Tankar pa vag till Bangkok

Det ar 20 grader. 20 grader i bussen vi sitter i. Utanfor ar det minst 30 grader. Varmt ute, kallt inne. Kondens bildas pa fonstret och bildar sma rannilar som droppar ner pa mitt ben. Vi ar pa vag att lamna det ljuvliga vattnet och pa vag mot det bullriga och smutsiga Bangkok. Jag inser att resan nu borjar narma sig sitt slut. Det thailandska landskapet susar forbi utanfor rutan och ”Lomprayah” visar en urusel Van Damme film i bussen. Jag skruvar upp for ljudet pa min MP3spelare. ”Soundtrack Of Our Lives” sangare Ebbot Lundberg overrostar, tack och lov, tv’n. Jag kan se att det branns ute pa falten och doften av brannt gras letar sig in i bussen. En mamma haller stadig kurs pa sin moped i samma riktning som oss. Ett barn sitter bakom henne och ett annat mindre, pa sin hojd 2-3 ar star mellan mammas ben och haller sig i styret. Tva stora tvattkorgar sitter fastsurrade pa sidorna av mopeden och innehaller frukt av olika sorter. Kanske ar hon pa vag nagonstans, dar hon kan sta och salja av sina fruktkorgar, for att sjalv fa mat till sin familj for dagen. Vid stoppljusen slingrar sig mopeder och sma pickuper runt bussen. Har ar det anarki som galler. In och ut genom sma hal och fickor i trafiken. Har galler det att komma fram. Halla vanster eller hoger verkar inte sa viktigt. Konstigt nog blir aldrig nagon sur, inte som visas oppet i alla fall. Det tutas sallan och man ler bara vidare. Jag ar ju i LOS, ”Land Of Smiles”. Thailand, ”Leendenas Land”.

Det arbetas vid vagen. Langsamt gar det. Allt gar langsamt i Thailand. En man skrattar. Han puttar till sin van och de kikar mot bussen. Vinkar. Vanlighet. Vanlighet mot en hel busslast med faranger som invaderar deras vackra land. Vasterlanningarna som mer och mer intar landet. Mc Donalds, Coca-Cola, Pepsi, Caterpillar och Adidas. Deras skyltar trangs mellan platskjul, marknadsstand, Buddhafigurer, altare och skyltar pa deras hogt vordade kung Rama IV. Plotsligt dyker det upp en skylt och ett fint varuhus mitt i ingenstans. W.O.L.F. ”World Of Luxury Furniture”. Det
kanns oerhort ledsamt. Kilometervis pa bada sidor om butiken finns bara fattiga manniskor som bor. Fattiga
manniskor som bor i plastkjul. Fattiga manniskor som saljer frukt. Fattiga manniskor som inte har rad att knappt titta utanfor butiken. Fattiga manniskor som vinkar. Fattiga manniskor som ler med tandlosa munnar. Manniskor som visar vanlighet.

En hund, bland manga, ligger vid vagkanten. Bakom honom tornar bergen upp sig. Palmkladda berg ramar in
hunden dar han ligger. Det ar oerhort vackert. Gront, bordigt och vackert. Den karaktaristiska thailandska roda jorden yr upp runt hunden nar vi susar forbi, men han ligger kvar utan att blinka. Han ar van vid trafiken. Hundar och katter springer runt ovarallt. Djur som mestadels lever pa gatan och forsoker sno till sig mat lite har och dar. Hundar utan agare, hundar med skabb, for langa klor, kanske bara har ett oga men ocksa glada, fina och fria hundar. Vita hundar, svarta hundar, hundar som flasar i varmen, hundar som viftar pa svansen. Jag tanker genast pa vara egna dar hemma. Inser hur mycket jag saknar dom. Vara hundar som ligger dar i vara sangar om natten…

En liten korgfabrik, en krukmakare, altarforsaljare, nagon som reparerar mobler. En man sitter vid sin symaskin och syr. Allt trangs langs vagkanten. Det ar ett myller av farger, manniskor och upplevelser dar utanfor.

Barnen springer glatt ut fran sin skola. Vita knastrumpor och strukna skjortor. Alla ser likadana ut. Flickorna i fina kjolar, pojkarna i korta byxor. En pappa vantar utanfor for att hamta sin son. De ser varandra och vinkar glatt. Det slar mig plotsligt att jag inte sett nogon forstorelse eller klotter pa hela tiden jag varit har. Inga tuffa ungdomsgang eller
tuff attityd mot nagon manniska alls. Det finns inte har.

Landskapet byter snart skepnad igen. Grona falt narmar sig. Pa risfalten star arbetarna och bojer sina ryggar. Upp och ner. Slit, slit. De stora hattarna, som bars som skydd mot solen, vippar i den allt for milda brisen. Dar finns bade unga och gamla. Ar det kanske en hel familj dar ute? Mitt i faltet star ett altare. Pa altaret star det flaskor med Coca-Cola. Coca-Cola till Buddha. Buddha finns med overallt, vakar over manniskorna och tillbeds. Arbetarna tittar upp men arbetar snart vidare.

Bussen passerar en gammal dam som sitter dar vi vagkanten. Vad gor hon dar mitt ute i ingenstans? Den
gamla damen haller en gammal tidning, eller ar det en kartong, over huvudet som skydd mot regnet? Vantar hon pa nagon? Den gamla damen tittar upp mot bussen. Vara blickar mots. Dar sitter jag, en farang i frammande land, i luftkonditionerad buss. Jag skams plotsligt over att sitta dar och svalka mig och vill bara gomma mig bakom kondensen…

Husen tatnar. Marknaderna blir flera. Mer liv, mer rorelse. Mer manniskor, mer fattigdom men ocksa mer
rikedom. Sida vid sida trangs dessa ytterligheter. Det kanns maktigt att vara en tyst betraktare. Varmt ute, kallt inne. Kondensen rinner vidare nedfor fonstret. Bangkok narmar sig. Hemresan narmar sig. Jag ar pa vag att lamna den thailandska vardagen for att mota min egen vardag. Jag sluter ogonen och lutar mig tillbaka. Jag inser vilken fantastisk familj jag har. Vilket fantastiskt liv jag har. Vilken fantastisk resa jag varit pa. Vilka fantastiska upplevelser jag haft och vilka fantastiska saker jag gjort. Vilka fantastiska manniskor jag mott. Manniskor som for alltid kommer att finnas i mitt minne. Manniskor som for alltid kommer att finnas i mitt hjarta. Min MP3spelare spelar vidare: I’m ready to close my eyes. I’m ready to blow my mind. I’m ready to leave it all behind. I’m ready to go this time…”

Med karlek

/Catja