Tyglarna i hoger och piskan i vanster – precis som hemma alltsa ;)

Jag har bara varit borta en vecka, men det känns som en månad. Tiden går visserligen jättefort, men det är så omvälvande när man åker till en plats så långt bort från det man är van vid.

Jag är nu tillbaka efter tre dagar uppe i bergen. Det var tre häftiga, jobbiga och fantastiska dagar. Jag skulle varit ute i fyra dagar, men på grund av vädret beslöt vi oss för att bege oss ”hemåt” på eftermiddagen dag tre. Det som skulle varit jag, Aitonok and en guide visade sig vara jag, Aitonok, Eldar (kusin med Aitonok, killen som var med i bilen till Kyzyl- Köl och vars namn jag hade glömt tidigare) och Norbek (Aitonoks bror). Aitonok och jag fick rida medan killarna gick. Vi klättrade uppåt i ca fem timmar tills vi nådde sjön Kara-Suu. Norr om sjön kom vi till en jailoo (äng) där några av deras släktingar hade sommarläger. Det är ganska vanligt bland kirgizer att man tar med sig pick, pack och sina djur och flyttar upp till sina chatrs (sommarjurtor) under sommarmånaderns. Här bor och lever man av vad naturen kan ge. Vi bodde där två nätter och andra dagen gjorde vi en dagstur högre upp i ravinen/dalen. Jag måste säga att jag var tacksam för att vi hade hästar med oss. Det är jobbigt underlag att gå på och oftast är det brant – uppför eller nedför. Som den vana hästtjej jag är började jag självklart smacka på hästen när jag ville att den skulle gå framåt, men det gick långsamt och jag blev alldeles slut av att mana på. Efter ett bra tag fick jag reda på att samma smackningar som i Sverige betyder ”framåt” i Kirgizistan betyder ”stanna”. Inte undra på att hästkraken blev förvirrad.

Dag tre passerade vi ett pass på 2446 meter och entrade Sary-Chelek nationalpark. Vi fick klättra till fots med hästarna i släptåg för att ta oss ända upp. Där uppe hade vi en fantastisk utsikt åt båda håll. På nervägen började det regna. Och fy fasen vad det regnade. Vi hade hört och sett åskan runt oss länge, så jag trodde vi skulle klara oss. Men det innebar bara att när det väl började ville det inte sluta. Regnet övergick i hagel. Hagel stora som puttekulor! Ute till häst finns ingenstans att ta skydd. Vi gömde oss så gott det gick under ett liggunderlag, men jag har nu stora röda märken på benen där jag blev träffad. Jag har aldrig spelat paintball, men jag kan tänka mig att detta var som paintball utan skydd…

Väl nere vid sjön var jag så kall så jag inte kunde förstå hur jag ett par timmar tidigare tänkt tanken på att bada. Pappa Bazarkul mötte upp oss med lite lunch och sedan var det tänkt att vi skull tälta en natt och göra en sväng runt i Sary-Chelek, men på grund av vädret och att all packning var genomvåt bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Kyzyl-Köl istället. Jag mottog detta besked med lättnad måste jag erkänna. Dock hade jag inte räknat med vägen tillbaka. När Aitonok sa att vi skulle rida hem, så tänker man bara hem. Det visade sig vara en besvärlig ritt genom snårskog, gyttja och över höga kullar. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Dessutom började det regna igen. När vi väl kom fram var klockan närmare 22 och det var redan mörkt. Hur vi hade klarat oss om vi varit 30 minuter senare har jag ingen aning om. I Kirgizistan blir det nämligen becksvart när solen gått ner.

Det var allt för nu. Jag har en hektisk dag i Kerben när jag skriver det CBT vill att jag ska skriva, mailar, skriver resdagbok, uppdaterar mig via internet osv osv. Min telefon har täckning ibland, så prova gärna att ringa eller smsa (de går ju fram när jag väl får täckning).

Ha det gott i värmen!

Kramelikram