Okej, jag tänkte skriva denna dagbok igår. Men vi var för trötta och hungriga och hade typ 600 bilder att ladda upp, så det fick bli idag istället. Och tur är väl det, för idag har det hänt mycket! Imorse när vi vaknade sken solen i våra ansikten, så vi bestämde oss för att äta frukost på en av byns alla takterrasser. Och tur var väl DET, för av alla apor vi sett under vår vistelse här så var det en som var extra hungrig och bestämde sig för att halva Robbans macka och halva Angelicas gröt var en alldeles utmärkt frukost för en hungrig liten apa. Men nog om denna dramatik, nu måste vi ta saker och ting i dess ordning.
Okej, Angelica har i ganska nogranna ordalag beskrivit Amritsar, ett ställe som jag verkligen tyckte var speciellt. Men bussresan därifrån går inte av för hackor den heller! Exakt 05:30 vaknade Robban och började stressa loss. Allt ska vara på plats i god tid, Angelica,har du pass och plånbok och har du dubbelkollat biljetterna och har du kollat passet och är du klar och vi ska dra snart och har du kollat biljetterna och passet? Ja, ni hajar. Eftersom kära Angelica tog lite tid på sig, och trots att vi hade gott om tid, så tog jag första bästa åkdon till bussterminalen, vilket visade sig vara en cykelrickshaw manövrerad av en sextioårig gubbe i långt skägg. Ja, alla gubbar i Amritsar hade ju långt skägg och turban, men ändock. Cyklister i allmänhet och rickshawförare i synnerhet har en speciell cykelstil, där man liksom gungar fram på tramporna. Förmodligen evolutionerat under tusentals år av cyklande!
Nu tillbaka till bussresan. När vi kom fram till busstationen frågade vi när bussen går (vi var där 07.00 och den skulle gå 07.20). I sann indisk anda säger en skäggprydd herre att den går fem timmar senare, någon säger att vi redan missat den medans en tredje faktiskt informerar oss om vilken busshållplats den går från. Väl ombord på bussen blir vi totalt utstirrade, något som faktiskt varit standard under halva vår resa. Vi känner oss som cirkusapor. Men mer om apor senare.
Dom stirrar och blänger och om man ler riktigt mycket och nickar trevligt tillbaka kan man faktiskt få en nick tillbaka, och då är den tunna indiska isen bruten. Då är man introducerad på något sätt, och efter det är det idel leenden och glada tillrop. Angelica somnade ganska omgående, så jag satt och guppade och besvarade alla blickar från höger och vänster. Efter en mikrodels sekund föll som sagt Angelica i en slags djupsömn, vilket innebär att huvudet ständigt rycks framåt, vilket resulterade i lättare dreglingsattacker på min axel. Detta bidrog dock bara ytterligare till våra medresenärers intresse och nyfikenhet! Väl halvvägs, i en småstad som heter Pathankot, köpte vi obskyra indiska piroger, bananer och en massa te. Denna buss skulle ta oss till vårt slutmål, bergsbyn Mcleod Ganj som ligger högt i Himalayas berg. Inte nog med detta, det är nämligen här Dalai Lama den 14:e bor! Bussen hade stora traktorhjul och kändes riktigt dirtrace-offroadig, vilket gav oss en föraning om vad som komma skulle. Angelica föll vanan trogen till sömns direkt när bussen lämnat stationen, så jag satt själv och guppade och nickade och log till alla som granskade oss från topp till tå. Det var en riktigt fin bussresa, ständigt uppåt och ständigt omgivna av kor, apor, getter och höga berg. Och med ett evigt tutande till höger och vänster, ty här använder man inte tutan som i våra breddgrader. Mer typ -”här kommer jag, tjena hej, akta dig, jag är störst, tack för senast, och frugan mår bra?”. Till slut nådde vi vår destination, bergsbyn Mcleod Ganj. Byn klättrar uppför toppen på en bergsrygg, med massor av mysiga små gränder och hotell. Byn startades som en brittisk utpost under kolonialtiden, och förblev en riktig bondhåla tills Dalai Lama flydde hit på sextiotalet. Nu är det ett riktigt backpackerställe, men vi är lyckligtvis här i lågsäsong så det är lite turister och gott om plats. Byn är omgiven av riktigt höga berg och glaciärer (nåt för dig att bestiga Axel!). Stället vi bor på riktigt mysigt men det här med isolering är något man inte riktigt anammat. Låt mig säga att det är som att sova utomhus en svinkall natt i november, typ. Det är mest tibetaner här, vilket märks. Det är mycket lugnare på gatorna och i affärer, inte alls den här indiska hetsen som vi blivit vana vid. Första morgonen tog vi en promenad upp på berget, och såg en massa apor som inte alls var blyga men som vid ett för nära möte med Robban väste och hoade så löven flög. Jag känner ändå ett släktskap med alla sköna apor, och mitt nästa liv ska jag tillbringa i en lian. Sådeså! Nätterna är som sagt svinkalla, så vi pälsar på oss underställ, raggsockor, fleecetröjor, hammarbyhalsdukar och obskyra hattar och lustiga mössor i alla dess former. Angelica har skrattat sig hes till min natt-outfit, vilket kanske kommer visa sig på en del bilder vi laddar upp.
Idag har vi besökt stället där Dalai Lama bor, och sen satt vi på en uteservering och drack kall indisk öl och planerade våra kommande strapatser. Indisk öl ja! I Himmachal Pradesch, som regionen vi befinner oss i heter, är det riktig machoöl som gäller. Namn som Godfather och Thunderbolt Extra Strong regerar. Alla är 8% alkoholhalt och uppåt. Efter ett par extra stora extra starka sover man skön siesta!
Okej, apor. Vi hade en nära-dödenupplevelse med aporna i skogen igår, men frukosten imorse tog ändå alla pris. Angelica åt gröt och jag åt tibetanskt bröd, och när Angelica försöker pracka på mig sina rester kommer en stor hårig apa klängandes längs husväggen, fast besluten på att en ost och tomatmacka vore en perfekt apfrukost. Det är en riktigt stor rackare med röd, hårig röv, så vi sitter som paralyserade medans hans klänger fram till bordet, norpar mackan och sedan sätter sig på hustaket bredvid oss och glufsar ljudligt. Som för att visa vem som bestämmer, liksom. Kung Louie. Tänk djungelboken! Han nöjer sig dock inte med detta, utan kommer bestämt tillbaka för att slafsa i sig Angelicas tibetanska gröt med banan och honung. Att se en apa sitta och äta med sked på en halvmeters avstånd, det är något som iallafall jag aldrig kommer glömma! Tydligen har dom dåligt med mat på vintern och blir smått desperata, fick vi höra efteråt. Coolt dock, och vilka bilder!
Nog om apor för nu. Jag kan härmed, med en stor stolthet i rösten och till min systers stora gläjde, rapportera att jag ätit vegetarisk mat i en vecka! All mat vi ätit har varit heeelt fantastisk, trots att en normal måltid inte kostar mer än fem-sex kronor. Det är verkligen löjligt billigt här. En tokmiddag med fem rätter och 3-4 stora öl går aldrig på mer än 50-60 spänn. Det är egentligen ölen som kostar, och det är den enda som kan vara rätt svårt att få tag på. Många ställen serverar inte öl av religiösa skäl. Vi har verkligen levt lyxliv och bott schysst och rört oss en massa genom landet, och ändå har vi inte gjort av med mer än tusen kronor var hittills. Kan ni tänka er? Johan, du hade gillat att sitta i solen här och pimpla 650 cls Godfatheröl i solen!! Som gjort för dig.
Vidare kan jag rapportera att våra magar är välbehållna så här långt! Faktiskt förvånande trots en del sköna gatupiroger på obskyra busstationer, men kanske mycket tack vare vaccinet vi tog innan vi åkte. Men som sagt, maten har varit helt fantastisk. Däremot känner jag att det är dags för en rejäl bit KÖTT, vilket osökt leder oss in på nästa etapp av resan. Vi har nämligen insett att Nepal kommer vara svinkallt just nu, så vi försöker skjuta på det så länge vi kan.
Därför har vi beslutat oss för att åka ut till öknen i Rajastan, där jag högtidligt och under en stor ceremoni ska äta en hel, grillad kamel. Ja ni hörde rätt, KAMEL ska det vara. En hel. Från klövar till pucklar och nos. Jag ska sitta under stjärnorna och äta tills solen går upp över mitt huvud. Eller ja, okej. Vi ska iallafall åka till öknen och jag ska äta kött, det är ett som är klart. Och vi ska rida kamel i öknen och sova under stjärnorna och titta på sandslottsfort. Det kommer dock ta oss ca 30 timmar på tåg och buss, och det enda som fanns kvar var den
sunkigaste klassen av tåg. Nu kommer vi verkligen få uppleva Indien i all dess glans, och sunkighet. Vi känner oss dock taggade till max och fulla av tillförsikt!
Nästa dagbok kommer skrivas från den fjärran provinsen Rajastan (farsan, du följer väl på kartan?).
Staden vi ska till heter Jaisalmer.
Vi älskar er alla väldigt mycket och ser fram emot nästa dagboksskrivande!
/Vid pennan och med glad mage,
Robban
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.