Stirrfest och Maya-ruiner i Honduras

Efter att ha spenderat ett par dagar i bergsstaden Matagalpa i Nicaragua forberedde vi oss for en tidig uppstigning och tio harliga timmars bussresa mot Honduras huvudstad Tegucigalpa. Nu pratar vi inte om stora bussar med AC och bekvama saten – nej nej. De flesta bussarna ar s.k ”chicken buses” – avdankade gamla gula amerikanska skolbussar med harda saten pa skumpiga vagar. Det gar dessutom valdigt langsamt da de plockar upp folk ungefar var femtionde meter och packar bussen till bristningsgransen. Ofta hoppar forsaljare pa da den stannar och vralar ”AGUA AGUA”, ”POLLO POLLO” och viftar med sina varor i ansiktet pa en. Det ar hett och klibbigt, man oppnar fonstret och det blir storm dar man sitter. Rumpan blir kansellos och till slut vet man inte hur man ska sitta for att fa kanseln tillbaka. Later kul va? For det mesta ar det faktiskt en ganska spannande upplevelse att aka pa dessa bussar – det ar ju trots allt en del av hela reseupplevelsen i landet. Sa lange de tar oss fran punkt A till B och vi far tillbaka vart baggage ar vi glada.

Sa fort vi korsade gransen till Honduras och bytte buss markte vi att folk stirrade. Hittills har jag aldrig upplevt ett sadant intensivt stirrande pa nagot stalle jag besokt. Vi forstar forstas att vi ser exotiska ut har, men efter att nagon stirrat intensivt pa dig genom en hel bussresa sa borjar man kanna sig aningen obekvam. Da vi antligen kom fram till Tegucigalpa stirrade de inte bara – sa gott som varje man/pojke/gubbe sa nagot i stil med ”Jag alskar dig”, ”Hello baby”, ”Beautiful” och otaligasaker pa spanska som vi inte fattade (kanske lika bra det). Vi kande oss inte hotade pa nagot satt, men det blir ganska trottsamt efter den sjuhundrade kommentaren.

Da vi hade paskplanerat sa fenomenalt bra satt vi fast i Tegucigalpa i ett par dagar. Den dar grabben Jesus gjorde sa att det mesta stod stilla eller var stangt. Det blev dock inte alls sa tokigt som vi hade trott. Staden var mycket trevligare an vi hade forvantat oss. Folk strosade runt i centrum och hangde runt torget som kantades av blommor och en katedral. Vi fick uppleva ett lite annorlunda paskfirande med en parad fylld av jesusstatyer, anglar och kors. Men for att inte glomma vad pasken egentligen handlar om (just det – paskgodis) inhandlade vi choklad for ett helt kompani som vi at upp pa hotellet efter att morkret fallit och vi inte ville rora oss ute langre. Det var knapast utan orsak som det stod vakter med pistoler utanfor i stort sett alla snabbmatskedjor och matvaruaffarer – mitt pa ljusa dagen.

Efter ett par dagar kom vi loss och efter annu en lang bussresa kom vi fram till den bedarande lilla staden Copán Ruinas, endast 10km fran Guatemalas grans. Jag blev genast stormfortjust i de kullerstensbelagda sma gatorna, torget i mitten och cafeér och restauranger som kantade granderna. Det var ett noje bara att strova omkring, men huvudorsaken till att vi var har var for de urgamla Maya-ruinerna med samma namn, Copán.

Copán var en mycket viktig plats dar Maya-folket levde och harskade under en lang tidsperiod. Det ar fortfarande inte helt klarlagt varfor detta plotsligt fick ett slut, men teorin ar att Copán vaxte for mycket och naturresurserna inte rackte till vilket ledde till slutet for folket som levde har.

Arkeologerna har gjort ett fantastiskt arbete med att grava fram alla dessa imponerande ruiner som en gang i tiden var stora tempel, hus, spelplaner osv. Under de synliga ruinerna finns aven aldre, overbyggda tempel som man kan fa en skymt av i ett par av de utgravda tunnlarna pa omradet. Det var en valdigt speciell kansla att som (forvanansvart nog) en av fa turister vandra omkring bland dessa magnifika ruiner och fantisera om allt som pagatt for sa langesedan. Vi kunde verkligen kanna historiens vingslag.

Da vi promenerade genom skogen kunde vi aven se orakneliga ruiner som en gang hade utgjortden omkringliggande Copán Valley, men som aldrig blivit uppgravda och nu var tackta av trad och buskar. Vi kunde bara forsoka forsta vilka historiska skatter som fortfarande vilar har och som kanske aldrig kommer att gravas upp.

Vi agnade en formiddag till att hyra hastar och med hjalp av en guide fick vi uppleva de vackra omradena kring Copán fran hastryggen. Vi red in i en Maya-by dar vi fick se hur Mayafolket bor idag. De flesta husen var gjorda av lera, men vi skymtade aven kylskap, vilket var en lite lustig kombination. Det sprang omkring en massa barn och hundar overallt och byn omringades av banan- och mangotrad, sockerror samt ananas. Vi kopte sma handgjorda dockor som tack for att vi fick komma och halsa pa. Allt som allt var det en valdigt trevlig ritt, men bade jag och Kristiina hade svart for hur latt de piskade hastarna att ga framat. Jag sa flera ganger ”You dont have to do that”, men det ar tyvarr tydligen sa det funkar.

En sak vi ocksa insett ar att elektricitet ar en lyx. Genom hela Centralamerika har stromavbrotten forfoljt oss. Ibland drojer det ett par dagar innan det funkar igen, vilket oftast foljs av att vattnet slutar fungera. Det gar alltsa inte att tvatta sig eller spola toaletten. Aterigen paminns man om hur mycket man tar for givet dar hemma.

Nu har vi tagit oss hela vagen till Utila, en o utanfor Honduras kust. Har vantar en massa dykning och en forhoppning om att fa se Whale sharks, det skulle nog sla det mesta kan jag tanka mig!