Belize levererar

Mycket har hänt sen sist….

Vi lämnade som sagt Caye Caulker för att ta båten in till fastlandet och sedan väntade vår shuttle som vi beställt. Resan börjar få en hel del bekvämligheter och lutar mer åt flashpacking istället för backpacking (bäst att njuta medan det varar dvs tills föräldrar & svärföräldrar åker hem). Under vår färd mot Placencia som ligger en 3,5 timmars söder om Belize City färdas vi äntligen längs Hummingbird Highway som vi hört ska vara väldigt vackert. Norradelen av landet består främst av öppna, platta och torra landskap med sockerrörsodlingar. Här möts vi istället av berg och regnsskog, apelsinlundarna avlöper varandra och ju närmre kusten vi kommer möts vi istället av bananplantage och något torrare landskap. Mycket nöjda och helt över förväntningarna. Väl framme vid vår slutdestination möts vi av små söta rum med lite sommarstugekänsla över, endast 100m till straden. En riktigt mysig liten by som så här i efterhand hade förtjänat någon mer dag än vad vi spenderade.

Vår andra och sista heldag där ringde väckarklockan tidigt för mig, Alexander och pappa. Kl 05:30 var det uppställning nere på dykfirman. Dagens destination var Glovers Reef som vi haft höga förväntningar kring efter det vi läst. Båtfärden på ca 2 timmar gick fint fram tills de sista 45 minuterna då det var rejäla vågor. Under safetystoppet på vårt andra dyk blev jag rejält sjösjuk trodde att det hade blivit lugnare under lunchen då jag kunde vila på däck. Tji fick jag, 3 dyket blev därför allt annat än en hit då största fokus låg på att inte slita ut regulatorn ur munnen i ren panik då jag behövde kräkas, mindre trevlig upplevelse. Något vi inte tänkt på var att det varit fullmåne någon dag innan vilket påverkar sikten. Revet var verkligen jättefint men tyvärr såg vi inte allt för mycket fisk vi inte sett förrut vilket även det kan ha berott på fullmånen då det ska finnas massor med häftiga varelser där. Även om dyken inte levde upp till de förväntningar vi hade var det väldigt roligt. Dock har vi lärt oss läxan att man alltid ska fråga hur många dykare som ska med på båten i förhållande till antalet divemasters. Med andra ord var vi alldeles för många denna gång.

Spenderade 3 nätter i Placencia sen styrde vi kosan upp mot Dangriga tog båten ut till Tobacco Caye. Denna ö är inte mer än 2 hektar stor vilket innebär att det tar ca 5 min max att gå runt den. Trots att ön saknar stränder och har något hus för mycket och alldeles för mycket skräp blandat med drivor av stora snäckor runt ön lyckas den ändå charma mig och alex rejält. Här är livet enkelt, boendet är rustikt, maten serveras kl 8,12&18 och är klar när de ringer i matklockan. Dagarna spenderas ute på bryggan där vi kan svalka oss i det turkosa vattnet och endast ett plask bort från snorkling. Hade man tur kunde man se delfiner, dock på väldigt långt avstånd. En annan vädligt jobbig aktivitet var att spana på de otaliga stingrockor på 80-100cm i diameter som simmade förbi. 2 nätter spenderade vi på ön innan vi togs oss till vår slutliga destination i Belize.

Och här är vi nu, i Hopkins. Här hyr vi en riktigt schysst lägenhet i bottenvåningen på ett hus. Behöver bara gå några meter nerför altan och vips så är man på stranden. Dagarna spenderas med böcker i solstolarna och varvas med någon promenad i byn. Denna by är helt fantastisk och vi trivs verkligen, det känns lite som att man är med i panta mera reklamen, ni vet den med den afrikanska kvinnan med klut på huvudet.

Vi har ätit några måltider vid en liten restaurang längs med strander som drivs av några äldre damer och som stöttar kvinnokooperativet i byn. Härromdagen när vi ätit frukost frågade vi i ren nyfikenhet vad som serverades till lunch, hudut fick vi till svar. Hudut hade jag läst skulle vara en traditionell maträtt i garifunakulturen och var tydligen något man verkligen skulle prova. När vi frågade vad det var beskrev en av kvinnorna att det var green plantains och fisk som kokades i kokosmjölk. Yes äntligen tänkte jag och mamma, äntligen kanske vi får något som påminner om de patacones och karibiska gryta som vi suktat efter. Glada i hågen kom vi för äta lunch, efter vad som kändes som en evighet kom kvinnorna ut med vår mat. Green plantain visade sig vara en stor klump som påminde om palt i konsistensen. Fisken påminde om en rejät överkokt torr och salt makrill som plaskade omkring i svagt smakande kokosmjölk. Med andra ord inte alls vad vi hade tänkt oss, roligt att ha provat men nej tack.

Nu har vi tre dagar kvar här i Hopkins då vi ska passa på att sola & bada. På måndag blir vi upphämtade av vår förbeställda privatshuttle ( ja ni hör ju) som ska ta oss till Flores, Guatemala.