Magical Cambodia

Runt mig; hetta, sol, stränder, glada Kambodians, festande, solbrända turister och oändliga oceaner. Luften är fylld av salt och luftfuktigheten är oändligt tät. Det pågår ett konstant sökande efter AC-kylda restauranger, butiker och hostel. Jag skulle tippa på att man svettas några liter/dag, så det är en konst att försöka hålla vätskebalansen i skick. En vattenflaska här, en shake där och några öl till maten. Och vilka fantastiska shakes det finns. Yummie. Vanilj, kaffe, choklad och frukter i en oändlig mångfald som går att mixa ner och kombinera till vad du nu önskar.
Till skillnad från det mer torra klimatet i central amerika består Kambodjas och Thailands skogar av knall-gröna, gigantiska, palmer, klätterväxter och trädsorter i dess tusental. Vist kunde man se en och annan palm och djungel längs med stillahavs kusten i central amerika men här växer träden tätt.

I mig; glädje, lycka, sorg, saknad, förväntningar och en bitter touch av gårdagens free-beer-äventyr på stranden. Glädje och lycka över att ha fått träffa några helt fantastiska individer. Människor som fått mig att skratta, gråta, njuta, förundras och inspireras. Att må fantastiskt bra. En glädje och lycka över att ha fått uppleva detta lands kultur, fått smak på deras vardag och uppleva deras livssituation. Att se hur liv runtomkring denna vattenbetäckta planet ter sig helt olika. Människor som lever i fattigdom, på existens minimum utan vatten och mat. De så kallade tiggarna. Gatubarn i alla dess åldrar som springer runt och i hopp om att unna sig några kronor för att få mat och vatten för dagen. Eller pengar för att bota sina sjuka vänner och familj. Man vill sponsra dem men samtidigt inte.

Sorg och saknad över att behöva skiljas. Vi var 6 personer. Nu är jag 1. Ensam är stark – en filmtitel som inte känns helt oklok. Att vara ensam innebär inte att man är själv. Inte i denna delen världen i alla fall. Som ensam behöver man aldrig oroa sig över eller ta hand om någon annan än sig själv. Vilket förstås ibland kan vara ganska skönt. Men om det nu visar sig att de personer man umgåtts med börjar betyda någonting för än, blir ensamheten mer påtaglig när den gör entré. Men denna sorg och saknad känns samtidigt bra. Att veta att man gjort och gör någonting som fått än att må bra; att den blir saknad när den avtar. Utan sorg finns ingen lycka. Utan saknad finns ingen kärlek.

Kambodja. Så var jag då i alla fall slutligen i detta fantastiska land. Eller jag har ju nu snarare varit här 11 dagar. Så mycket har under de senaste 2 veckorna ägt rum att det omöjligen skulle kunna skrivas ner i text och bild.
Resan startade i Bangkok efter att ha vandrat runt i den tätbefolkade, smoggiga huvudstaden i 5 dagar. Lik var dag i backpacking-livet består dagarna av små, men ibland problematiska uppgifter. Som att till exempel ta ut pengar från en ATM, hitta någonstans att äta, ta sig till marknaden eller få tag på en realistiskt dyr tuc-tuc. Efter att en hel dag vandrat runt; suttit i en park och spelat fånga bollen med en liten pojke, var det dags för kvällsmål. Jag sätter mig på en restaurang jag spanat in några dagar tidigare och beställer in curry-kyckling med ris. Det var som vanligt full fräs i högtalarna och gatan var full med människor. Efter att ha fått in min mat och ätit mig mätt och belåten vänder sig tjejen från bordet intill om och vid börjar prata. Vi dricker några öl och bestämmer oss sedan för att vandra runt i stadens mystik. Efter att ha vandrat ca en halvtimma kommer vi fram till en stor folkmassa iklädda röda t-shirts, bandanas, viftandes med flaggor och maracas. Det var de röda som hade en demonstration med sång och dans; en ceremoni för demokrati. Så satt vi då plötsligt där bland de övriga 100-tals personerna, ätandes makrill i tomatsås, beskådandes denna intressanta tillställning. Mitt på gatan. Natten fortsatte efter 40 min demonstration, till en gatuscen, där de röda spelade live-musik, dansade, sjöng och njöt av det kommande nyårs-firandet. Klockan var 3 och jag skulle åka buss till Kambodja tidigt dagen efter så efter att ha ätit en fantastisk fisk från en av gatuköken och övertalat den Israeliska tjejen att följa med, begav jag mig slutligen hem.

Bussresan var kanske inte den skönaste och smidigaste, men efter 12 timmar, gränsövergång, polisjakt och arga thailändare landade jag och mina nya tyska vänner på ett gemytligt hostel i Siem Reap. Jag delar rum med den 22-åriga tysken nicola, så kostnaden blev inte mer än 6$ för AC och stor, fräsch säng. Delat på 2.

Vi anlände 18 på kvällen så efter att ha checkat in och dumpat vårat bagage, gick vi ut på stadsvandring för att inta några tallrikar inhemsk mat. Siem Reap bestod av en pub-gata, nattmarknad och neonbeklädda broar. En för ögat vacker scen. Folket i Kambodja upplevdes inte heller lika ”påflugna” som i Thailand. Ett ”nej tack”, räckte för att de i vanliga fall så motiga tuc-tuc chaufförerna, eller gatuförsäljarna skulle sluta följa efter än. Skönt. Maten var helt fantastisk och natten på hostlet med AC, var mer än behövlig efter lång resdag och dålig sömn, natten innan.

Dag 2 i Siem Reap begav vi oss, efter att ha mött upp den Israeliska tjejen, med tuc-tuc och båt, ut på den närliggande sjön för att titta på krokodilfarmar och sjö-marknad, barnhem och skitigt vatten. Folk paddlade runt, likt de jag för 5 år sedan sett i Kashmir, på små flottar säljandes drycker och snacks. Barnen hoppar runt mellan båtarna hållandes ormar och kylboxar för att försöka tjäna pengar. ”Take a picture with snake”. Nicola sliter tag i den 1,5 m långa ormen, lägger den på axlarna och poserar medan vi andra fotar. Jag med ett två-armars avstånd. Eter att åter ha kommit i land efter den 3 timmar långa båtresan, överlevt krokodilfarmen och vi åkt tillbaks fortsätter kvällen på pub-street med öl och glada gatudanser. Pub-street; en helt fantastisk plats. Lagom hektisk. Lagom fylld. Två nattklubbar konkurrerande om de drogade kunderna.

Dag 3 beger vi oss, efter en bastant frukost, mot Angkor, ett av världens underverk. Ett gigantiskt tempel-område mitt ute i ingenmansland. Vår privat-anställda chaufför kör oss runt mellan templen flertalet timmar. Apor, gigantiska träd, uråldriga stentempel och pompösa vyer schvisar förbi. Äventyret slutar på ett berg, beskådandes solnedgången i väst. Mirakulöst.

Vi stannade ytterligare några dagar i denna vackra, harmoniska stad, innan vi slutligen åkte mot huvudstaden Phnom Penh. Det var Khmer New Year så den i vanliga fall mer hektiska staden var lugn. Det kambodijanska nyåret firades enligt en kambodjan med att familjerna träffades, spelade spel och åt god mat. Under 5 dagar. Skönt att fira nyår 5 dagar och att kunna vara ledig, tänkte jag. Det var också skönt slippa behöva springa runt i en alldeles för hysterisk och aktiva stadskärna utan istället kunna ha en lugn visit. Efter att ha anlänt bestämde jag och den israeliska donnan Keren, för att gå ut på stadsvandring. Efter att ha vandrat runt ca 4 timmar, bokat buss biljett för morgondagen, ätit middag och suttit längs en flod, tittandes på tusentals råttor, var det dags att gå tillbaks till hostlet för att möta upp de andra. Något som var lättare sagt än gjort. Vi vandrar och vandrar. Söker och försöker fråga oss fram. Efter 30 min gång i en riktning utan att finna någonting som känns bekant inser vi att vi är vilse. ”Do you know where the 111th street is?”, frågade vi flertalet av de människor vi stötte på. De vänliga kambodjanerna gjorde sitt bästa för att försöka hjälpa och förstå, men ack utan resultat. Tillslut hittade vi slutligen några backpackers längs med gatan som hade en karta. Vi tog en bild av kartan och hittade slutligen tillbaks till hostlet som egentligen bara låg några kvarter ifrån där vi befunnit oss. Pjuw. Det var oftast inga problem att hitta, men när natten gjort entré, skuggorna ändrats och gatlamporna släckts, såg bilden inte alls likadan ut.

Dagen efter. Sihanouk Ville. Sol. Strand. En klassisk fest-resort med flertal hostel, restauranger och resebyråer. Vyer som skulle kunna vara tagna från vilken resebroschyr som helst. Första natten lyckas vi efter mången om och men tända en brasa på stranden. Där satt vi nu med en flaska rom och cola, tittandes upp mot den stjärnfyllda himlen. Den lugna havsbrisen gjorde luften alldeles perfekt behaglig. Det blev ett nattbad i havet för att sedan långsamt torka i brasans varma sken. Magiskt. Tiden var långt efter midnatt innan skenet slutligen dog ut och vi bestämde oss för att forcera ett besök från jon blund.

Efter ytterligare en dag med utforskande, marknader, och att slutligen ha lyckats finna en butik med kläder i Martin-storlek, tog vi en båt ut mot en av öarna för att övernatta i bungalows. Den 2,5 timmar långa båttrippen var helt fantastisk. Lika så de kritvita stränderna som välkomnade oss på den nästan obebodda djungel-ön. Sandkorn så obeskrivligt finkorniga. Ett himmelrike på jorden. Dagen passerar och vi sätter oss till kvällen på en takterrass och spelar kort och dricker öl. Ljudet från det porlande vattnet då en våg slog mot strandkanten kombinerat med insekternas och ödlornas sång omgav oss. Månen och stjärnorna lyste upp det turkos-blåa havet och reflekterade sina strålar för att avslöja horisonten. Jag tog ett djupt andetag, blundade och försökte bäst jag kunde att bevara detta nu. Denna känslan. Natten slutade återigen med ett underbart nattdopp i det magiska havet.

Jag lever i nuet och önskar att tiden aldrig skall ta slut. Tack vackra Kambodja. Tack underbara Keren. Tack fantastiska tyskar… Tack! – vi ses!