Helgen innan vi åker till Tsavo går jag på fest med Milka och några av hennes kompisar. Vi börjar i stan, och jag upplevde stället aningen segt, och så hög musik att man inte kan prata. Och självklart fanns det inget dansgolv. Efter ett tag tar vi en matatu till ett ställe utanför stan. Det är ett ställe för främst kikuyu-stammen. Liveartister står på sen och sjunger Mugithi, en sorts country-musik på kikuyu, som bara handlar om sex och problem i samhället. Beaten är hur skön som helst även om jag inte förstår mycket av texten, och stället gungar långt in på natten/morgonen.
Jag mötte amerikanarna några dagar innan det bar av till Tsavo. Personligen tyckte jag att de kenyanska studenterna var roligare att prata med än de amerikanska. Hursomhelst åkte vi iväg med universitetsbussen tidigt en morgon. Efter ett antal timmars körning stannar vi för att äta lunch. En av amerikanarna, John, blir tillfrågad av en servitör vad han vill äta. Han säger att han väntar med att beställa, och istället beställer jag Githeri, varpå John säger: Jag tar det han tar. Alla andra beställer vad de vill ha, och jag frågar honom: Har du någon aning om vad jag beställt? Är du säker på att du inte vill ha någon normal mat? Han tittar frågandes på mig och tar reda på vad alla andra beställt. Jag säger till honom; ändra din beställning och ta något normalt, typ kyckling med pommes. Jag förklarar sedan att det jag beställt är stuvning av bönor, majs och såklart en massa piri-piri vid sidan av. Han ropar kvickt på servitören och ändrar sin order. Det var kul att se hur osäkra alla amerikanska studenterna var, att jag var så osäker när jag kom…Kan tillägga förresten av Githeri är sjukt gott, och det är fler än jag häromkring som tycker det.
Några timmar senare kommer vi fram till stan Voi. Stan påminner lite om Indien, lagom skitigt överallt, små enskilt ägda shoppar här och där, och människor som är ganska ovana att se vita. Vi handlar några småsaker och åker vidare ut på landsbygden. Teckningen till telefonen försvinner, alla tecken på civilisation upphör och plötsligt är vi mitt ute i ingenstans. Efter någon timme kommer vi fram till stället vi ska bo på. Vi sätter upp lite tält, och eftersom det är mörkt går man runt och är lite halv-skraj för allt.
Dagen därpå vaknar jag upp ganska tidigt, äter frukost som kockarna lagat och vandrar runt i den lilla inhägnaden som är gjord av träd som fallit ned och placerats i en stor cirkel. Lite senare när fler personer vaknar går vi med vakterna en sväng utanför den låt mig säga fjolliga inhägnaden. När vi vandrar runt (är utan bil vill säga) har vi alltid två vakter med gevär med, på grund av alla farliga djur som finns, speciellt elefanter, lejon och hyenor. Resten av de farliga djuren: skorpioner, ormar, etc får man helt enkelt leva med.
Vad amerikanarna gör är lite olika projekt. Ett handlade om att göra en karta över hur pengar strömmar i de byarna runt ranchen som vi bor på. Ganska trist undersökning när jag var med, eftersom jag inte förstod intervjuerna som gjordes på kiswahili.
De roligare undersökningarna var fältstudierna som jag var på mest. En av dem handlade om att studera termitberg. De ville veta hur vanligt förekommande de var och hur de påverkar djurlivet runtomkring, eftersom gamla övergivna termitberg används som bon av en massa djur såsom gnagare, fåglar, ormar, skorpioner, etc. Vi gick runt, tog en massa data med distansmätare, GPS och antecknade alla djur och spillning från djur som vi kunde hitta. Denna undersökning omfattade ca 7-8 km vandring i sick-sack.
Den andra handlade om att studera djurlivet. Vi gick helt enkelt runt mitt ute i den stekande savannen, som nästan liknade en öken på grund av värmen. Alla träd hibernerade på grund av torkan. Bland annat såg vi giraffer, zebror, en massa olika fåglar, dik dik, lite olika sorters antiloper etc. Vi vandrade runt ungefär 15 km under en dag, vilket tog ungefär 8 h på grund av att vi var tvungna att stanna och registrera allt. Men det var verkligen en upplevelse att vandra runt mitt ute i ingenstans. Man stötte på någon enstaka människa varje dag, och dessa var herdar. Annars var närmsta by 1 h bilresa bort.
Kvällarna tillbringade vi framför lägerelden. De flesta drack Tusker (kenyansk/afrikansk öl), eller den lokala spriten Cane extra, Kenyan Cane eller Hunter’s choice, vilka kostade ca 8 kr för 20 cl.
Vi såg en massa djur när vi åkte runt, men jag slapp som tur var ormarna, även om några hade sett en ”red spitting cobra”, och en skorpion hade tagit sig in i någons tält. Som tur var blev ingen stungen.
En av kvällarna när vi satt framför lägerelden hoppar plötsligt en av kenyanerna upp och krossar något med foten nära där jag sitter. Jag frågar honom vad det var, och han säger att det var en millipede, en larvliknande sak, som tydligen ger värre bett än en skorpion. Jag fattar ingenting och tycker att den såg ganska harmlös ut. Men ja, man ska vara försiktigt med sådana. Hade någon blivit biten hade vi antihistaminer, och sedan är det bara att köra till närmaste sjukhus, förmodligen Mombasa.
Väl tillbaka i Nairobi är det fest igen, den här gången i Milkas hus. Ett gäng kenyaner, som är lite för bra på att dricka, är där. Vi dricker tequila och långt in på natten bär det av till någon club i närheten, ett lokalt ställe som man inte bär med sig plånboken eller mobilen till. Och festen slutar alldeles för sent på morgonen.
Härligt!