Mérida – äventyr i Anderna

Paragliding i Anderna är en oförglömlig upplevelseMérida i Venezuela kanske inte tillhör en av Sydamerikas mest kända turistorter, men är helt klart en av de bättre. Milt klimat, låga priser och en enorm variation av aktiviteter, mat och boende gör staden till en av kontinentens riktiga pärlor. Backpackings Sebastian berättar mer.

När Juan Rodríguez Suárez grundade staden Mérida i Venezuela den 9 oktober år 1558 som en del av det pamplonska gruvexpeditionsprojektet, döpte han den efter sin egen hemstad i Spanien. Under århundradet som följde ändrade staden inte bara namn flertalet gånger, utan flyttades dessutom 30 kilometer söderut eftersom kolonisatörerna ständigt råkade i konflikt med lokalbefolkningen i området. Och när jag några hundra år senare vandrar runt bland stadens gamla kolonialbyggnader och mysiga parker tänker jag att Juan Rodríguez val att döpa platsen efter sin egen hemstad känns fullt förståelig; i Santiago de los Caballeros de Mérida, som staden numera heter, är det nämligen farligt enkelt att känna sig hemma.
 
Precis som Venezuela i övrigt riskerar Mérida att slå den naive besökaren knock out. När jag anländer en mörk sommarnatt i juli har jag inte bara åkt buss i 28 timmar och taxi i 5, utan även bråkat med militären vid flera tillfällen, tagit en omväg på 10 timmar på grund av naturkatastrofer och slutligen nästan hamnat i slagsmål när taxichaufören försökte lura mig på pengar. Men för den som väljer att lämna den västerländska delen av hjärnan hemma och tränga djupare in i den venezuelanska kulturen har Mérida det mesta.

Efter veckor av tropisk värme och smutsiga storstäder erbjuder Mérida en flykt till ett mer behagligt klimat. Inklämd som staden är i en liten dalgång mellan höga andiska bergstoppar, är den inte mer än 15 kilometer lång och 3 kilometer bred. Med en årlig medeltemperatur på 22 grader utgör klimatet en perfekt grund för en aktivitetsfylld semester. Man behöver inte tillbringa många timmar i Mérida för att inse att detta också är fallet, staden formligen sprudlar av spänning och vitalitet. Här finns torglivet, studenthänget, nattlivet, men också kultur och sport, utbildning och natur.
 
Den gamla stadskärnan är uppbyggd enligt den spanska kolonialstilen, med åtta större avenidas (avenyer) med öst-västlig sträckning och ett fyrtiotal calles (gator) med nord-sydlig sträckning. Centrum för stadskärnan är liksom alla venezuelska städer Plaza Bolívar, ett torg byggt i marmor och prytt av en stor staty av nationalhjälten Simón Bolívar. Någon av bänkarna där utgör en perfekt paus från stadslivet under dygnets varmaste timmar, och medan man avnjuter en kopp underbart venezuelskt kaffe rekommenderar jag att man tar sig tid till att bara kolla på människor. Har man tur kan man dessutom få se någon gatugycklare, köpslå med någon smyckesförsäljare eller till och med uppleva någon form av uppträdande eller manifestation.
 
När man har tröttnat på att spana på människor kan man vända stegen mot katedralen, en vacker kyrka som började byggas år 1800 men som inte blev klar förrän 1958. Framförallt är dess vackra interiör värt ett snabbt besök innan man fortsätter längs Avenida Independencia och Avenida Simón Bolívar. Här finns shopping som passar de flesta smaker; allt ifrån billiga handgjorda smycken och tavlor som säljs på gatan till lyxiga klädesbutiker med AC. Och när shoppingen och folkmyllret gjort en törstig finns det hundratals mysiga kaféer i staden där de drygt 40 000 studenterna från University of the Andes samlas för sin eftermiddagsfika.

Bland stadens mer kända fik finns Heladeria Coromoto, en glassrestaurang som står med i Guinnes Rekordbok för flest antal glassmaker, närmare bestämt fler än 900 olika, däribland morot, isbjörn, soya och miss Venezuela. Mitt favoritfik blir dock ett till utseendet anspråkslöst litet bageri på Calle 24 Rangel, som inte bara serverar underbart kaffe för tre kronor per kopp, utan även gör mättande toasts på arepa andinas (arepa är ett venezuelskt majsbröd medan den andiska varianten görs på vanligt mjöl) och getost.

Granne med bageriet ligger Guamanchi Expeditions, ett tour company som förutom adrenalinfyllda äventyr även erbjuder bra boende till rimligt pris på sin pousada (ungefär B&B). För den som vill testa sina egna gränser rekommenderas verkligen att ta några av deras turer, bland annat finns bergsklättring till Pico Bolívar (5007 m.ö.h.), Venezuelas högsta topp, rafting, canyoning, paragliding, mountainbiking, vandring eller turer till Los Llanos för att beskåda djurlivet.

Chefen Carlo hjälper gärna till med att skräddarsy en perfekt upplevelse för alla, och även om han kan låta lite självgod till och från så levererar hans företag verkligen oförglömliga upplevelser. Efter någon dags funderingar bestämer jag mig för tre olika aktiviteter: canyoning, rafting och paragliding. Det skulle komma att bli några av de mest adrenalinfyllda dagarna i hela mitt liv.
 
Först ut är canyoning, en extremsport som tillhör en av de nyare i branschen. Kortfattat går det ut på att man med hjälp av klätterutrustning tar sig ned för en kanjon genom att vada nedför forsen och hoppa, glida och fira sig ned för vattenfall. Turen börjar inne i den täta subtropiska djungeln uppe i Anderna; forsen ligger en halvtimmes promenad längs leriga stigar från “vägen”. Trots att Guamanchi säger att vem som helst kan gå turen är canyoning inget för den rädde; i turen ingår bland annat att hoppa ner i halvmeterbreda sprickor från drygt fem meters höjd och fira sig ned i rep för ett 30 meter högt vattenfall.

Men för den som är ute efter sitt livs adrenalinkick är canyoning däremot perfekt, och om man dessutom vågar och får möjligheten till att ibland kolla upp inser man att man upplever sitt äventyr mitt inne i den bedårande vackra andiska regnskogen, med sällsynta orkidéer och enorma växter hängandes ner på alla sidor. Fukten och dimman gör dessutom att skogen ger ett mystiskt intryck som bara då och då bryts av att guiden skriker “Jump!” innan han försvinner ner i de vita forsarna.

För den som tar sig ur kanjonen med såväl hedern som känseln i fingrar och tår i behåll väntar både pizza och kall öl inne i stan. Venezuelarna är duktiga på att kyla ölen till närmare noll grader, och tur är väl det då de flesta ölsorterna inte bara är light utan även smaklösa. En äventyrsfylld dag avslutas lämpligtvis med ett rejält mål mat och Mérida har ett brett utbud av mat som passar alla smaker. Jag väljer att för en gångs skulle spendera lite mer pengar på mat och tar mig genom eftermiddagens obligatoriska spöregn till Pousada La Montañas restaurang för en lite finare måltid.

Menyn innehåller varierande venezuelanska och västerländska á la carte med en rad annorlunda såser. En måltid bör dock avslutas med quesilla, en venezuelansk pudding som serveras med kaffebärslikör och påminner mycket om crème caramel, och en av de där underbara kopparna kaffe som man aldrig tröttnar på. För den som fortfarande inte fallit ihop av trötthet väntar ett uteliv som i stort sett håller samma nivå varje dag hela veckan. Banana Bar serverar goda drinkar (testa deras mojitos och undvik deras caipirinhas) och är ett bra ställe att träffa locals på, innan man drar vidare till någon av de åtskilliga nattklubbarna.
 
För dig som gillar extremsporter är Mérida verkligen ett mecka. De omkringliggande bergen skapar perfekta förutsättningar och att priserna dessutom är mer än rimliga gör inget sämre. En halvdagsaktivitet såsom canyoning eller paragliding ligger på omkring 300 kronor inklusive lunch, medan en tvådagars raftingtur kostar ungefär 900 kronor inklusive mat och boende. Paragliding kanske är det närmaste människan kommer att flyga, och under de 30-40 minuterna man befinner sig i luften har man gott om tid till att njuta av utsikten och känslan av total frihet.

Om paragliding erbjuder avslappning och frihetskänsla på en helt ny nivå så är rafting däremot ren glädje rakt igenom. Adrenalinet pumpar när de kalla forsarna sköljer över flotten och suger med sig någon av mina kompisar, men framförallt är det skrattet och de glada skriken som präglar den tre timmar långa raftingturen. Halvvägs stannar vi dessutom för att prova modet med ett tiometers hopp från en hängbro som känns som tagen ur Indiana Jones.

När jag efter några äventyrsfyllda dagar åter är tillbaka i Mérida frågar jag runt lite för att hitta en lokal marknad och blir snart tipsad om Mercado Prinicipal. Det är lätt att ta sig dit med någon av stadsbussarna eller med billig taxi, och för den som är ute efter något modernare och miljövänligare finns det helt nybyggda “trådbuss”-systemet som placerat Mérida på Latinamerikas karta när det gäller miljövänliga transportlösningar.

Marknaden i sig är inhyst i en betongbunker som mest liknar ett parkeringsgarage, men hyser allt ifrån en fantastisk grönsaksavdelning till alkohol, andiska kläder och övrig konst. Personligen fastnade jag för den andiska ponchen, en Baileys-liknande likör gjord på åsnemjölk som försäljarna ger frikostiga smakprover av. Dessutom inhandlades det givetvis kaffe och kakao, samt lite små souvenirer, däribland en tavla av en konstnär som specialiserat sig på att måla med tobak.


 
Innan jag lämnar Mérida för att fortsätta utforskandet av Venezuela bestämmer jag mig för att prioritera en liten tur upp bland bergen och hoppar därför ganska planlöst på en lantortbuss med riktning Barinas. Bussarna är proppfulla och snålar inte med hastigheten i kurvorna och är inget för den åksjuke. Slutligen hoppar jag av bussen i den lilla byn San Rafael, som på 3140 meters höjd är Venezuelas högst belägna stad, men framförallt känt för sitt fantastiska lilla stenkapell, Capilla de Piedra.

Här finns flera små pousadas för billig peng, och att traska runt bland de gamla husen som är byggda av lera och bara njuta av den friska bergsluften är nöje nog. Det som dock gör San Rafael till en riktig pärla i Méridaområdet är den lilla restaurangen el Chalet de Carmeli som ägs av det pensionerade paret Miguel och Carmeli Prato.
 
Det spöregnar och hungern har drivit mig ut i den iskalla andiska natten när jag av misstag kommer förbi restaurangen. Stelfrusen knackar jag på och blir snart invisad av Miguel på perfekt engelska. Paret är inte bara trevliga och pratglada, utan de serverar även fantastisk mat och deras quesilla skulle kunna få vem som helst att pensionera sig i San Rafael.

Dessutom är restaurangen inredd med antika möbler och skarpa färger, och trädgården blommar med vita orkidéer. Miguel berättar för mig att han tidigare jobbat som pilot i 34 år, men att han tvingades sluta på grund av hälsoproblem. “Nu har vi rymt från storstadens [Caracas] stress och luftföroreningar för att slå oss ned här. Min fru har alltid drömt om att driva en liten restaurang så vi tyckte att det här skulle bli ett perfekt litet projekt”. Och när jag proppmätt vandrar därifrån tänker jag att de verkligen har lyckats.
 
Det har slutligen blivit dags att packa ryggsäcken och dra vidare, och precis som min guidebok lovat har jag dröjt kvar betydligt längre än planerat, tre dagar blir lätt två veckor i Mérida. Men till slut var det inte bara aktiviteterna som höll mig kvar, utan den avslappnade atmosfären, de små fiken, torglivet och den svala bergsluften. Och givetvis alla de människor som inte bara erbjöd bra service utan alltid hade tid över för en pratstund, vare sig den var på bruten engelska eller snabb spanska men alltid med ett leende.


 

Tre tips för blivande Méridaresenärer

1. Att ta ut pengar i Venezuela är näst intill omöjligt och betala med kort ger en växelkurs som inte ens är en tredjedel av det verkliga penningvärdet. Därför måste man ta med sig utländska kontanter (exempelvis amerikanska dollar, euros eller brasilianska real) och växla dessa på den svarta börsen. Penningväxlar går att hitta i princip på varenda gata i Venezuelas storstäder. 100 svenska kronor bör ungefär ge 80 venezuelska bolívares.
 
2. För de som pratar lite spanska, passa på att prata med locals. Framförallt unga studenter gillar att prata med turister och en politisk diskussion om Chávez är alltid intressant. Hör alltid med locals när det gäller vilka gator som är säkra under vilka tider på dygnet och vilka aktiviteter och klubbar som är aktuella för tillfället.

3. Mérida ligger i sydvästra Venezuela uppe i Anderna och att ta sig dit kan vara besvärligt. Bussar trafikerar vägen till “närliggande” Barinas i princip varje dag från de flesta venezuelska storstäder, däribland Caracas, men bergsvägen från Barinas till Mérida kan däremot vara avstängd ofta på grund av jordskred. Den alternativa vägen går från San Cristóbal nära den colombianska gränsen vilket är ungefär fem timmars bilfärd. Var dock beredd på att den vägen har sju olika militärvägspärrar och att militärerna gärna fiskar efter mutor nattetid. Var trevlig men stå på er och ge dem inga pengar och dem tvingas till slut låta resa vidare om alla papper är i ordning.

2 kommentarer på Mérida – äventyr i Anderna

  1. Lars-Erik Sandin

    Mycket intressant läsning. Du gör mig verkligen intresserad av dessa upplevelser. Hälsningar P Pix

  2. Giulia Di Silvestro

    Jätte bra artikel! själv har jag varit där och det är helt underbart !

Svara till