla kanoner fortfarande riktade ut mot det turkosa karibiska havet, och så den lilla fiskehamnen med alla fiskemän iförda bandanas runt sina hästsvansar och med varsin romflaska i handen, precis som i filmerna. De många fiskrestaurangerna med färska ”mariscos”, havets frukter, låg utströdda över hela byn och längs vägarna höll grupper av ”artesanos” till, hantverkare som satt och knöt halsband, armband och örhängen av snäckor och stenar de hittat längs havskanten.

Redan första kvällen i Puerto Colombia fick vi tipset om Chuao. Det skulle inte ligga så långt bort, men enda möjligheten att ta sig dit var via fiskebåtar som utgick från Puerto Colombia på morgonen. Det fanns ingen väg till Chuao på land. Förutom att bli beskrivet som paradiset på jorden, fick vi dessutom veta att Chuao är en av världens viktigaste chokladexportörer – här odlades Venezuelas bästa kakao! Det avgjorde saken – nästa morgon packade vi våra små väskor, gick ner i hamnen och hoppade mot en dryg femtiolapp ned i en fiskebåt som tog kurs mot Chuao.
Det var en livad och vacker båttur.

Fiskebåten delades med ett gäng muntra venezolaner som glatt sjöng och skrattade i takt med vågornas guppande över det intensivt turkosa vattnet. Vi kunde inte låta bli att dras med i stämningen. Efter någon halvtimme började vi ana något vitt mellan de höga klipporna, någon av venezolanerna gav ifrån sig ett lyckligt tjut och snart uppenbarade sig en oerhört vacker strandremsa framför oss med höga kokospalmer och kritvit sand.

Båten la till, vi vadade sista vägen in till land och fiskemannen meddelade att han skulle möta upp oss där igen klockan fyra samma eftermiddag för att ta oss tillbaka igen. Allting verkade lovande, förutom en sak – det fanns ingen kakaoby så långt jag kunde se. En tom strand framför en tät bakgrund av regnskog, men inget liv, inga ljud, inga människor. Var låg Chuao?

”Det här är bara stranden Chuao”, berättade en andinsk tjej som åkt samma båt som vi. ”Själva byn anlades en timmes promenad längre inåt land, innanför den täta skogen, för att den skulle vara svårare att nå för piraterna. De här stränderna brukade vara ett riktigt pirattillhygge, och man ville undvika plundring. Om ni vill se Chuao så får vi nog gå en bit.” Och ja, så fick det bli. I nästan exakt en timme vandrade vi genom en surrande, djungelliknande vegetation längs en dammig grusväg innan vi äntligen kunde se de första färgglada hustaken sticka upp bakom träden. ”Här måste det vara!” utropade den andinska tjejen. Och mycket riktigt.

Framför oss tornade sig en vacker liten solbadande by upp sig, med rosa, ljusblå och gula hus, en kyrka och ett enormt torg där kakaobönor låg utplacerade i stora, mörkbruna cirklar för att torka i solen. Det fanns två större huvudgator, och vartannat hus längs dem tycktes hysa antingen kakaoförvaring, kakaokvarnar, försäljning av lokalproducerade chokladkakor eller caféer med varm choklad som enda fika på menyn. Utanför en liten dörr som halvt ramlat av hängde en orange skylt som skvallrade om chokladförsäljning, och vi kunde inte låta bli att gå in.

Förvånande nog klev vi inte in i en butik eller ett café, utan rakt in i en familjs vardagsrum. Två döttrar med rastaflätor kom springandes och log blygt mot oss, och från bakom ett draperi kom en storvuxen mamma ut i färgglad kjol och förkläde och hälsade oss varmt välkomna. Hon frågade om vi ville prova ”chicha”, en slags kall choklad med skummad mjölk, toppat med kanel. Och visst. Där satt vi med varsitt glas kall chicha som vi sörplade i oss genom rosa plastsugrör – utan tvekan den godaste chokladmjölk jag någonsin smakat.
 
Runtom i Chuao fanns kakaokvarnar, gamla skörderedskap och kakaobönder som traskade med sina redskap mellan husen. Tiden tycktes stå still. Inne i ett unket stenhus för kakaoproduktion förklarade en gammal venezolansk man med stort skägg för oss att kakaobönor efter att de plockats genomgår en lång process innan de kan användas till choklad. Först ska de jäsa i upp till sex dygn, sedan torkas i solen, rostas, krossas och arbetas till kakaomassa. Kakaomassan ska pressas vid hög värme, och när den svalnar igen får man det välbekanta kakaosmöret.

Mätta på chokladmjölk och höga på kakaoendorfiner började vi vandra den långa djungelstigen tillbaka hem, och när vi kom ut till havet igen väntade fiskemannen och de andra venezolanerna precis som lovat med sin båt vid strandkanten. Innan vi klättrade ombord, bjöd en av de venezolanska kvinnorna oss på en öppnad kokosnöt plockad i strandpalmerna. Det kalla, törstsläckande kakaovattnet på insidan sögs ut genom ett sugrör och var som en välsignelse efter den långa, heta vandringen inifrån byn.

Båten vände hemåt och besättning började än en gång sjunga, vi skrattade och skojade och jag var hur nöjd som helst med att ha besökt detta paradisets chokladby, som jag inte kunde förstå fortfarande var en av Karibiens bortglömda skatter. En av Karibiens bäst bevarade hemligheter, som nu även du fått ta del av.
 
BRA ATT VETA
Chuao ligger i den venezolanska delstaten Aragua och nås lättast med fiskebåt från Puerto Colombia (cirka 30 minuter, 90 kronor tur och retur). Åk från huvudstaden Caracas med buss till Maracay (cirka 3 timmar), från Maracay över bergen ut till Puerto Colombia (4 timmar, cirka 30 kronor) och ta en fiskebåt från hamnen på morgonen (helst före klockan 9 och betala inte mer än 35 bolívares).

3 kommentarer på Karibiens hemliga guldkorn – djungel och chokladdrömmar i Chuao

  1. Max Wallin

    Bra och fångande skrivet! Jag ska helt klart avlägga ett besök där. Verkar idylliskt:)

  2. Emma Larsson

    Älskar din artikel! Nästa gång jag åker till Venezuela blir det ett besök dit:)
    Mvh/ Emma

Svara till