Ett adrenalinets mecka

När man hör Zambia tänker nog många av oss på ett afrikanskt land med Victoriafallen som största turistattraktion. Det jag ska berätta om är en annan, väldigt annorlunda attraktion som kan ge den mest adrenalintörstande dåren full valuta för sina pengar. Endast ett par kilometer utanför den stad som fick sitt namn efter just den kände upptäckresaren och kolonisatören vi känner bättre som Dr Livingstone, ligger en ravin som har mer än bara fantastiskt vackra vyer att stoltsera med. Där ligger nämligen ett adrenalincentrum som kan ge även den mest våghalsige en oförglömlig upplevelse.

Jag vaknade tidigt som sig bör när man ska göra något aktivt, tog min sedvanliga kopp kaffe och försökte åter bli en människa, vilket brukar ta en stund för mig i tidig morgontimma. Bussen, som skulle förflytta oss till platsen där händelserna skulle äga rum, rullade fram och vi som skulle med hoppade in. Vi kom fram och möttes av en trevlig man som sa en massa oväsentligheter om säkerhet och annat ingen egentligen lyssnade på.

Vi fick skriva på något papper om att vi gjorde allt på egen risk och sedan betala för kalaset innan vi kunde sätta igång. Första etappen var att spänna fast sig i en sele och sedan hala sig nedför en klippvägg. Det var kanske inte så skrämmande utan mer skoj att få göra. Sedan fick man gå en bra bit upp längs klippväggen för att ta sig tillbaka. Det var ingen kort promenad heller, utan återigen fick min kropp lära sig att nikotin kanske inte är det bästa att tillföra den. Uppe på kanten var det nu dags att göra om proceduren men med huvudet riktat neråt den här gången.

Den svåraste biten var att luta sig över kanten för att komma rakt ner mot marken som var ca 70 meter ner. Något i kroppen säger åt en att inte göra så, av nån lustig anledning jag inte riktigt vet. Ett par studs på klippväggen och jag var återigen nere för att få mig en genomkörare i konditionsträning.

Pustandes och frustandes var jag uppe igen, utmattad men exalterad inför nästa utmaning. Vi fick gå en bit till en ny station och en ny sele skulla sättas på kroppen med diverse säkerhetslinor. Hur avtrubbad man än blir inför att kasta sig ut för klippor så går man iallafall en säker död till mötes om något skulle gå fel, så alla säkerhetsprylar var varmt välkomna. Nu skulle vi springa från en avsats och kasta oss handlöst ut över ravinen, fastspända i en lina som löpte tvärs över ravinen.

Först tog det emot att återigen kasta sig ut i tomma luften, men jag litade på säkerhetsprylarna och gjorde ett vackert skutt ut. Fick även ur mig ett ”Geronimo” rop när jag svingades ut ungefär till mitten av ravinen, innan jag halades tillbaka och det var näste man till räkning. Ett par-tre ”Stålmannenskutt” fick jag till innan vi åter skulle vidare mot nästa etapp för dagen. Nu var det dags att åka linbana över till andra sidan ravinen. På med prylar och krokar återigen, sen var det dags för ytterligare en lyftfärd.

Man skulle hålla i sig med händerna i en slags krok som skulle hjälpa en att transporteras över till den andra sidan. Jag höll i handtaget och tog steget från klippan och kände ett långt härligt sus i magen medan jag flög fram genom luften. Det var inte skrämmande utan mer en skön känsla att flyga fram och kunna se hela ravinen under mig. Det enda jobbiga var promenaden tillbaka, som dock åtminstone var lite kortare än när jag varit på botten och fått ta mig upp.

Nu var det redan lunchtid och vi åt medan förberedelser gjordes för den stora eventen för dagen, ”the gorge swing” – ravinslungan, vilket vi spänt tittade på medan vi mumsade i oss av lunchmaten vi fick. Ett par som bara åkt dit för just ravinslungan hade fått förtur innan oss och jag fick lov att se på hur det fungerade innan jag själv skulle prova på spektaklet. Det spändes vajrar och det togs på säkerhetslinor i massor och vi hörde på medan de fick instruktioner om hur de skulle göra.

Jag hade aldrig fattat innan jag bokade vad en ravinslunga innebar, utan jag hade fått för mig att man skulle gunga över ravinen på något halvläskigt sätt bara. Jag hade så fel man bara kan ha. En ravinslunga går ut på att man står på en avsats och själv på något sätt tar ett steg ut från klippavsatsen och får ett fritt fall på 55 meter, innan selen man har på sig slungar en i 180 km i timmen rakt ut i ravinen! Detta helt utan att något bromsar upp en eller att repen skulle vara elastiska som vid en bungy jump.

Jag såg paret, som skulle göra ett så kallat tandemhopp, få vända sig med ryggarna mot ravinen och huka sig ner medan mannen som höll i repet var det enda som förband dem med klippan. Vi hörde ett ”one, two and threee” och mannen släppte repet och paret for handlöst och skrikandes ner längs klippväggen innan de slungades rakt in mot mitten av ravinen och blev slungade fram och tillbaka fortfarande lika mycket skrikande, innan de till sist tystnade.

En förfrågan om vem som skulle börja av oss i mitt gäng besvarades givetvis direkt av mig. Jag hade inte ens vid det laget fattat vad jag gett mig in på, tror jag. Jag fick spänna på mig en sele som nu var av en helt annan sort än den lekstugeliknande ravin kastningen vi gjort tidigare, det här var den äkta varan! Jag kände att pulsen steg och jag började nästan ångra att jag gett mig in på det här. Har jag gett mig in i det här får jag banne mig avsluta det också, tänkte jag dock. Jag fick en massa instruktioner om att hålla in huvud, armågar och andra kroppsdelar som kunde sticka ut.

Mannen förklarade vikten av att hålla hårt i repet och sträcka linan från kroppen i fallet så det inte skulle bli ett så kraftigt ryck sen vid själva slungen. Jag kände en stund att jag inte lyssnade på vad han sa och var lite borta i andra tankar. Jag fick ett par handskar och rådet att gå fram till avsatsen för att ta det där steget ut i tomma intet. Vid förfrågan om jag var redo svarade jag nervöst, ”så redo man kan vara inför att kasta sig ut för en ravin handlöst”. Jag tog de sista stegen fram till avsatsen och kände att det var nu eller aldrig. Jag hann aldrig ge någon eftertanke till att låta bli, då jag alltid gör saker jag bestämt mig för och mannen bakom mig startade den snabba nedräkningen från tre, och mina fötter tog ett steg ut från avsatsen.

Jag minns än idag inte om jag skrek i luften eller ej, men minns känslan av magsuset som bara for igenom kroppen där jag föll. Ett plötsligt ryck kastade mig fram i svindlande hastighet och vid det här laget skrek jag definitivt, men av någon skräckblandad förtjusning. Jag vågar tro att det var något ”tjoho”-liknande rop som kom ur mig där jag hängde och dinglade i luften och kände adrenalinet forssa omkring i hela kroppen. Jag fick hänga en stund innan jag blev nerfirad till botten av ravinen där jag avhakades från den lina som nyss varit min bästa vän.

Jag kunde nu obehindrat med andrenalinets hjälp springa hela vägen tillbaka till toppen där mina kamrater var nyfikna på, och frågade mig, hur det kändes. ”Underbart” var det enda vettiga jag fick ur mig där jag stod och fortfarande smått skakade av adrenalinet som nu börjat avta. Jag kände mig egentligen ganska nöjd med mitt enda hopp där jag satt och drack läskeblask i lugnan ro på fast mark, när Mark, en engelsk kille jag lärt känna, kom fram och frågade om jag ville göra om det. Spontant så kände jag nej, men min mun sa tydligen ja, och jag skulle återigen spänna fast mig men den här gången tillsammans med någon annan.

Vi fick vänta en stund medan alla fick gå igenom samma procedur jag gjort innan och få samma frifallsupplevelse, innan det återigen var dags. Jag vet inte varför, men den här gången var magkänslan inte mindre som jag skulle ha trott, utan om något, värre. Samma procedur om hur man bäst undvek nack och ryggskador genomgicks och plötsligt stod jag där på kanten igen. Vi fick ställa oss med ryggarna mot ravinen och sakta luta oss bakåt över stupet så att endast ett rep som en vänlig man höll fast oss i höll oss på marken.

Han frågade om vi var redo och fick ett ja till svar, men sket nu i nedräkningen och överrumplade oss med att bara släppa repet och ett sus gick genom magen. Jag såg nu klippväggen hela fallet och varken jag eller Mark fick ur oss så mycket som ett pip där vi föll. ”Swooosh” sa det bara och återigen var man en mänsklig projektil som forcerade fram i luften. Först då fick vi båda ur oss ett glädjerop och vi skrattade och tjoade om vart annat.

Vi avhakades och sprang upp till toppen igen där jag nu satt mig ner och bestämde mig för att jag var nöjd med min slungupplevelse för dagen. Vissa som ännu inte var nöjda med ravingungeri höll på ett bra tag innan alla till sist kände sig mätta på adrenalin och vi tog några obligatoriska gruppfoton innan bussen skulle föra oss tillbaka till våra hem.

Vi tillbringade sedan en underbar kväll tillsammans där skratt, glädje och vår dagliga strapats var samtalsämnet för middagen. Vi konstaterade att den mänskliga hjärnan ibland inte är så smart, inte nog med att man får för sig att kasta sig från klippor, så betalar man dessutom pengar för det. Ja något fel måste man ju ha, men ack så tråkigt livet skulle vara om man alltid gjorde det som var säkert och aldrig gav sin kropp en dos av det äventyrstörstande adrenalinet.

Så alla som kanske trott att Zambia bara har farliga djur som kan skrämma er, har nu kanske nu fått en annan uppfattning och vågar besöka en attraktion man kanske inte förväntas se i ett Afrika som annars bjuder på mer upplevelser för alla sinnen än man någonsin i sin vildaste fantasi trodde var möjligt att komma på.

4 kommentarer på Ett adrenalinets mecka

  1. kimpa

    shit! lillen, sicken dag;) tror ja skulle banga på slungan.livsfarlig ju.nu vet man va man ska göra i zambia nån dag.

  2. Daniel Peterson

    *shit*, låter ju läskigare än vad du berättade för mig innan jue… Men har du gjort det så ska jag bannemig inte vara sämre kan du ge dig fan på även om jag har svindel som fan… Brukar iofs göra dumma saker för att övervinna rädslan ;).

    ps. spännade artikel =)

    //Biffen

Svara till