Om jag bara visste hur rätt jag egentligen hade. Att jag innan avfärd, kunde flänga mig med sådana sanningar. En Apdiktatur. En kiss- och bajsluktande, jävlarns apdiktatur. Vidriga, klåfingriga, satans, överpopulerade djur! Ja eller, alltså, missförstå mig rätt- jag är ju djurvän. I ben och märg. Men det finns inget vänligt över det här. Lopburi är en omvänd, felavlad sörja.
Det är lite som Compton, kan jag tänka. Fast apor dårå. Smutsiga apor. Orädda apor. Hungriga apor. Smarta apor. Apor som ite räds att dra vapen om situationen så kräver.
Mycket överskattad håla.
Vi drar vidare redan imorrn.
Tills dess har vi stängt in oss på rummet. Fuffensrummet. Med inburad balkong. Så inte gängaporna kan nå oss. Fast de klättrar på gallret. Hånler. Retas.
Men vi låtsas som inget och skruvar upp volymen på de nyinköpta superhögtalarna. Amebix. Sune Studs. Och ett ovanligt fläskigt riff från Syphilitic Vaginas. Så vräkigt att jag var tvungen att ”mima” med. Knäppa luftsträngarna hårt mot det den svettyngda luften. Och i samma stund som jag sa det, sa Jonas det; ”Det är inte gitarr- det är BAS!”.
Imorrn drar vi från den här skiten (i dubbel bemärkelse). Bangers igen. I jämförelse med det här framstår Bangkok som en ren och sansad stad.
Låter helt otroligt… helt galet. Är det verkligen sant?
ja, visst ar det det. tyvarr. det var lite som bert haanstraas’ ”Zoo” (du vet den kortisen vi kollade pa baten)- ombytta roller. vem sitter egentligen i bur? vem kollar pa vem? uah.