Lillkakan

Beskrivning: Another adventure in Botswana - New students and a new field season in one of most astonishing places in the world. Wildlife (mammals)will be studied in four land use areas; national park, wildlife management areas, communal grazing areas and fenced ranches. SWEET like lemons!
Resrutten:

Botswana Maun and the bush

2008-01-08   2008-04-10

Beskrivning: Jag ar nu anstalld av SLU i Umea som handledare/assistent at tva studenter som ska gora en Minor Field Study i Botswana. Detta innebar tre månaders inventering av däggdjur ute på savannen, världens bästa jobb! Studien gar under namnet " Influence of human land use on mammal communities in an african savanna" och sjalva metoden ar densamma som nar jag gjorde mitt exjobb. Skillnaden ar att studieomradet ligger i de norra delarna av Botswana, sist var jag ju i de sydvastra delarna. Det har ska bli superspannande! Därefter blir det en liten dyktripp till Mozambique eller Sydafrika och diverse andra backpackingupplevelser. Kan inte stanna så länge efter studien så det får bli vad det blir, har bara lösa planer än så länge.
Resrutten:

Botswana Botswana; Chobe Nationalpark + diverse kommunala gräsmarker, rancher och viltvårdsområden däromkring.

2007-05-01   2007-07-31

Beskrivning: Ska inventera däggdjur i norra delarna av Botswana =)
Resrutten:

Botswana Vidare info kommer när jag vet mer själv och är hemma från asien.

2007-04-26   2007-07-31

Beskrivning: ...och så bär det av mot Karibien igen. Den här resan blir annorlunda från förra äventyret eftersom jag åker dit för att bo och jobba, även om förra resan slutade så med...nåja, i alla fall. Så småningom ska jag väl bygga på min dykutbildning, göra specialty kurser och vidare mot nån slags instruktör men tills vidare förblir jag divemaster. Det ska i vilket fall bli gött som fan. Att jag har nån som väntar på mig där borta gör ju inte saken värre.
Resrutten:

Karibien Kärlek, kärlek, kärlek.

2006-11-05   2007-05-28

Beskrivning: En liten snabbtrip för att hänga med polare men framförallt för att se mannen jag träffade på förra resan. Inga större planer, gillar camden market och notting hill så det blir väl några bussturer för ölhinkning och mat på dessa platser. London blev till Cambridge och allt var så bra som det bara kan bli. Skönt att slippa london på nåt sätt eftersom det var så hypat såhär på dagen ett år efter sprängningarna. Cambridge är mysigt och fint och såklart väldigt engelskt. Bara älskar alla små sköna ställen där man kan ta sig en riktigt fin engelsk ale.

Beskrivning: Resan startar i Mexico City och snirklar sig ned genom Guatemala, Honduras, Nicaragua och Costa Rica som är slutdestinationen. Kommer att uppehålla mig ca en månad på Utila (Honduras) hos en kompis där jag ska dyka, kolla in valhajar, kanske jobba lite men framförallt ha så skönt så skönt.
Resrutten:

Mexiko Mexico City - en av varldens storsta stader med sina 20 miljoner invanare.	2005-09-15   2005-09-20
Mexiko Oaxaca 50 mil soder om Mexico City. Kolonialstad grundad av spanjorerna 1521 med historiskt center som deklarerats som varldsarv av UNESCO.	2005-09-20   2005-09-23
Mexiko San Cristobal de las Casas	2005-09-24   2005-09-28
Guatemala Panajachel	2005-09-29   2005-09-30
Guatemala San Pedro La Laguna Vid Lago Atitlan, backpackeridyll som forvandlades till katastrofomrade	2005-09-30   2005-10-12
Guatemala Antigua - langt ifran katastrofer och sjukdomar. En av de vackraste staderna jag varit i.	2005-10-12   2005-10-16
Guatemala Cobán vidare till Semuc Champey	2005-10-17   2005-10-20
Guatemala Rio Dulce med bat pa floden till Lívingston	2005-10-20   2005-10-24
Honduras Divemaster och jobb pa Utila i ca 2 manader.	2005-10-30   2006-01-10

Beskrivning: Några sköna dagar i London för att hälsa på kompisar sådär mitt i terminen. En mycket välbehövd paus!

Beskrivning: Resan började med knappt tre månader i Kalahari i sydvästra Botswana där jag gjorde mitt exjobb; en studie om hur däggdjurssamhällen påverkas av olika typer av markanvänding. Tillbringade långa perioder ute i bushen bla en månad i Kalahari Transfrontier Park. Fick se och leva mitt ibland alla vilda djur och det var en helt fantastisk upplevelse! Det finns få saker som lämnar så starka intryck som att somna till rytande lejon och att vakna upp och se solen gå upp över savannen. Efter månader av hårt arbete var det äntligen dags för lite fritid. Bilade upp till Norra Botswana för att avnjuta Okavango-deltat och Chobe National Park. Därefter tog jag färjan över till Livingstone i Zambia där jag både skådade Viktoriafallen och kastade mig utför dem med gummiband runt fötterna. Därefter styrde jag min kosa mot Sydafrika, där jag tog dykcert i en liten stad utanför Durban. Hann också med fem dagar i Kapstaden där jag dök med vithajar, vandrade upp för Tablemountain samt njöt av utsikten vid Cape of Good Hope. Hann också med en tur till Simonstown där man faktiskt kan se livslevande pingviner pinna omkring.
Resrutten:

Botswana En reserapport från Kalahari När det stod klart att vi fått stipendiet för att göra vår Minor Field Studie i Kalahari i Botswana kändes det nästintill overkligt. Det var hela sju månader kvar till planerad avresa vilket innebar en lång väntan och lång tid för förberedelse. Vi var otåliga och ville gärna komma iväg men med tanke på det som skulle ordnas inför resan, vilket visade sig vara en hel del, var det skönt att ha denna tid. Månaderna gick och det började närma sig avresedatum. Dagarna fylldes med läkarbesök för vaccinationer, inköp, packning och snart var alla punkter på �att-göra-listan� strukna. Dagen vi lämnade Sverige för Botswana var en kall januaridag och marken var täckt av snö. Man frös ända in i benmärgen och det var härligt att veta att solen och värmen var nära. Vi var spända och fyllda av förväntan när vi steg på planet och den 12,5 timma långa resan kändes som en evighet. Vi landade i Johannesburg och därifrån tog vi oss vidare med buss till Gaborone, Botswanas huvudstad. I Gaborone mötte vi upp med Märtha Wallgren, som är doktorand på SLU i Umeå, och som själv varit i Botswana och gjort MFS och liknande studie vid två tillfällen. Hon var där för att hjälpa oss att komma igång och för att visa hur fältarbetet går till. Tillsammans åt vi middag och började smått att planera för kommande dagar. Det fanns många frågor och funderingar över studien och allt omkring den, så det hann bli sent innan vi bestämde att det var dags att sova. De följande dagarna var hektiska och ägnades åt diverse förberedelser och införskaffande av material. Det hanns också med lite sightseeing, vi besökte University of Botswana och vår handledare Nkobi Moleele, samt den svenska ambassaden för att berätta att vi var i landet. Vi fick också träffa en kommande resekamrat, nämligen den bil vi skulle använda oss av under studien. Det var en ganska gammal kärra som vi hört många historier om, tyvärr en del som inte var allt för positiva. Och snart skulle vi ha egna historier att berätta om den där bilen. Vi var väl införstådda med att det är vänstertrafik som gäller i Botswana, men det var inte fullt så enkelt att få hjärnan att koppla rätt vid våra första stapplande turer. Det svåraste för föraren var att öppna dörren på rätt sida och det spelade ingen roll hur man än försökte koncentrera sig, nog satte man alltid på vindrutetorkarna var gång man skulle blinka för en sväng. Tids nog kom våra armar och händer att göra så som vi tänkte, och det kändes till och med konstigt att köra bil hemma i Sverige efter hemkomsten. Tillsist var det äntligen dags att bege sig till studieområdet Matsheng villages (Tshane, Lehututu, Lokgwabe, Hukuntsi) och byn Hukuntsi där vi skulle vara stationerade. En tidig morgon, tre dagar efter ankomsten satte vi oss i bilen för att köra den cirka 60 mil långa sträckan dit. Detta visade sig vara en heldagsuppgift, trots hyfsade asfaltvägar, då man ständigt är tvungen att sakta in och väja för boskap. Hukuntsi ligger i sydvästra delen av Kalahari och är den största byn i Matshengområdet med sina 2000 invånare. Byn har ett centrum med en restaurang, några affärer samt ett flertal grönsaksstånd. Det finns också några grossistaffärer, slakterier, en bensinstation och ett stort antal barer. Vi bodde några hundra meter från centrum på det enda gästhuset i Hukuntsi, som kan hysa upp emot ett tiotal gäster i de tre rummen. När vi anlände möttes vi av föreståndarinnan Kamogelo, som överlycklig av att se Märtha igen, klappade i händerna och skrattade. Hon är en väldigt trevlig dam som trots sin dåliga engelska alltid var glad och försökte prata med oss, och hon lärde oss även några meningar på tswana. De två första veckorna i Kalahari var hårda och arbetsamma för vi hade som mål att Märtha skulle hinna visa oss alla de transekter som vi sedan skulle köra själva. Vi körde transekter i fyra olika markanvändningsområden; nationalpark, viltförvaltningsområden, kommunala gräsmarker samt inhägnade rancher. Syftet med studien är i stora drag att jämföra diversiteten och densiteten av däggdjur mellan dessa fyra områden. Med en fyrhjulsdriven Toyota körde vi transekter på mer eller mindre befintliga vägar, både under dag och natt. Tre personer krävdes för detta, en förare och två personer som stod på bilflaket och räknade djur. När ett däggdjur upptäckts stannades bilen och olika mätningar utfördes, bland annat bilens position, artbestämning samt avstånd och vinkel till djur. Eftersom vissa av transekterna ligger långt ifrån Hukuntsi innebar det att vi spenderade många nätter i fält. Det var tufft och ibland lite skrämmande, men mestadels spännande, det är ju inte var natt man somnar till ljudet av rytande lejon. Det var mycket som skulle ordnas inför varje tur, det var mycket att tänka på, utrustning, mat och kläder skulle packas i väskor och lådor för att sedan staplas på ett smidigt sätt i bilen. Något vi inte glömmer är den allra första turen vi skulle ut på. När dagens och nattens arbete var slutfört och det äntligen var dags att slå upp tältet för att sova upptäckte vi att det inte fanns något tält att slå upp, vi hade glömt det! Eftersom vi befann oss i ett säkert område, dvs. ett område med låg densitet av vilda djur blev det till att sova under bar himmel. Det fanns plats för en person att sova i bilen vilken snabbt ockuperades av den mindre modiga i sällskapet. Efter två veckor fick vi tillökning av vår professor Christina Skarpe samt Hudson, som var vår lokala assistent. Det var väldigt mysigt och trevligt att på kvällen sitta runt elden och äta mat och dricka kaffe med en sånt stort sällskap. Christina var där för att själv göra en vegetationsstudie men även för att backa upp oss. Tyvärr varar ingenting för evigt och det blev väldigt ensamt när Märtha och Christina lämnade oss i slutet på januari. Men då var vi redan inne i arbetet och definitivt redo att stå på egna ben. De kommande två månader var fyllda av hårt arbete och även en del bilproblem, men också många trevliga stunder. Vid ett tillfälle när vi arbetade i Kalaghadi Transfrontier Park lade helt plötsligt bilen av. Efter otaliga misslyckanden att få igång den igen insåg vi att vi var fast. Det var varma och otåliga timmar som väntade oss men efter ett dygn kom några rangers ute på inspektion och räddade oss. Den tuffa terrängen gav oss också flertalet punkteringar, så nu är man bra på att byta däck också! Botswana är ett lugnt och trevligt land och man behöver inte direkt oroa sig för våld eller rån, allmänt gott förstånd räcker. I Hukuntsi blev vi snart kändisar och folk ropade och vinkade så fort vi visade oss ute. I början var det ovant och ibland lite jobbigt att ständigt var påpassad. Efter ett tag vande sig även folk av vår närvaro och det blev inte fullt så mycket uppståndelse när vi gick ut för att handla eller spela biljard. Vi har många fina minnen från människor vi mötte i byn och under studiens gång. Vi hade ingen aning om att tre månader kunde gå så fort. En dag var vi helt plötsligt färdiga med arbetet och det var dags att ge sig av. Trots en lyckad studie med massvis av data i bagaget var det med vemod vi lämnade Hukuntsi. Hela resan har varit ett äventyr som saknar jämförelse och vi skulle inte tveka att göra om det igen om tillfälle skulle ges. Det finns inget som går upp mot de färgsprakande solnedgångarna eller den glittrande stjärnhimlen i Kalahari. Och den oslagbara känsla som infinner sig när man för första gången ser fyra lejoninnor på en öde väg långt borta från civilisationen är heller inte något man glömmer i första taget.

2004-01-06   2004-04-28