En skräckfärd från Laos till Vietnam (februari 2003)

Vår resa från Vientiane i Laos till Vietnams huvudstad Hanoi är en studie i misär, väl värd att berätta! Observera att artikeln är från 2003, och att den därför antagligen inte innehåller aktuell information.

Det hela borjar i Laos huvudstad Vientiane, som vi efter nagra dagar beslutar oss for att lamna. En mycket avslappnad stad som kanns ungefar som en svensk smastad, och vars guldkorn utgors av Buddha Park samt Scandinavian Bakery.Pa vart guesthouse koper vi biljetter till Hanoi, Vietnams huvudstad. Resan beraknas ta 22 timmar och pa biljetten star det att det ska vara en VIP-buss. Var efarenhet av VIP-bussar ar att de haller samma standard som svenska langfardsbussar.Kl sju pa kvallen kommer sa den buss som ska hamta upp oss pa hotellet. Lite oroliga blir vi nar vi ser att det ar en vanlig lokalbuss, sa vi fragar chaufforen som sager att det bara ar den bussen som galler en liten bit.

Okej, till busstationen tanker vi, och satter oss pa de minimala satena med noll benutrymme och som naturligtvis inte gar att falla bakat. Och toa pa bussen?? Sjalvklart inte!Efter en halvtimme pa bussen borjar vi bli sa smatt oroliga, men busstationerna brukar alltid ligga langt utanfor stan har i Asien, sa an tappar vi inte hoppet. Efter en timme bojar vi misstrosta totalt, och vi fraga nagra ameikaner som sager att det ar denna buss som galler hela vagen till Hanoi!Jaha. Jaja, det ar val inte sa farligt anda.

Batresan langs Mekong var en storre provning an sa. Sa vi satter oss tillratta och accepterar vart ode.Forsta timmarna gar ganska smartfritt. Men precis nar jag lagger mig tillratta kommer vi till vagens allra varsta stracka, och bussen skakar och kranger och hoppar till forbannelse. Ett njurbalte skulle ha varit pa sin plats! Och detta ar alltsa Laos storsta vag…Runt ett pa natten stannar vi vid ett litet ratthal. En turist gar av for att kolla laget, och berattar sedan for oss att det ar en liten restaurang och att vi ska stanna har i….. FYRA TIMMAR!!

Okej. I stallet for att avga fyra timmar senare fran Vientiane sa stannar alltsa bussen mitt ute i ingenting i fyra timmar for att vanta pa att gransen till Vietnam ska oppna! Hur i helvete tanker dessa manniskor???? Vi som trodde att ingnting kunde forvana oss langre. Den enda logiska forklaring vi kan komma pa ar att chaufforen vill ha en rejal tidsmarginal ifall bussen skulle paja pa vagen till gransen (vilket den ofta gor). Eller sa vill chaufforerna helt enkelt bara halsa pa sina polare i nagra timmar och dricka gin och roka pa. For det gjorde de.Naval. Det ar bara att acceptera situationen.

Det positiva ar att bussen nu ar stilla sa att man kan lagga sig tvars over tva saten och forsoka sova i nagra timmar. Och det gar faktiskt.Nar vi vaknar till efter var obekvama slummer har det gatt fem timmar, inte fyra, och efter tjugo minuter klattrade chaufforen upp och kor vidare. Vagen fortsatter att vara lika javlig, men till gransen kommer vi till slut, 12 timmar efter att vi har lamnat Vientiane. Dar far vi sta och vanta i ytterligare en timme pa att gransen ska oppna.

Bussen ar helt iskall, och scenen vi beskadar genom fonstret ar inte vacker. I sjalva verket sa ser man nastan inte ett skvatt pga dimma och sporegn. Kul, kul.Gransen oppnar och vi far kuta ut i regnet och stampla ut oss ur Laos. Det gar nagorlunda snabbt. Jag behover en toalett, men av nagon outgrundlig anledning sa vagrar alla att oppna nagon av de fyra toaletterna som finns, och en dam pekar pa ett hus femtio meter bort genom regnet. Nej tack.Sa aker vi vidare mot nasta station for att stampla in oss i Vietnam.

Dar far vi en forsmak av extrem byrakrati.Gransvakterna haller pa att stampla ut en grupp turister ur landet och vi far veta att immigrationskontoret inte bemannas samtidigt. Alltsa ar vi tvungna att vanta tills den andra gruppen ar klar.Efter 45 min kommer de slutligen till oss. Har far vi forst visa vara pass. Mitt stamplar de direkt och kraver mig pa en dollar (nagot som de alltid gor vid den gransen, helt olagligt. Vagrar man sa behaller de ditt pass tills din buss aker ivag utan dig.). Sedan visas vi till andra sidan byggnaden (ingen annan har fatt stamplar) for att fylla i blanketter. Sedan tillbaka igen, far dessa blanketter stamplade, och de andra far inresestampel och betalar en dollar var. Allt detta tar sakert en timme.

Val i bussen igen fylls den snabbt av en hel liga med hogljudda vietnameser, varav en ser ut som en riktig knarkboss med flera portfoljer och tva betjanter. Alla tjattrar hejdlost och skriker och springer runt.Och det ar nu, mina damer och herrar, som det verkliga helvetet borjar! Det enda som blir battre ar kvaliteten pa vagen (trots att den kantas av femtio meter djupa stup). Direkt nar vi borjar aka satter tjejen bakom mig igang med att spy ut genom fonstret. Strax darefter borjar aven en kvinna och hennes dotter tva saten framfor mig (direkt framfor Agge) att spy ut genom fonstret aven de.

Bredvid dem sitter kvinnans man och later deras lilla barn kissa ut genom fonstret framfor Kristian, och sedan agnar han sig at att tomma magen aven han. Familjen Krak. Detta pagar under HELA resan 10 timmar i strack! Spya sprutar pa rutorna, lagger sig i fonsterkarmarna och pa golvet. Under tiden vajer bussen for kor, hundar, hons och griskultingar. Vi ar millimeter fran att krocka ett dussintals ganger, och sa smaningom borjar familjen Krak aven att snyta sig i handerna och kastar geggan i mittgangen.

Knarkbossen och hans man springer omkring i bussen och skriker at varandra, och efter nio timmar har vi inte stannat en enda gang.Nu ar jag tvungen att begara kisspaus, och man forklarar for mig att vi anda ska stanna snart for att ata. Sa otroligt smart att stanna for att ata tva timmar fran Hanoi!! Kor vidare i stallet for helvete, nar vi anda inte har fatt ata pa 20 timmar! Men joda, bussen stannar vid tidernas sunkigaste restaurang. Toalettena utges av hal i golvet, med dorrar som blottar halva kroppen och som inte gar att stanga.

Jag traskar over gatan for att leta reda pa en battre, finner en samre (helt utan dorrar) och gommer mig i stallet bakom nagra banantrad.Vi satter oss pa bussen igen och vantar. Utanfor roar sig en mobb av barn med att banka pa vara rutor, skrika och kasta smallare (det ar ju Tet, dvs nyar, i Vietnam nu) pa bussen. Gar man ut anfalls man av dessa helvetesungar, sa vi haller oss inne. Vid det har laget ar vi dodstrotta, iskalla, uthungrade och totalt bestulna pa all ork och tolerans.

Vi ar allvarligt talat pa gransen till nervsammanbrott och forbannar allt och alla i detta javla land. Alla vietnameser vi dittills har traffat ar snikna, forljugna, hogljudda och korkade, och det ar skont att sitta och hava ut sitt forakt infor oron som anda inte forstar vad vi sager. Det fungerar som terapi.Vi far vanta pa att knarkbossen ska ata fardigt, och efter en timme ska vi antligen aka. Da kommer en galen tant upp pa bussen och kraver de tva medelalders amerikanerna pa bussen pa 20 dollar for tva skalar med nudlar. Hon vralar med helvetisk hes rost och ar helt vansinnig. Amerikanerna vagrar forstas att ge henne sa mycket, men forsoker fa bort henne genom att betala nagra dong mer, samt en endollarssedel. det ar ett jakla halla, och karringen vagrar ta pengarna och ga.

Till slut kor bussen ivag, och hon borjar vrala. Da kastar knarkbossen helt sonika av henne, tar pengarna och ger dem tillbaka till de forkrossade amerikanerna. Sa kan farden fortsatta.De sista fyra timmarna gar ganska smartfritt, vi har borjat forlika oss med att studera den standigt fornyade magsaften pa rutorna, och forsoker harda ut. Nu ar det inte kul langre. For tio timmar sedan kunde vi atminstone skratta at helvetet, men nu ar vi totalt utmattade. Det finns en grans for vad man pallar med rent psykiskt. Den gransen ar nadd och overskriden for lange sedan. Och vi som anda ar vana numera vid att resa langt och att utharda manga obegripliga pinor. Alla fem vill bara till en varm dusch, ett dukat bord och en sang.

Vi kommer faktiskt till Hanoi till slut. Busstationen ligger som vanligt flera mil fran centrum, och ingen taxi finns i sikte. Efter tjugo minuter far vi med vara sista krafter tag i en och den kor oss alla fem till gatan med hotell som vi har sett ut. Vi har bestamt oss for att ta in pa ett lite finare stalle nu. Det ar vi varda!Och nu borjar den fina delen av sagan! Vi rakar ramla in pa Lucky Star Hotel, ett helt nytt stalle som oppnade for tre dagar sedan och som darfor ar billigare for att borja fa sig ett rykte.

Det ar det lyxigaste hotell jag har bott pa, och trots att det bara ar dubbelt sa dyrt som de rum vi brukar bo pa sa ar det helt fantastiskt frascht! For 10 dollar har vi dubbelsang, kladskap, skrivbord, tre stora stolar, kyl och frys, TV, superlyxigt badrum med badkar och varmvatten, AC med fjarrkontroll som man kan stalla in pa vilken temperatur som helst och en tung, stor dorr med RINGKLOCKA!

Alla mobler ar i snirkligt, morkt tra, och varende grej i rummet ar helt oanvant! Fatta det alltsa!! Vi ar de forsta som ligger i den sangen, de forsta som drar det tacket over oss, de forsta som gar pa den toan och de forsta som trycker pa den teven! Urhaftigt. Okej, ni kanske tycker jag ar fanig, men hade ni levt som en luffare i fyra manader och just hade klivit av Djavulens egen buss sand fran helvetet sa hade ni ocksa trott att ni dromde!Sa fran helvetet till himlen alltsa! Det ar en frojd att vara har. Och alla vietnameser ar forstas inte snikna och lognaktiga…

Stan ar utomordentligt trevlig, och overallt hanger Vietnams roda flagga med gul stjarna i mitten. Och hammaren och skaran ar valdigt populara pa paradgatorna…Kommunistpropagandan delar vagg med reklam for Coca-cola, och eftersom det ar Tet sa branner folk falska dollarsedlar ute pa gatorna (till minne av Tet-offensiven som vande vietnamkriget till vietnamesernas fordel 1968). De flesta affarer ar stangda under hogtidens fem dagar.

Idag har vi hunnit med tva utmarkta museer. Forst Army Museum dar man far se vapen, foton osv fran alla krig i Vetnam genom tiderna. Vetnam-kriget tar forstas storst plats, och innefattar bland annat ett helt vrak av ett amerikanskt bombflygplan och flera vietnamesiska pansarvagnar. Otroligt intressant och schysst utformad utstallning, hela grejen!Sedan traskade vi vidare till Prison Museum, dar fransmannen holl rebeller och revolutionarer insparrade under helvetiska forhallanden i borjan pa nittonhundrtalet, och som Vietnams regering sedan tog over och anvande som fangelse for tillfangatagna amerikaner under kriget.

Forsta delen skildrar helvetet som vietnameserna fick utsta under fransmannen, och man far ga in i celler, provligga och titta pa veklighetstrogna dockor genom galler. Det finns en del tortyrredkap och nagra giljotiner. Allting i de salar dar tortyren forsiggick.Anra delen visade hur fint och bra de ameikanska krigsfangarna hade det i fangelset. Det finns foton dar de lagar mat, spelar gitarr, traffar anhoriga, far presenter av regeringen och spelar kula.

Fangarna ler pa alla bilder och man far lasa reglerna som fanns pa fangelset. Bisarr propaganda! De forsoker paskina att fangelset var rena paradiset och hur goda och fina de var mot amerikanerna, trots USA’s aggressiva krig mot Vietnam. Jag tror sakert att forhallandena pa fangelset var battre for dem an det var for vietnameserna under fransmannen, men det var nog inte sa latt som de vill pasta. Regler pa fangelser foljs sallan av vakterna.Men propaganda ar ju trots allt en del av det har samhallet.