Unikt djurliv på Península Valdés

På Argentinas östkust ligger Puerto Madryn, känd som utgångspunkt till den populära halvön, nationalpark Península Valdés. Denna halvö som är tydligt synbar på alla kartor är berömd för sitt fantastiska djurliv, något som lockar tusentals turister varje år. Backpackings Johan lockades också dit.

Puerto Madryn
Puerto Madryn är en liten stad på Argentinas ostkust med 70 000 invånare. Staden har en fin lång strand med en trevlig strandpromenad där stadens invånare samlas på helgerna för att vandra runt och träffa bekanta. Runt staden finns det nybyggnationer som aldrig vill ta slut. Argentinare har insett vilket guldkorn Puerto Madryn är. Dock är det inte på grund av staden som turister kommer hit, det som lockar är djurlivet i naturreservatet Península Valdés.

Vid rätt tidpunkter kan man där se sjöelefanter, sjölejon, pingviner, patagoniska strutsar, lamor, vackra fåglar och bältdjur runt hela ön, men det som lockar flest folk är de valar och späckhuggare som simmar längs kusten. Turistnäringen är otroligt stor för Puerto Madryn. Med sina 40 000 turister per år lockar Península Valdés till och med mer folk än Galapagosöarna.
 
Vi anlände till Puerto Madryn en tidig morgon när klockan stod på 05.30. Innan vi checkade in på ett hostel var vi tvungna att gå ner på stranden och se när solen vaknade till liv och långsamt steg upp ur havet. Det var en perfekt början på en vistelse som skulle visa sig vara fantastisk i alla dess slag.

Reserva Faunistica Península Valdés
Península Valdés är kopplat till fastlandet genom en smal landbrygga som utgör början på denna halvö. Väl ute på landbryggan har man Golfo San José till vänster och Golfo Nuevo till höger, två bukter där välkända utsiktsplatser vetter ut mot havet som vid rätt tid på året kryllar av stora valar av släktet rätvalar. Rätvalarna kommer till detta lugna vatten mellan maj och december för att fortplanta sig och varje år simmar mer än 2000 valar runt Peninsula Valdés och gör halvön till den plats i världen där flest rätvalar befinner sig under parningsperioden.
 

Turen från Puerto Madryn tog inte lång tid och på vägen dit stannade vi ett par gånger för att titta på populära stränder dit valar under högsäsongen visar sig, men som nu var långt borta eftersom det var i början på lågsäsongen. Denna lågsäsong gjorde oss lite nervösa, skulle vi tillbringa en vecka på ett av Argentinas mest fantastiska naturreservat utan att se några spännande djur på grund av dålig planering? Enligt guiderna var de flesta späckhuggare, valar, sjölejon och sälar på annat håll, men hade vi tur skulle vi se något. För att inte bli besvikna satte vi ribban lågt och förväntade oss inte särskilt mycket, på så sätt skulle minsta lilla sjöfågel göra oss lyriska.
 
Det var ett platt, nästintill öde ökenlandskap som öppnade sig framför oss när vi åkte igenom bommarna till naturreservatet. Vårt första stopp blev på ett fint besökscenter där halvöns historia gjordes bekant i form av bilder och filmer. I taket hängde kraftiga skelett av valar och späckhuggare och på väggarna hängde äldre bilder tagna på tidigt 1900-tal och visade hur människor dödade och nästintill utrotade alla sjöelefanter och sjölejon i jakt på späck och läder. Mellan 1917 och 1953 dödades ungefär 260 000 sjölejon. När utrotningen nästintill var ett faktum antogs nya lagar vilket gjorde en fortsatt slakt omöjlig, något som vi i dag är glada för.

Vi fortsatte sedan vidare genom det karga landskapet och det tog inte lång tid förrän en första djurart visade sig. Det var en flock betande lamor vid vägkanten som drog till sig all uppmärksamhet. Dessa vackra djur hade stött på människor förr och brydde sig inte om oss exalterade turister. Efter några minuters fotograferande fortsatte bilen köra i lugnt tempo och tio minuter senare rusade patagoniska strutsar plötsligt över den asfalterade vägen.
 
Återigen gick kamerorna varma från minibussen som innehöll turister från såväl Europa som Argentina. Aldrig har jag mött så fantastiskt djurliv som på denna platta halvö. Det var som om hela rundturen var en iscensättning där djuren agerade skådespelare och blev tillsagda när de skulle springa fram utanför minibussens fönster. Titt som tätt hojtade guiden till; Titta till vänster!, Titta till höger!

Överallt fanns det djur, och varje gång var det nya arter. Vi såg små bältdjur, rävar, vackra fåglar och hela tiden fler lamor och strutsar, trots att vi bara varit på halvön en timme. Vårt nästa stopp skulle vara Punta Norte, ute på halvöns västra hörn. Om vi skulle se späckhuggare så skulle det vara där. Detta storslagna djur som så orättvist ofta kallas killer whale på engelska spelar en stor roll för turistnäringen på Peninsula Valdés. Det är på just den här platsen som späckhuggarna med hög fart stormar upp på strandkanten, i jakt på lekande sälungar i vattenbrynet. När späckhuggaren satt sina tänder i sälungen tar den med sig bytet ut på djupare vatten och börjar kasta runt den som en leksak.

Detta beteende förbryllar många forskare, men har satt en mängd naturfilmare och naturfotografer i arbete. Någon månad innan vårt besök hade National Geographic betalat stora summor pengar för att få rigga upp kameror på stranden och under vattenytan, allt för att fånga späckhuggarens beteende på bild. Att få se just detta moment på Valdéshalvön är dock mycket ovanligt även under högsäsong och inget man ska förvänta sig vid ett besök.

När vi hoppade av bilen och vandrade mot stranden fick vi se en stor koloni med både sjölejon och sjöelefanter. Sjöelefanterna låg och latade sig och gjorde inte mycket väsen ifrån sig. Sjölejonen däremot hoppade runt och skrek och slogs med varandra. Det var en fröjd för ögat att skåda när djuren visade sitt naturliga beteende. Vi var på tillräckligt avstånd för att de inte skulle bry sig om oss. 
 
Uppe på utsiktsplatsen fanns också ett kontor där det dagligen satt folk och räknade alla späckhuggare de sett. När vi kom dit hade de ritat fem streck på en griffeltavla, vilket betydde att fem späckhuggare visat sig under dagen, ett gott tecken enligt vår guide. Vi vandrade alla fram och tillbaka och tittade ut mot havet i hopp om att se ett par fenor bryta vattenytan. Tiden gick utan att någonting hände och en viss besvikelse började infinna sig hos de flesta. Vi satte oss i minibussen och föraren startade motorn. Plötsligt kom vår guide emot oss och skrek Killer whales! Killer whales!

Exalterade som vi var sprang vi ut mot utsiktsplatsen och långt ute i havet såg vi två fenor som visade sig ovanför vattenytan. Varje gång en av späckhuggarna visade sig sprutade den vatten genom sitt vattenhål och bildade en stor fontän. Det var en vacker syn och ingen av oss ville lämna stranden. Efter en halvtimmes intensivt fotograferande tackade späckhuggarna för sig och vi gick återigen mot vår minibuss, denna gång med mungiporna upp till öronen. Att se detta stora djur, som kan väga uppemot åtta ton, mitt framför ögonen var en upplevelse av unikt slag.

Vi körde tillbaka på samma väg som vi kom från, men den här gången på väg mot halvöns enda bebodda område; Puerto Pirámides. I den lilla byn bor ungefär 300 personer, de flesta arbetande inom turistnäringen. Här finns det möjlighet att åka ut med båt på valskådning, vindsurfing, sportfiske och hiking. Staden livnärde sig från början enbart på fiske, men i takt med att turister började inse rikedomen av denna halvö gick de flesta över till att arbeta inom turism. Under högsäsongen kommer det hit mycket folk som bor på de hostel som ligger nära strandkanten. Då är det en perfekt utgångspunkt för att skåda rätvalarna när de parar sig.
 
Vi fick aldrig se några rätvalar, men det fanns gott om magellanpingviner som simmade runt i vattenbrynet i jakt på småfisk. Efter att ha ätit på en av restaurangerna i Puerto Pirámides var det dags att lämna Peninsula Valdés, men vi var inte klara för dagen. Vårt nästa stopp gick tillbaka och förbi Puerto Madryn och till utsiktsplatsen Punta Loma, en liten strand känd för sitt sjölejonbestånd. Där var det full aktivitet såväl på stranden som på klipporna runtom, där stora fåglar häckade och förde liv. Ute i havet simmade och lekte sälungar medan deras mödrar lugnt låg på stranden och vilade sig. Hanarna är på annat håll när parningstiden är över.

När vi åter kom till vårt hostel var vi oerhört nöjda. Vi kunde inte i vår vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle få se späckhuggare, strutsar, lamor, bältdjur, rävar, sjöfåglar, sjölejon, sjöelefanter och pingviner under en dagstur. Det var nästan för bra för att vara sant.
 
Península Valdés är en fantastisk plats känd världen över för sitt unika djurliv. Argentinarna tar det på största allvar och låter inte turismen förstöra djurens naturliga beteende. Det är detta som gjort att halvön sedan 1999 finns med på UNESCO:s världsarvslista, något jag efter mitt besök har full förståelse för.