Uzbekistan – rich government, poor people, Kyrgyzstan – poor governmen

Det började med halsont, det gör det alltid. Japp, rätt gissat, förkylning. Suck! Men det är inte så mycket mer att göra än att kurera. Det är söndag kväll och jag har legat inne hela dan. Imorgon åker jag till Bishkek. Jag har fortfarande inte pratat med Bazarkul. Han är i Kerben och kommer eventuellt hem ikväll. Han var visst hemma en sväng mellan Bishkek och Kerben, men så vitt jag vet hade han inga planer för mig. Så även om han inte dyker upp tar jag mig friheten att lämna Kyzyl-Köl imorn. Jag tänkte ta mig till huvudkontoret i Bishkek och prata med bossen, Anar, där. Hon pratar iaf engelska, vilket underlättar. Jag tänkte förklara för henne vad jag gjort för CBT, ge mina idéer till utveckling och förbättringar för organisationen, se till att få mitt pass så fort som möjligt (nopp, över två veckor och det har ännu inte dykt upp här) och sen ta en tur till Song-Köl och Issyk-Köl. Jag träffade ju en del trevliga människor i Osh. Förhoppningsvis träffar jag på dem, eller några andra, som jag kan dela tur med. Det blir nämligen alltid billigare om man är några stycken.

Än så länge är jag ganska fascinerad över att folk inte är så fattiga. Jag hade väntat mig ett visst mått av misär, iaf på vissa ställen. Barn med tefatsstora ögon som sträcker fram knotiga händer. Men till min glädje är det inte alls så i Kirgizistan. De lever inte alls som vi i väst som ni kanske har förstått. Men de har andra traditioner och prioriterar andra saker. Sen är de inte jätterika, det är inte det, men de flesta verkar få det att gå ihop. Det kanske har med befolkningstätheten att göra., inte vet jag. Jag uttryckte mina funderingar för Aitunuk. Hon sa att det finns en del tiggare i Bishkek, men det är mest uzbeker. ”Så de är fattigare?” frågade jag. ”Uzbekistan – rich government, poor people, Kyrgyzstan – poor government, rich people” var hennes respons. Huruvida hon har rätt eller inte kan jag inte svara på, men det var ett intressant påstående.

Igår hade jag en låååång väg tillbaka till Kyzyl-Köl från Osh. Jag gjorde som mannen på guesthouset sa, jag var i tid på busstationen. Kl 06:00 närmare bestämt. Det kom tillslut en buss som det stod Kerben och massa annat på. Efter mycket dividerade, en del sa att den går till Kerben och en del sa att det gör den inte, litade jag iaf på busschauffören och köpte en biljett. P.g.a. den begynnande förkylningen hade jag sovit mycket dåligt på natten och var så trött att jag slocknade på en gång. Som vanligt var jag en attraktion bland kirgizer och uzbeker. De ville alla veta mitt namn, min ålder, var jag kommer ifrån, om jag är gift och har barn och var jag är på väg. De är inte pushiga på något sätt utan bara nyfikna. Under resans gång hade jag en gammal gumma och ett litet barn sovandes mot mig (dock inte samtidigt). Vi stannade och åt och som vanligt var det mycket svårt för dem att förstå att jag inte äter kött. Bröd och te funkar alltid, men de kan inte förstå att man inte vill ha något annat. De fortsätter att truga och erbjuda det ena och det andra, men allt innehåller kött!

Tyvärr tog inte bussen den vägen till Kerben jag hade hoppats. Vi kom in söderifrån och jag hoppade av i centrum. Klockan var bara två. Bussen till Kyzyl-köl går inte förrän kl 16:30, så jag hörde mig för gällande taxi. Trött, förkyld, utan energi i ett svettigt oturistiskt Kerben var det inte det lättaste. De kunde inte förstå varför jag ville till Kyzyl-Köl och det de erbjöd var antingen löjligt dyrt eller taxiresor till andra ställen, bland annat Kara-Jygych. Jag funderade ett tag på om jag skulle åka dit. Men att betala 200 som (36 spänn) för att komma halvvägs utan att veta om jag bara måste vänta på bussen som passerar 17:30. Nja, jag tror inte det. Det slutade att jag bestämde mig för att vänta på bussen som jag vet går ända fram som inte vill ha hutlösa priser för att köra mig ända fram. Eller inte riktigt ända fram, sista 1-2 km måste man gå iaf. Sagt och gjort la jag mig i parken i skuggan med min bok. Tänkte äta när det närmade sig. Mycket riktigt knatade jag iväg med mitt pick och pack för att äta runt halv fyra. Det visade sig inte vara det lättaste. Jävulshålet Kerben erbjuder visst inte sådana faciliteter en lördagseftermiddag. Sedan innan var jag redan irriterad. Att med en förkylning, på tom mage, efter många timmar på en mycket varm skumpig buss försöka köpslå med kirgiziska taxichaufförer utan framgång och dessutom blivit skjuten på av småpojkar med slangbellor bli nekad mat. Det är droppen för en tapper Emma. Jag får tyvärr erkänna att jag blev rätt så uppgiven. Jag köpte min bussbiljett, slängde upp väskan, gick på en, enligt Aitunuk, mycket ren offentlig toalett (det räcker väl om jag säger att vi inte riiiiktigt har samma standard), köpte mig ett bröd och en juice och tryckte i mig. När jag satt och tuggade på min smaklösa brödbit tittade kirgizerna mycket och länge. ”Titta ni bara” tänkte jag, ”men det är så här jag gör när jag inte får mat”. Bröd för kirgizerna är något man äter till mat och inte som mat i sig.

Det blev den svettigaste resan till Kyzyl-Köl jag varit med om. Jag satt på solsidan, utan något som fläktade och dessutom med något slags värmeaggregat under fötterna. Väl framme hos familjen tog jag en dusch och skrubbade fötterna med min nyinköpta ”pimpsten”, jag klippte alla naglar och sorterade ut vad jag skulle tvätta dagen därpå. Jag fick middag och gick och lade mig tidigt. Åh vad det var skönt att sova utan att behöva bli väckt av 10 andra människor i samma lägenhet.

Något jag har lärt mig att uppskatta är tvättmaskiner. Visst, det gör jag nu också, speciellt eftersom jag mer än gärna vill ha en. Men just nu skulle göra mycket för en tvättstuga två hus bort. Det tar mig tid att tvätta för hand. Det är omständigt när man måste hämta vatten i floden, värma vatten, skrubba, skrubba, skrubba, skölja, skölja, skölja och ändå avsluta med känslan att det inte blir riktigt rent. Jag har två veckor kvar innan jag åker hem och jag planerar och tvätta minsta möjliga för hand innan dess. Så käre bror, om du läser detta, ber jag ödmjukast att får köra en maskin eller två den 4/8… Jag ber också om ursäkt på förhand om jag stinker när jag kommer hem. Jag dusch och tvättar mig, det är inte det, men är kläderna sunkiga känner man sig inte riktigt ren.

Nåväl, jag ska inte uttråka er med mina filosofiska inlägg om huruvida jag är ren eller inte. Jag antar att en dag inne har tråkak ut mig till att ta ut det över er. Misströsta inte, hädanefter blir det äventyr!