Med en tår i ögonvrån tar jag nu farväl från Rarotonga, ett ställe jag garanterat kommer återse. Det är även med en viss sorg jag skriver denna sista dagbok. Jag hoppas att ni uppskattat mina dagböcker och bilder lika mycket som jag har, det har varit minst lika mycket för min egen del som jag uppdaterat sidan. Det känns overkligt att jag snart kommer vara hemma igen, ett halvår går så fort.
Jag ser verkligen fram emot att träffa familj och alla vänner, och det ska i ärlighetens namn bli skönt att slippa bo i en kappsäck… men för övrigt skulle jag kunna tänka mig att fortsätta denna resa, sydamerika skulle inte vara så dumt och transibiriska järnvägen till Kina och sedan flyga till Japan och…. och…
Ja, ni hajar. Men det är väl dags att se verkligheten i vitögat och komma hem. Mor och far, jag skulle hemskt gärna vilja ha lite sill och kokt potatis och lax och en nubbe, tror ni att det är genomförbart?
Tack för att ni följt mitt äventyr, och tack för alla kommentarer och rapporter hemifrån!
Vid pennan och med värk i hjärtevrån,
Robban
Res nu försiktigt hem! Kram