Störta mot jorden i 200 km/h och susa ner för berget med en ”luge”

Tjo allihopa!
Nu befinner jag mig i Rotorua igen men nu är Elias med mig. Det var verkligen roligt att se honom igen när jag plockade upp honom på flygplatsen. Vi har inte setts sen jag åkte i mitten av November och plötlisgt stod han bara där framför mig i Nya Zeeland, det kändes helknäppt. I söndags hoppade jag som sagt fallskärm, det var en väldigt speciell upplevelse. Det tog en timme allt som allt men jag var en ny människa när jag kom ner…nja, kanske inte en ny människa men jag var ganska lycklig, hahahaha. Min hoppkompis sa åt mig att ta tag i selen och sedan spänna mig som en banan med magen mot jorden så fixade han resten. Vi klev in i det mycket lilla flygplanet och började vår färd uppåt i cirklar mot 12000 fot. Jag satte på mig något som liknade en badmössa med fording och glasögon som sög fast I huden. Sedan började vi hasa mot dörren.

Dörren var öppen så vi kavade oss fram till kanten och för att han bakom mig skulle kunna sitta på kanten var jag tvungen att släppa taget och bara hänga i selen. Det var en mycket speciell känsla, att bara hänga där i luften på fyratusen meter. Det var speciellt ända tills han släppte taget och vi föll framåt. Jag kunde inte förmå mig till att andas först, jag var alldeles för skräckslagen för att ens fundera på det. När jag väl började andas hade jag andra saker att bekymra mig över, typ hur mina kinder (som vid det här laget hängde uppe vid tinningarna) skulle se ut när jag kom ner. Efter en stund fann jag mig i situationen och började njuta av utsikten. Det var en strålande dag så jag kunde se ända ut till kusten.

Sedan vecklades fallskärmen ut och det kändes som att hoppa bungyjump med en kätting (min föreställning, har inte och kommer definitivt inte att göra det). Tvärstopp med lock för öronen. Lagom till att jag kom ner ville jag inget annat än att åka upp igen men det var den “lilla� detaljen med yttligare 250 dollar som höll mig tillbaka från att göra det igen. Jag bestämde mig tillslut för att köpa foton från hoppet och det är jag glad över för det är riktigt schyssta foton.

Igår försökte jag och Elias oss på att segla lite med sandjakterna men det gick inget vidare, jag hade ingen bom så det var mindre kul att segla i uppskattningsvisa 3 km/timme och Elias gick det inte heller något vidare för, hans ursäkt kan vi dock diskutera, hehehehe. Nä men det var faktiskt riktigt dåligt med vind så vi var inte ute längre än en timme.

Idag tog vi oss som sagt till Rotorua. Vi bestämde oss för att åka lite “Luge�, man åker upp till toppen med lift och sedan åker man ner I något som liknar go-kart utan motor. Vi köpte fem åk, vilket verkligen var värt varenda krona, eller dollar I deta fall. Det var fight redan från början, jag började lite fint med att köra om Elias för att sedan köra om honom. Åket efter prejade han ut mig i vallen så jorden yrde. Det hade regnat lite så jag lyckades med att att slira i kurvorna. Fjärde åket satsade jag lite för mycket och körde omkull i en kurva vilket resulterade i en lerig arm och ett litet hål i min (dyrt) inköpta väska. Det var det värt, det var längesen jag skrattade såååå mycket, jag skratta så mycket att jag grät och fick kippa efter andan. Det var stenhårda race. Vi prejade varandra så fort vi fick tillfälle. Även om det är riktigt roligt att hoppa fallskärm kan det leda till komplikationer om man försöker skratta i en hastighet av 200 km/timme.

Vi lagade middag åt familjen eftersom dom är så snälla och later oss bo här. När vi var färdiga och skulle bege oss hemåt krocka jag på parkeringsplatsen. Jag körde efter en jeep för att köra ut från parkeringen medan han letade efter en parkering. Han svängde till höger in i en parkeringsficka och jag skulle köra om när han bestämde sig för att backa för att få mer svängrum. Innan jag hann säga flasklock hade han backat in i sidan på min bil vilket resulterade i en liten buckla ovanför höger framhjul. Han hoppade ut och såg beymrad ut jag kände mig ännu mer bekymrad eftersom jag inte visste vad vi skulle gå tillväga nu. Han tittade ännu mer beskymrat på min bil och sa att “is it okej with a couple of hundred dollars?�. Jag andades ut gick snabbt med på det, det löste sig alltså på ett bra sätt, inget krångel. Nu har jag fixat lite jobb åt Bevan också, hahaha. Vi får ta det på vägen upp helt enkelt om det ens är värt att fixa…

Imorgon ska jag och Elias “zorba� lite. Det är enorma gummibollar som man kryper in i och sedan springer man ner för berget, hahaha. Dom kan fylla den litegrann med vatten också så man är dyngsur när man kommer ner. Ännu en chans att tävla lite, hehehe. Sedan åker vi vidare till Waitomo caves för att titta lite på lysmaskar, vandra i grottor, fira oss ner till “lost world� och bemästra gummiringarna i “black water rafting�. Efter det tar vi oss antagligen ner till Wellington för att ta färjan över till sydön.

Om du läser detta Jenny vill jag bara informera om att yttligare tre möss är puts väck från boden.

Så fort jag få tillgång till scanner ska jag lägga upp lite bilder från fallskärmshoppningen men fram till dess får ni ge er till tåls. Ha det nu så bra i våriga Sverige!

Puss&kram Max

Toppen.
1. Storasyster leder (fortfarande!!) med 62 tillsynes oslagbara poäng.
2. Mamsen ligger efter på 55 poäng.
3. Staffan slöar på 30 poäng
4. Pappsen har kommit hem från landet och går upp till 29.
5. Elias vaknade till liv i Nya Zeeland och går upp till 21 poäng.

Svar på kommentar.
Perri – Har hälsat till Lukas som skrattade och hälsade tillbaka, hehehe. Ha det så bra!

Pappsen – Jaha, det där gamla tricket “hur jag får den vita bollen att försvinna�. Den har jag varit med om några ganger, dock inte lika elegant som du lyckades med, hehe. Låter skönt att du tar dig tid för att göra lite saker och inte bara är duktigt hela tiden. Man kan nästan tro att du “softar� nuförtiden. Just det! Nu när du är i femtioårsåldern…nu borde jag väl ha rätt att kalla dig old-timer? Hihihihi. Ha det så braaaa. Kram

Kroggy – moahahahahahahahaha…nu har du rätt att vara avundsjuk eftersom jag HAR gjort det och det var GRYMT tufft, så jäkla kul!! Hoppas du har det bra i Madrid och Elias hälsar tillbaka så mycket! pöss

Cajsa – hahahahaha..later som jag ska göra en värsta analysen. Det går som sagt inte lika fort som is-jakt och Bevans grejer är inte dom bästa men dom är bra nog och gud så kul man har i dom. Man ska försöka hålla sig från vattnet eftersom saltvattnet äter upp metallen men när man tävlar tanker man inte så långt. Kommer man för långt upp på stranden så är den torr och mjuk vilket gör att hjulen sjunker ner och det går långsamt. Stranden där huset ligger är väldigt långgrund vilket gör det perfekt att köra på vid lågvatten.

Agneta – Tack för tummarna, det gjorde nog susen för det gick mycket bra att ta mig ner till jorden igen, när vi väl hade vecklat ut fallskärmen var det bara att lätta på remmaran, luta sig tillbaka och njuta av utsikten. Jäkligt tuff upplevelse väl värd pengarna.