Bariloche – alpkänsla i Argentina

Nära gränsen till Chile ligger denna underbara argentinska småstad, inklämd mellan vita bergstoppar och stora blå sjöar omgivna av granskog. Man får nästan känslan av att vara i en liten skidort i Schweiz, det enda som skiljer sig åt är människorna och språket – i dessa bergstrakter talar man nämligen spanska.

Bariloche är väldigt turistigt och känt för sin choklad. Överallt finns det små chokladbutiker som får gatorna att lukta söt kakao. Fastän turismen syns överallt är det ändå en väldigt mysig plats att vistas på. Naturen är oslagbar, tempot är lugnt och här finns mycket att göra.
 
I Bariloche bor ungefär 100 000 människor. I slutet på 1800-talet bodde det mest tyskar, schweizare, slovener och italienare här. En större grupp schweizare anlände 1902 och satte stor prägel på staden. De påbörjade arbete med jordbruk, ostproduktion med mera. 1930 började ombyggnaden av stadens centrum med målet att det skulle se ut som en skidort i Schweiz.

Oslagbart hostel

Vi hade fått tips om ett särskilt hostel som skulle vara väldigt bra, men vi hade inte fått reda på varför det skulle vara så bra. Vi hade adressen och tog oss dit, tydligen var vi tvungna att ta hissen ganska högt upp. När vi kom in genom dörren möttes vi av en fantastisk utsikt som aldrig ville ta slut. Stora fönster präglade hostelets väggar och den panoramavy som uppenbarade sig var helt otrolig. Där fanns även en stor balkong, som säkert är till belåtenhet en skön sommardag, men den kalla stormen som fanns där under vår vistelse gjorde att rädslan för att blåsa iväg höll oss inomhus. Även köket var oslagbart. Stora utrymmen där vi varje kväll, tillsammans med andra gäster, lagade till maträtter med idéer blandade från olika världsdelar.

Vintern närmar sig

Vi hade planer på att utföra en del aktiviteter i Bariloche, men andra resenärer hade sagt till oss att det inte skulle gå att genomföra någonting i staden eftersom vintern kröp närmare och närmare, vilket medförde starka vindar och kyla. Men det där med kall blåst, är det egentligen så farligt? Vi lät oss inte avskräckas, det blir ju trots allt vad man gör det till. Vi menade att med ett sunt förnuft och kreativitet kan man alltid ha kul.

Hike i dimma

Den första aktiviteten vi gav oss ut på var en mindre hike uppför ett berg som låg beläget femton minuters bussresa från stan. Tanken var att vi skulle åka sittlift uppför kullen och därmed slippa vandra, men väl framme insåg vi att vi var tvungna att vandra eftersom liftvakten stängt tidigt på grund av kraftig dimma. Själva vandringen var inget märkvärdigt, men utsikten från toppen var fin. Dock tvingade den kraftiga dimman och blåsten in oss i ett fint café beläget intill utsiktsplatsen.
 
Efter att ha beställt kaffe och kaka började vi prata med en märklig man från Argentina som sa sig driva ett fint hotell i Bariloche. Han satte sig ner vid vårt bord och vi insåg snart att hans tanke var att berätta sitt livs historia, något som innehöll en hel del intressanta saker. I unga år hade han varit sjöman, men snabbt tröttnat på det.

Han hade genom kontakter flyttat till Malmö och snart fått ett jobb som diskare på Ramlösa brunn. Sedan hade han flyttat till Los Angeles där han jobbat som paparazzi och varit ”dubbel” åt Jack Nicholson vid filminspelningar och dylikt. Likheten fanns där, men vi blev tveksamma på om han verkligen talade sanning. En trevlig man var det, men senare på kvällen fick vi reda på av andra hostelgäster att de, tidigare under dagen, hört samma historia berättad av samma man. Antingen ville han skryta eller så hade han ett behov av att sprida vidare sitt liv innan åldern tog hand om honom.
 

Mountainbike runt berg och sjöar

En av de mest populära aktiviteterna i Bariloche är att cykla den så kallade Circuit chico, en cirka 30 kilometer lång runda i kraftiga upp- och nedförsbackar. Vi fick ta en buss till en cykeluthyrare i början av rundan. Alla schweiziska flaggor som viftade utanför hans grind avslöjade hans ättlingars nationalitet. När vi fått varsin cykel påbörjades rundan. Det var vindstilla och solen värmde i det annars kyliga morgonvädret. Det var en vacker tur, men även kämpig.
 
Emellanåt kom vi in i långa uppförsbackar som aldrig tog slut, men med en uppförsbacke kommer en nedförsbacke och friheten av att i hög fart fara nedför, förbi skog och berg, var underbar. Med jämna mellanrum tog vi pauser för att samla ihop gänget och samtidigt njuta av naturen. Vid ett tillfälle stannade vi vid det kända hotellet Llao Llao hotel, som ligger vackert uppe på en höjd. Efter en lång tids cyklande var vi tillbaka där vi startade. Hos cykeluthyraren satte vi oss ner framför en brasa medan han bjöd på kaffe och kakor. Vi led alla av ömma benmuskler och energibrist, så vi tog snabbt bussen tillbaka till hostelet och lagade tartas, en argentinsk pajliknande specialitet som är fantastiskt god.

Los siete lagos

Dagen efter gick vi upp tidigt och gjorde oss redo för en lång biltur till byn San Martin de los Andes. Vägen från Bariloche till San Martin de los Andes går förbi sju stora sjöar, Los siete lagos, och är en populär biltur för många turister. Dock var vägen stundtals en katastrof. Vi vande oss ganska snabbt vid att det skulle vara grusväg stora delar av resan och då och då dök det upp hål och stenar som gjorde att bilen vinglade till.

Varje gång det small till under bilen var vi livrädda för att bilen gått sönder. Inte har man som backpacker råd att betala skador på en hyrbil. Bilens radio fungerade inte, men den var försedd med cd-spelare, så innan resan var vi tvungna att köpa en cd-skiva. Det blev Bruce Springsteens senaste skiva ”Working on a dream” som skulle hålla motivationen vid liv. Trots dåliga partier i vägen var det en härlig biltur. Vi var tvungna att stanna vid varje utsiktsplats för att skåda den vackra naturen. Vi gjorde ett längre stopp halvvägs, i byn Villa la Angostura, en liten turistig by där den argentinska överklassen gärna tar semester. Även denna by präglades av många små chokladaffärer. Efter en timmes lunch körde vi vidare och nådde vårt slutmål någon timme senare.
 
San Martin de los Andes var även den en turistig by. Vi anlände en timme innan turistinformationerna stängde vilket var tur eftersom vi inte hade någonstans att bo. Vi hittade en stuguthyrare som hade en fin stuga till rimligt pris. Stugan var fint inredd och det kändes nästan lyxigt att för en natt byta ut hostelstandarden mot något så bra. Ägaren till stugan erbjöd sig att grilla om vi köpte mat, något som vi självklart gick med på.

Vi gick till affären och köpte på oss mängder med mat som vi senare njöt av. Det blev en festmåltid med flera flaskor rödvin. När vi vaknade morgonen efter körde vi till en fiskeaffär och hyrde fiskeutrustning. Vi hade satt upp planer att vi skulle köra till en närbelägen sjö och fiska. Fisket gick dåligt, men det var en fin dag och det gick lätt att spendera den vid det rinnande vattnet.

Efter att vi hade ätit vår medhavda mat slumrade vi till och sov en timme i gräset. När mörkret började dra in över oss blev vi tvungna att bege oss tillbaka till civilisationen och äta. Det blev en snabb måltid, vi var tvungna att köra tillbaka till Bariloche innan det blev för sent. Vi körde på samma väg som vi hade kört på dagen innan.

Skillnaden var nu att det var kolsvart ute och det fanns inte något ljus längs grusvägen. Ett vänster framhjul med märkbart lite luft fick oss att ta det ännu försiktigare. Det var en upplevelse att köra på en öde grusväg uppe i bergen utan ljus eller vägräcken. Vid ett par tillfällen stannade vi och stängde av billyktorna för att inse ödsligheten. Det gick knappt att se sin hand framför ansiktet. Vid ett par tillfällen var vi även tvungna att bromsa in och tuta bort fritt vandrande kor från vägen. Det tog oss fem timmar att köra tillbaka och vi somnade direkt när vi anlände till vårt hostel.

När larmet ringde fem timmar senare packade vi ihop våra saker och gjorde oss redo för att lämna Bariloche. Trötta och energilösa vandrade vi till busstationen. Vi hade hunnit med en hel del naturaktiviteter som gjort oss gott, men nu var det dags att åka vidare och se vad nästa ställe kunde erbjuda. Vår önskan var att det skulle vara en lugn plats där vi kunde slappna av. Bussen tog oss till byn El Bolsón, en plats som enligt rykten skulle vara den lugnaste platsen i Argentina.