Himalaya: Forsta, men absolut inte sista gangen.

Nu var det ett tag sedan sist och enormt mycket har hunnit handa…

Jag gick upp tidigt den morgonen som vi skulle aka, fixade fardigt det sista och gick mot stallet som anordnade trekken, dar jag ocksa skulle traffa tyskarna. Pa vagen kommer en man i orangea klader fram till mig och fragar vad jag heter och vad jag kommer ifran. Forst tanker jag, vilken trevlig kille, darefter (eftersom det ar indien); vad vill vill han salja. Jag gar vidare varpa han sager: Ta upp din kamera. Jag fattar ingenting, men star kvar nar han satter sig ned och tar fram en korg. Locket pa den aker av och ut kommer en kobra slingrandes. Han ville borja spela flojt for den, men jag har varken tid eller var pa humor for att betala for att se det har, men tufft var det.

Val framme traffar jag tyskarna och var guide, som ocksa ar kock. Vi laddar med alla saker som vi behover ha med, inklusive talt, sovsackar och overdrivet mycket mat och aker sedan ivag med taxi till platsen dar vi borjar trekken (ca 2000 m o h). Har lastar vi vara hastar med alla saker och traffar ocksa personen som leder hastarna. Trekken borjar med att ga ganska brant uppfor och hela tiden passerar man en vag, som precis haller pa att byggas och som sick-sackar sig upp for berget. Forsta strackan var faktiskt inte overdrivet vacker, med lastbilar som gar bredvid dar man gar och indier som sliter for att bara bort en sten i taget (slavarbete skulle jag kalla det). Vi kommer upp ungefar 300-400 meter och det vackra vadret overgar i regn och marken som man gar pa blir gyttja. Trots det fortsatter vi och nagon timme senare ar vi framme vid det forsta stallet som vi ska talta pa. Tyskarna och jag hamtar ved och de andra tva borjar gora i ordning maten. Vi ater, fixar en brasa och dricker inhemsk whiskey (som smakar skit) kring elden. Runt kl 23 gar vi och lagger oss (det blev morkt ute runt 19.30, och da menar jag kolsvart).

Dagen darpa vaknar jag runt 05.30. Jag gar upp och en av tyskarna var redan uppe, guiden och hastmannen likasa. Nagon timme senare beger vi oss av i ett vacker landskap med floder, hoga berg och gront gras. Oj vad man madde bra da. Efter ungefar 3 mils vandring kommer vi fram till var nya rastplats. Nu har vi passerat tradgransen och ar uppe pa 3500 meters hojd. Allt som kan forefalla valdigt enkelt blev helt plotsligt betydligt jobbigare. Att bara resa sig upp nar man suttit ned en kort stund leder direkt till yrsel, att borja ga snabbt ledde till en kansla av mjolksyra och lite huvudvark fick man leva med. Trots det gick Harold (en av tyskarna) och jag upp for ett berg i narheten. Snon lag kvar pa nagra av bergets avsatser och harifran kunde man dessutom se 4000-5000 meter hoga berg i bakgrunden. Jag fick verkligen en kansla av att; nu vet jag varfor man lever. Dimma kom i fjarran och vi var tvungna att ganska snabbt ga tillbaka till lagret. Lite senare pa kvallen kom moln och det borjade regna. Ett helt nytt fenomen for mig var att nar man ar pa samma hojd som molnen, sa regnar det inuti taltet…problem…!

Dag 3 ar det dags for att passera Hampta Pass. Vi borjar ganska tidigt och passerar stenras, glaciarer och en och annan sjo. Tillslut, efter nagon timmes vandring nar vi toppen. Vilken kansla det var (!), trots att det var dimma och man inte kunde se mer an 20 meter. Luften blaste kallt och och luftfuktigheten krop sig nara inpa kroppen. Att man lyckats komma upp hit, trots de symptom av Acute mountain sickness (AMS) som man anda kande var, den kanslan var den basta jag nagonsin kant. En bidragande orsak till varfor symptomen var kraftfullare var att vi gjorde trekken pa 4 istallet for det vanliga 5 dagarna. Det vill saga kroppen hinner inte acklimatisera sig sa snabbt (mangden syra ar halverad pa den har hojden).
Nagra minuter senare borjade vi ga nedfor. Vi borjar komma under de hogsta molnen och nedanfor framtrader en extremt haftig dal, med berg pa 5000 m runtomkring. Efter cirka en timme ar vi nere i dalen och vi satter aterigen upp vara talt. Vi ater, spelar kort och gar runt i dalen tills klockan blir ungefar 20.00. Himlen ovanfor ar stjarnklar och inte ett enda ljus syns till forutom stjarnornas. Runt kl 21 gar vi och lagger oss. Vid det har laget har kroppen stallts in pa att vara uppe nar det ar ljust.

Dag 4 vaknar jag runt 04.30 av att jag fryser (temperaturen har ar strax over 0 grader. Det borjar ljusna och jag gar ut runt 05.30. Ingen annan ar uppe och jag staller mig och tittar pa soluppgangen over bergen, wow…vad haftigt det sag ut. Jag onskade att jag kunde stanna har for alltid. Cirka 30 minuter senare gar alla andra upp och vi beger oss av for att ga den sista strackan. Efter nagon timme ar vi framme i Chatru (3500 m), en liten by som inte ens har elektrisitet. Darifran trodde vi att allt var ordnat med transport tillbaka, men det visade sig att trekking-foretaget inte hade bokat nagra biljetter till var buss. Och sjalvklart…bussen var full. Vi kollade runt och tillslut fragade vi en forare med en jeep som dessutom hade 5 passagerare till om vi inte kunde aka med honom. Efter lite tjafs och en mindre muta fick vi aka med bakpa. Det var en helt galen resa, med extremt dalig standard pa vagarna (varre an vanliga indiska vagar). Vi korde uppfor Rohtang pass (ca 4000 m) pa de vanliga slalomvagarna och nedfor berget pa andra sidan. Resan tog ungefar 3,5 h innan vi var framme i Manali (2000 m) igen.

Jag vill aka hit igen snart!!!

David har akt ivag nagonstans men kommer tillbaka imorn. Jag ska mota honom pa hotellet. Det var nog anda bra, for jag behover vila efter den har resan. Jag at mat tillsammans med tyskarna, nagot som kallas for sizzla och ar nagon tibetank ratt. Den sprakade nar den bars in pa en stekpanna som liknade en fisk. Manniskor runtomkring tittade forundransvart nar servitoren stallde ned den hos mig…och den var riktigt god. Utan att saga for mycket tror jag dessutom att min mage har vant sig vid den indiska maten.

Till nasta gang…