Liftarens guide till Kalifornien, del II

Kalifornien är ett eldorado av kontraster. Denna guide tipsar om en rundresa som utforskar statens storslagna och varierade natur – från snötäckta berg, ändlös prärie, magiska sjöar och stekhet öken till den omtalade och oemotståndliga kusten. Hyr en bil och ge dig ut på vägarna och in i äventyret.

• Läs mer om att hyra bil i Kalifornien

Utgångspunkten för denna äventyrliga resa är San Francisco, men även Los Angeles fungerar utmärkt som bas. Det är rekommenderat att göra resan i medsols riktning. Anledningen är främst att nedstigningen från Yosemite till Mono Lake är bäst från detta håll, men också för att värmen och solen i Death Valley kommer som en gåva från gud efter att ha varit uppe i Sierra Nevadas kyla.

Bästa tiden för resan är vår och höst. Under vintern är det östra passet ut ur Yosemite, Tioga pass, ofta stängt på grund av snö och halka. På sommaren är Yosemite invaderat av turister och värmen i Death Valley är helt enkelt olidlig. Räkna med iallafall 14 dagar för att verkligen hinna uppskatta allt på vägen.
 
Missa inte: Ben & Jerry glassen som säljs överallt – priset är hälften jämfört med i Sverige. Framförallt rekommenderas smaken Chunky monkey, som smakar extra bra i den stekande solen i Death Valley.
Missa gärna: Att strax innan solnedgången bli inlåst på ett av Yosemite’s utedass.
 
Yosemite national park
Yosemite är fantastiskt på väldigt många sätt. Visserligen finns det andra natursköna områden i Kalifornien som är mindre exploaterade, men de världsberömda granitbergen samt närheten till exempelvis San Francisco har gjort Yosemite till en av de populäraste nationalparkerna i hela landet. Parken ligger cirka sju timmars bilkörning (rätt trist körning, förutom sista sträckan) öster om San Francisco. Inträde kostar 20$ för en bil. 10$ kostar det per person om man cyklar eller anländer till fots. Inträdet gäller en vecka.

Se till att ha en fulltankad bil när ni kör in i parken då bensin är dyrt och ibland svårtillgängligt.
 
Majoriteten av besökarna stannar i Yosemite valley, en dal omgärdad av mäktiga granitklippor och berg. Detta område är exploaterat till den grad att det under högsäsongen (sommaren) inte ens är kul. Populära vandringar till utsiktspunkter är asfalterade och överbefolkade. Vägar transporterar oräkneliga överviktiga amerikaner till platser som ”Valley view” och ”Panorama point” där de kan ta en bild utan att behöva bli svettiga. Det faktum att en av anläggningarna har ett ”Pizza patio” (som är riktigt äckligt, men av någon anledning ändå populärt) säger en hel del och påminner en om att man befinner sig i snabbmatslandet.

Dock är naturen så pass fängslande att man tillåter sig själv att bortse från dessa aspekter. Nyckeln till att uppskatta parken är att ta sig bort från huvudspåren. Bara man kommer bort en bit blir människorna färre, naturen vildare och faktiskt ännu vackrare. Att komma nära inpå granitbergen och vattenfallen är en svårslagen upplevelse, och har man tur (eller otur?) stöter man kanske på en svartbjörn.

Vid infarten till parken får man en liten tidning med mängder av förslag på olika vandringar. Många avklaras utan problem under en dag men för att nå ut i den riktiga vildmarken får man räkna med minst två dagars vandring.
 

 
Det finns en mängd alternativ för boende i parken. Curry village är ett prisvärt val och har ett enormt utbud av ”tent cabins”. Som namnet antyder är det en blandning av ett tält och en stuga och lämpar sig perfekt för den som vill få lite vildmarkskänsla men samtidigt sova i en säng. Under de kyligare månaderna rekommenderas att välja de tent cabins som har element då nätterna kan bli väldigt kalla. Under sommaren är det av yttersta vikt att reservera i god tid, även under veckodagarna. Ring (559) 2535635 för detta ändamål.
 
När man tröttnat på naturen (eller människorna) i Yosemite valley bör man fortsätta resan upp mot parkens högre delar. Tioga road går tvärs i genom parken och ringlar sig fram i ett magnifikt subalpint landskap. Tuolomne meadows dyker upp efter ett tag och är en annan, betydligt mindre exploaterad, bas för diverse vandringar. Två till tre timmar tar det att åka från Yosemite valley till parkens östra port, Tioga pass. Detta pass ligger relativt högt och stängs av under vintermånaderna då snöfall och halka är rent av livsfarligt på delar av vägen. Efter passet går vägen nedåt, längs med en ravin och förbi fantastiska vyer över berg och dalar. Tillslut dyker en märklig syn upp vid bergens fot – en glittrande sjö vars egendomliga uppsyn kan få vem som helst att tappa andan.
 

 
Mono Lake
Mono lake är en magisk sjö som lika gärna kunnat ligga på månen, men som i själva verket ligger nedanför Yosemites östra utkant. Sjön och naturen omkring den är närmast förhistorisk och påminner om inget annat. Gula, röda och gröna präriebuskar är den enda växtligheten inom synhåll och kontrasten till Sierra Nevadas vita toppar är helt enkelt oemotståndlig. Lee vining är staden där man bor och äter. En mängd motell ligger längs med huvudvägen som löper i genom staden. Vissa av dem stänger helt utanför säsongen, de som har öppet är dock hyfsat billiga. Murphys motell tillhör ett av de bättre i staden. Rummen är fina och rymliga med kyl, tv och kaffekokare. 53$ kostar ett dubbelrum under lågsäsong.

Märk väl att priserna kan dubblas under högsäsongen (sommar). Bensin i staden är dyr, 4$ per gallon, och om man ska vidare söderut rekommenderas istället att tanka i Bishop en timme bort. För att uppleva den enastående och mycket exotiska naturen rekommenderas två typer av vandringar. Den ena kallas Black point och nås via en mindre grusväg som viker av mot sjön strax norr om Lee Vining. Själva vandringen går uppför en hög kulle, och är egentligen inte särskilt upphetsande, men vid toppen har man en strålande utsikt över sjön och dess omgivningar. Upp och ner tar det en dryg timme. Håll utkik efter prärievargar.

Höjdpunkten vid Mono lake är emellertid vandringen vid Mono lake south tufa reserve. Om man endast hinner med en aktivitet vid Mono Lake är detta vad man bör sikta in sig på.
 
Strax söder om Lee Vining dyker en väg upp som leder ner mot sjön, och slutar vid en parkering. Härifrån kan man gå en ”trail” som under cirka 45 minuter tar en runt i en cirkel. Sevärdheterna består av dessa så kallade tufas – kantiga märkliga formationer som reser sig upp ur sjön. Deras grå färg tillsammans med de färgglada präriebuskarna och sjöns matta, blanka yta ger en oförglömlig kontrast och är omåttligt inspirerande för de som gillar fotografering. Om vädret är klart inramas dessutom upplevelsen av Sierra Nevadas toppar, och frambringar vad som kan vara en av Kaliforniens vackraste syner.

Magiskt, var ordet.
 
Bodie state historic park (Bodie ghost town)
Bodie är en gammal övergiven stad som ligger cirka 50 minuters bilresa norr om Lee Vining, mitt ute på prärien. För de som befinner sig i området är Bodie något man absolut inte får missa – ett besök här är otroligt spännande och utan tvekan en upplevelse utöver det vanliga. Staden såg sina glansdagar under guldrushen men övergavs senare och står nu kvar som en av landets mest välbevarade spökstäder, öppet för allmänheten som ett slags museum.

Flera timmar kan spenderas bara genom att gå runt och fotografera de slitna byggnaderna, de rostiga bilarna och husens till synes orörda inredning. En unik, lite kuslig stämning vilar över platsen som blir extra påtaglig under lågsäsongen då besökarna är få. Har man tur kan man utforska staden helt ensam. Är man intresserad av fotografering finns det få andra ställen i Kalifornien som är lika inspirerande. Inträde betalar man själv vid parkeringen (i alla fall under lågsäsongen) och kostar ynka 3$.
 

 
Efter Mono Lake och Bodie fortsätter rundresan söderut på väg 395, mot värmen. De tidigare så slingriga vägarna rätas ut till spikraka flygfältsliknande motorvägar som leder bort mot en till synes ändlös horisont.

Vägen går mitt emellan två bergskedjor. Till höger ser man branta, klippiga berg som utmärker gränsen till Sierra Nevada och till vänster reser sig bergen som gränsar till öknen Death Valley – bruna i färgen, runda och mjuka, mer exotiska än spektakulära. Dalen man färdas i fylls av bilar, asfalt och oräkneliga buskar, vars gulröda färg får hela landskapet att se ut som ett torrt eldhärjat inferno. Efter en behaglig bilresa når man Lone Pine. Här svänger man av österut, in på väg 190 för att komma till Death Valley. De redan spikraka vägarna blir om möjligt ännu rakare. Buskarna blir plötsligt färre, marken blir torrare.

Temperaturen stiger. Luften blir hetare. Molnen skingras. Fliströjorna som suttit på sedan Mono Lake åker av. Eventuella långkalsonger åker av. Solglasögonen åker på. När sedan den första kaktusen dyker upp sitter man i t-shirt, shorts och en snabbt hopvirad turban. Resan från kylan i Lee Vining till hettan i Death Valley tar 4-5 timmar.

Death Valley
Death Valley är en öken av extrema mått. Vidderna är oerhörda, vägarna ensliga, himlen ständigt blå. Nätterna ger en glittrande stjärnhimmel, ylande prärievargar, en utlämnande känsla av att befinna sig mitt i ingenstans. Det faktum att Death Valley är ett häftigt ställe går liksom inte att ifrågasätta när man väl tagit sig dit, framförallt om man anländer västerifrån via väg 190. Infarten är otroligt spektakulär.

Namnet antyder en viss grymhet i dess natur och det är få platser som skulle vara värre att få motorstopp på än någon av denna karga ökens avlägsna vägar. Ofta är man den enda bilen inom synhåll, trots att vägarna är spikraka och sikten milsvid. Vikten av att ha en pålitlig och fulltankad bil kan inte belysas nog. Bebyggelsen är ytterst begränsad i Death Valley, ljusår från exploateringen i exempelvis Yosemite valley. Endast ett fåtal ställen erbjuder bensin. Death Valley är USA:s torraste område och därmed garanteras en ytterst begränsad mängd nederbörd. Samtidigt garanteras en konstant lysande sol som är glödhet, obarmhärtig och om man är oförsiktig – dödlig.
 
Denna omständighet gör att parken bäst utforskas i en bil (med fungerande luftkonditionering!). Tanken på att promenera runt eller cykla i parken är helt enkelt inte särskilt tilltalande. Bortom alla tvivel är det dessutom vansinnigt. Högsäsongen är under vintern då värmen är mindre extrem och faktiskt riktigt behaglig, framförallt om man just anlänt från kylan i Sierra Nevada.

Under sommaren är det knappt värt att ta sig hit, värmen är då olidlig och kan sätta vilken människa (eller bil) som helst ur spel. Temperaturen kan nå upp mot 50 grader. Trots att Death Valley inrymmer sig i ett enormt vidsträckt område går det att utforska några av höjdpunkterna på bara en dag, bland annat alla de platser som är beskrivna nedan. Men då krävs det att man börjar vid soluppgången och inte slutar förrän den gått ner igen – inte bara för att slippa stressa alltför mycket utan främst för att de absoluta höjdpunkterna i parken är just soluppgång, och solnedgång.
 
Om man då kommer via Lone Pine, på väg 190, är den första orten som dyker upp Panamint springs.
Egentligen förtjänar det inte benämningen ort, en liten oas av bebyggelse är mer talande. Här finns en dyr bensinstation (4,3$ per gallon), en general store som säljer godis, läsk och chips samt en anläggning med hotell och restaurang.

Boendet är rätt spartanskt och restaurangen begränsad men priserna är ändå överkomliga med tanke på att det ligger så avlägset. 79$ + skatt kostar ett rum med en queen bed (två personer), 104$ för två sängar. En cheeseburgare kostar 8$. Ett stort plus är att kranvattnet är drickbart, vart de får vattnet ifrån framstår dock som ett mysterium. För den som vill aktivera sig här rekommenderas en hike till närliggande Darwin falls. Det finns inga skyltar så be personalen beskriva vägen.
 
Panamint springs ger en skön vildmarkskänsla och är ett bra alternativ för den som anländer sent till parken. Men, Stovepipe wells som dyker upp likt ytterligare en oas längre in i parken är ändå att föredra som bas på grund av att det ligger aningen närmare många av sevärdheterna i parken. För de som tänkt utforska parken på bara en dag är detta det bästa alternativet. Ett standardrum här ligger på cirka 91$ + skatt (en till två personer). Här finns ännu mer dyr bensin och en general store med lite mat och mycket souvenirer (bästa t-shirt utbudet i hela parken).

För de som rest till Kalifornien för att skaffa sig en solbränna rekommenderas en av solstolarna vid den svalkande poolen, där man kan kyla av sig fram till midnatt. En bit bortom Stovepipe wells ligger Mesquite flat sand dunes, som är oerhört exotiskt och en av höjdpunkterna i parken. Detta hav av sanddyner är speciellt vackert vid soluppgången och ger besökarna en chans att vandra i ett riktigt ökenlandskap utan att behöva riskera livet av törst. Bör inte missas av någon.
 
Vidare körning leder till en korsning. Sväng in på väg 178 i riktning mot Furnace creek, som är parkens centrum. Här finns ett utmärkt visitor center och en intressant utställning om områdets djur och natur. Här har man dessutom möjligheten att betala parkavgiften (görs på eget initiativ – 20$ per bil). Personalen delar ut en liten informerande tidning om parken och ger bra tips på aktiviteter och sevärdheter. I anslutning till detta visitor center finns en anläggning med både hotell, restauranger och en större affär.

Bortom all logik och rimlighet finns här även en mindre golfbana och det kryllar av gråhåriga gubbar som åker omkring i vita golfbilar. Efter att ha färdats på de ensliga vägarna genom den till synes obebodda ödemarken kan Furnace creek te sig en smula egendomligt, lite malplacerat liksom. Har man vistats för mycket ute i solen kan det hela snarare likna en synvilla än verklighet. Till stor glädje säljer de dock Ben & Jerry glass här. Och vad smakar bättre i öknen än lite glass?
 

 
Längre söderut på väg 178 ligger Badwater – USA:s lägsta punkt som ligger nästan 100 meter under havsnivån. Förutom att bara vara där och konstatera faktum (det finns en skylt på berget ovanför som markerar var havsnivån ligger) kan man gå en promenad på ett hav av skinande salt. Är man intresserad av en lite längre bensträckare rekommenderas vandringen i Golden canyon, strax norr om Badwater.

Det fina med denna vandring, jämfört med att försöka klättra upp på något berg, är att man delvis kan gå i skuggan. Vandringen leder igenom en slags ränna med bergväggar på båda sidorna. Efter ett bra tag når man ett vägskäl, ta då vänster för att komma till slutpunkten som kallas Red cathedral – en hög bergvägg som ger just känslan av att befinna sig i en katedral. Om man vill kan man fortsätta hela vägen till Zabriskie point som är en slags utsiktsplats för några ytterst märkliga stenformationer.
 
Om morgonens höjdpunkt i Death Valley består av att betrakta de böljande sanddynerna vid Mesquite flat sand dunes så slår det ändå inte avslutningen på dagen. Inget besök i Death Valley är komplett förrän man sett solnedgången ifrån Dantes view. För att komma hit viker man av österut vid Furnace creek, in på väg 190, och därefter kör in på en annan väg som leder hela vägen upp till toppen. Denna utsiktspunkt är en av de bästa i hela parken och vid solnedgången färgas hela dalen röd som om den stod i lågor. En mer romantisk, storslagen, och imponerande syn får man leta länge efter.

När solen sedan går ner blir dalen svart, stum, och öde. Kontrasten mellan dag och natt är enorm i Death Valley. Dödens dal kan tyckas vara ett onödigt avskräckande namn för ett så fascinerande ställe, men för de som förr i tiden försökte ta sig igenom dalen med häst och vagn var det nog precis de orden – död och dal – som de ansåg var mest beskrivande för området. På den tiden gjorde man allt för att undvika denna öken så gott det gick, idag åker folk hit frivilligt i sina luftkonditionerade bilar. Och det är vid tillfällen som dessa – när solen slocknat och man ensam kör ner ifrån Dantes view igenom den nattsvarta ödemarken – som man är tacksam över att dagens bilar är så pass pålitliga och tillåter en att uppleva Death Valley utan att behöva riskera livet. Om man får motorstopp är det förstås en annan femma.
 
Tar man sig ut ur dalen med livet i behåll kan en stor stad vara av intresse, efter att ha sett så mycket natur. Kör ut ur öknen på väg 190 och följ den till Death Valley junction, därefter leder väg 127 söderut till Highway 15. För de som behöver övernatta rekommenderas Barstow (visserligen ett totalt charmlöst ställe) där det finns ett enormt utbud av motell. Highway 15 går igenom ett gudsförgätet landskap och ju längre västerut man kommer ju tätare blir trafiken. De ensliga vägarna i Sierra Nevada och Death Valley förvandlas till breda motorvägar, de fåtaliga bilarna blir till hundratals. Tillslut finner man sig själv sicksackandes mellan sju olika filer bland tusentals gigantiska bilar, och när sedan Hollywood skylten dyker upp på kullarna till höger går det inte att ta miste på var man hamnat.

Los Angeles
Mycket i Los Angeles handlar om bilar, och tendensen verkar vara att ju större bilen är desto färre människor sitter i den. De som tänkt utforska staden bör alltid räkna med att fastna i en bilkö någonstans. Och eftersom man måste ta bilen i princip överallt kan minsta lilla utflykt sluta upp som en ofrivillig heldagsutflykt. Ibland passerar en skramlande lokalbuss – utan passagerare – likt ett rullande spöke som hemsöker vägarna utan att någon tar notis om den. Ibland verkar det som om den enda platsen i staden där man kan få lite lugn och ro är just på en buss.
 
Antalet områden i staden att ha som bas är många, men för de som är ute på en road trip och dessutom gillar havet rekommenderas varmt Venice eller Santa Monica. Att ta sig hit är mycket enkelt – följ bara väg 10 (Santa Monica freeway) tills den når kusten. Härifrån har man sedan ett oslagbart läge att köra på Highway 1 om man ska vidare norrut längs med kusten. Precis vid Venice beach ligger två vandrarhem i samma kvarter. Venice beach hostel har dormbeds från 27,5$. En deposition på 25$ betalas vid ankomst.

Simpelt kök finns att använda, liksom TV. Personalen är dock loj och ointresserad. Bra läge och internetuppkopplade datorer i rummen är egentligen enda anledningarna till att bo här. Venice beach cotel har likvärdiga priser som ovan nämnda alternativ, men har trevligare stämning. Santa Monica är aningen dyrare att bo i men är samtidigt ett betydligt trevligare område att vistas på under kvällarna. Nätterna vid Venice beach visar inte direkt upp stadens bästa sida.

• Fler restips från Los Angeles

 
Universal studios är ett givet besök för många, men är knappast värt ett besök under högsäsongen – inträdet är oförskämt dyrt och köerna kommer då vara motbjudande långa. Är man däremot där utanför sommaren, och ännu bättre på en veckodag, är det väl värt ett besök. 64$ kostar en dag på området (99$ för front line pass – helt värdelöst om det inte är fullt med folk), som både är en nöjespark och en filmstudio. Parkering kostar 10$.

Att cykla längs med Venice boardwalk är en annan höjdpunkt i Los Angeles. Här har man inte bara en svalkande utsikt över havet utan även en perfekt överblick av strandlivet och allt vad det innebär.

Beverlys hills är ett löjligt lyxigt område och är en av de bästa platserna i staden om man vill se någon filmstjärna. Så kallade ”Star maps” säljs utefter de trädkantade vägarna som visar vägen till kändisars hus(se till att få rätt årgång på kartan).

Mullholland drive är inte bara en film, det är också en riktig väg som slingrar sig igenom delar av stadens mindre bebyggda områden. För den som inte får nog av att köra bil är denna väg underbar omväxling till de annars överfulla motorvägarna.
 
Vill man surfa eller bada har Los Angeles ett par hyfsade alternativ, men för att på riktigt få uppleva västkustens inspirerande stränder måste man ta sig en bit norrut om staden. Highway 1 visar vägen.
 
Highway 1
Om man verkligen vill njuta av den dramatiska kusten mellan Los Angeles och San Francisco rekommenderas tre dagar i bilen. Har man ont om tid bör man rikta in sig på sträckan mellan Cambria och Monterey, som går via det makalöst vackra området Big Sur. Höjdpunkter längs vägen är bland annat Hearst Castle, stranden Pfeiffer beach och 21 mile drive i Carmel.

• Mer information och tips om att köra Highway 1

Huvudattraktionen är emellertid utsikten över havet och de dramatiska klipporna. Så länge inte dimman skymmer utsikten kommer de storslagna vyerna bidra med en sista glimt av statens fantastiska landskap, och bilden av Kalifornien som ett eldorado av kontraster blir då fulländad och odiskutabel på samma gång.