Israel – The Unbelievable Epilogue

Hur beskriver man en känsla? Självfallet kommer svaret besvaras olika beroende på vilken typ av känsla frågan avspeglar. Är känslan – glad eller sorgsen? Är den okontrollerbar eller stabil? Hur länge har känslan pågått och är den konstant? Att beskriva en känsla kan därför vara svårt. Väldigt svårt. Så att beskriva en kombination av känslor blir ett uppdrag smått omöjligt.

Det är nu slutet på min resa. En resa som jag, när jag ser tillbaks på, upplevt vara några av de bästa månaderna i mitt liv. En resa som ostrukturerat startade i central amerika, som tog mig genom fattigdom och fascination från Guatemala till Panama, och sedan vidare via norrland med familj, påsk-firande och fantastiskt vårvinterväder. En resa som därpå slutligen tog mig till det heta och fuktiga sydostasien och äventyr i vackra Thailand, Kambojda och Vietnam. Resans slutdestination var nådd. Men saker och ting händer när man reser och planer raseras och förändras. Från Bangkok till Israel. En gudomlig vecka i den orrientaliska famn som utgör asiens allra mest västbelägna delar. Längs medelhavets östra strandkant. Tel Aviv. I famnen på Keren. En vecka som gick allt för snabbt…

… Så här sitter jag nu och försöker rekonstruera i text allt förunderligt, vackert, miserabelt, mirakulöst och obeskrivbart jag intagit, upplevt och beskådat de senaste 4 månaderna av mitt liv. Den känslan. De känslorna. Ett omöjligt projekt.

För en dryg vecka sedan landade flyget, från att ha lämnat bangkok och med mellanlandningar i både Kairo och Amman, slutligen i Tel Aviv; Israel. Förväntningarna var stora. Pirret i magen; nervositeten, hade under de senaste dagarna sakta men säkert eskalerat och jag befann mig nu på en plats långt ifrån vad fantasi och kompass tidigare tagit sikte mot. Den korta flygtiden mellan Amman och Tel Aviv resulterade i ett lågt gående flygplan som därav gav mig en förhandstitt på vad som komma skall. Döda havet. Jerusalem. Öken och bergsmassiv. En oändlig massa av vägar, hustak och snirkliga serpentinvägar beklädde den orangea halvöken nedför vingspetsarna. Här var jag nu slutligen. Nästan framme. Utanför passkontrollen skulle Keren och Israel stå beredd. Jag tog ett djupt andetag, passerade den hårt kontrollerande passkontrollanten, och slängde mig i armarna på Orienten. Så var jag då äntligen framme. Här.

Första kvällen spenderades med Kerens vänner i en gigantisk park. En klassisk israelisk ceremoni i, min numera ”brother from another mother”, Ohads ära. Födelsedagskalas under bar himmel; lyckliga människor, en kokande kittel ”pojke”, bestående av kött, grönsaker, rotfrukter, öl, vin och allt därtill. Den återkommande surrealistiska känslan av att se, beröra och inta en ny kultur gjorde sig påmind och jag kunde inte annat än le. Omgiven av skrattande och sjungande israeler. Omgiven av en sval kvällsbris och en brinnande öppen eld. Omgiven av kärlek och lycka. Kvällen pågick långt frampå småtimmarna innan vi slutligen tog bilen tillbaks till den centralt belägna lägenheten.

Dag två bestod av stadsvandring, matkultur, socialitet och israeliskt nattliv. Att beskriva den fantastiska smaksensation som speglar det lilla landet Israel är en omöjlig uppgift. Färsk frukt. Saftigt kött. Gott vin. Jag dör. Jag tror jag slutligen funnit min fetich gällande matkultur.

Jerusalem fick bli Mellanösterns nästa kultur-depot. Jag och Keren tog hennes föräldrars bil vid lunchtid, med sikte mot västbanken. Efter en dryg timmas bilfärd, med fantastiska vyer och militär-checkar längs med vägen, var vi slutligen framme. Framme på den plats omvärlden konstant bevakar, beskådar, beundrar – Den religiösa staden. Vi var omringade i ett mecka av moskéer, kyrkor synagogor och vilka nu heliga symboler människor ber, klagar och gråter till. Efter att ha vandrat runt i den gamla staden, tagit en miljon bilder och petat in en lapp i klagomuren, begav vi oss via spårvagn till de mer centrala delarna för att äta lite mat. Och åter igen – Vilken mat. Våra magar kurrade ikapp innan vi slutligen, efter två förrätter, slutligen pytsade i oss den grillade laxen och kycklingen. Sen var den gyllene duon mer eller mindre stenade. Bilfärden hem var en kamp för att hålla sig vaken. Spice Girls-kareoke fick bli färdens och våra livs räddning.

Dagarna fortsatte likt tidigare fyllda till råge av äventyr och upptåg. Det blev en dag på stranden, både vid döda havet och i Tel Aviv. Döda havet var förstås aningen mer av ett äventyr då den surrealistiska känslan av att flyta runt på vattnet, fick mig att simma likt en hund för att hålla balansen. Kombinationen linser och oljigt saltvatten var förstås ingen hit. Något jag fick erfara relativt snabbt. Fort upp till duscharna för att total-desinficera ögonen.

De sista dagarna spenderades på den kritvita sandstranden, den Israeliska marknaden, ätandes delikat kött på en förstklassig restaurang i snobb-kvarteren, och i Kerens hemort i norr. Under kvällarna tog vi en öl eller två på barer i de centrala delarna eller var hos Kerens vänner. Kvällar som jag vanligen var ganska trötta under då huvudet var sprängfyllt med information att bearbeta. Ett nytt språk. Nya människor. Nya miljöer. Allt. Att jag sedan ville se och göra allt bidrog till att den inre drivkraften övervann tröttheten.

I norr var vi bjudna till en arabisk innergårds-fest. Folk var klädda i arabiska folkdräkter och hade lagat diverse olika arab-delikatesser. Vi satt och njöt av den gudomliga atmosfären; hettan, skratten, det turkiska kaffet och de två olika sorters vattenpiporna, innan vi begav oss vidare mot Kerens föräldra-hem. Där bjöds det på mer mat då föräldrarna stod och grillade när vi kom. Min redan fulla mage tackade förstås inte nej till lite ytterligare delikat medelhavsmat. Mmmmmm… Efter att ha ätit dessert och pratat lite, åkte vi till en nattklubb med gänget vi tidigare under dagen haft följe med. En nattklubb som bestod av en gigantisk ute-terrass och en gigantisk inomhus-lokal. Musiken pumpade högt. Himlen var stjärnklar. Likt sista natten i Panama, var denna ”sista kvällen” också en oerhört lyckad sådan. Trevliga människor, bra musik och hjärtliga skratt. Skratt och positiv energi som jag längtar tillbaks till. Som får mig att känna mig glad ända in i benmärgen.

… Som om inte all mat för dagen varit nog bestämde vi oss på vägen hem till Tel Aviv för att stanna på en ”burger-bar” för att riktigt fetta till det. Kyparen, ja det stämmer, alla restauranger har kypare inklusive vanliga hamburgeställen, kom fram och stoltserade med sin meny. Jag var inte hungrig på en fläck, men vi delade på en hamburgare, som helt klart var god. 45 min senare och efter att halvt ha överlevt bilresan hem låg jag slutligen i sängen. Imorgon skulle flyget gå hem. Hem till kalla Sverige. Hem till jobb och förpliktelser. Struktur och vardag var ord som i mina öron kändes obekant, skrämmande. Men alla resor har ett slut tänkte jag och somnade djupt in. För det är svårt att veta vad som är bra om man inte vet va som är dåligt. En motpol. Utan jobb uppskattar man inte ledighet. Utan sorg saknar man inte glädje.

Flygresan hem till Sverige gick relativt bra. Att invänta flyg nr 2 i Riga var aningen segt, men efter att ha suttit på bussar, flyg, tåg, båtar i sammanlagt veckor senaste månaderna, passerade de ynka 3 timmarna i Riga ganska smärtfritt.

Resan är nu slut och jag försöker finna en balans i och förstå vad som hänt. Vänner, bekanta och familj frågar vad som varit roligast, vilken plats som var bäst, lyssnar och försöker förstå. Frågor svåra att besvara när var del av resan varit helt fantastisk. Alla platser genuint bedårande och människor förunderligt unika. Personligheter jag aldrig kommer att glömma. Alla skratt. Alla intryck. Människor man aldrig kommer att se igen. Människor jag ibland delat en magisk och otrolig rolig tid och upplevelse med. Som jag delat ett minne med. Det känns på något sett vackert. Att ha mött en människa ute i världen, FRÅN en plats långt ifrån hem. PÅ en plats långt ifrån hem. Trots olikheter finner man människor i samma situation, på de mest förunderliga platser av världens alla hörn. En chilensk jurist i Managua som arbetade med ett allvarlig fall där henne klient riskerade dödsstraff. En amerikansk skådespelare som var ute och gjorde en dokumentär om resande. En Svensk författare som mediterade och skrev böcker. En holländare som kört motorcykel från Belgien via öst-europa, via centralasien ner genom Kina och Vietnam. En kvinna som fick mig att på nytt få uppleva den gudomliga och pirrande känsla av förälskelse, och äkta kärlek.

Att beskriva en känsla är svårt, så att beskriva en kombination av känslor kan därför vara smått omöjligt. Jag hoppas du förstår…

Tack alla fantastiska människor jag mött under resan och som gjort denna resan till vad den nu varit! Tack för allt ni givit mig! Alla skratt! All kärlek! Allt tålamod! All support! All lycka! Vi ses i framtiden…