I Kapstaden hoppade vi pa backpackerbussen Baz Bus, som skulle ta oss till Swellendam. Forsta intrycket blev val sadar. Chaufforen slog upp laset till baggageutrymmet da han glomt nyckeln, det gick langsamt att komma ut ur staden eftersom vi plockade upp folk fran flera olika hostels, och nar vi sedan val skulle aka, hade han glomt sin mobil och bussen var tydligen sonder, sa vi maste aka och byta buss. Ungefar 1,5h forsenade var vi pa vag, och da korde han som en galning, som for att kora ikapp forlorad tid.
Vi kunde snabbt konstatera hur mycket tid man forlorar pa Baz Bus. Har man tre manader pa sig ar det val inga problem, men pa tre veckor gar alldeles for mycket tid till att vanta pa buss, aka buss, slappa av och pa folk osv. Dock ar ju det hela iden med det hela och ar helt klart ett bra alternativ om man kanner att man inte kan kora bil. Hade jag vagat kora hade det sparat enormt mycket tid, men jag kanner mig inte beredd att do riktigt an.
Naval, framme i Swellendam tilldelades vi en liten, enkel trastuga dar vi skulle sova. Som enda lyse hade vi en sadan liten gasollampa som farfar hade i sommarstugan nar vi var sma. Det var lugnt, tyst och enkelt. Det enda vi horde var fagelkvitter och andra smadjur runt stugan. Sjalva Swellendam kantades av en vacker bergskedja och alla sma pittoreska hus langs vagarna hade nastan lojligt valskotta tradgardar. Vi undrade vad som pagick dar bakom fasaderna, for sa perfekt kan det val knappast vara bade pa in-och utsidan?
Pa morgonen, efter en svinkall natt, tog vi oss en avslappnande ridtur i naturen. Skont att kanna solens stralar varma ansiktet och hora dampat hovklapper, frustningar och fagelkvitter. Grigorij som bara ridit en gang pa Skansen tidigare, skuttade glatt av sin hast efterat och utbrast ”Latt basta 200 kronorna spenderade sa har langt!” – for att i nasta minut bli pamind om sin palsdjursallergi, och under resten av dagen nysa hysteriskt. ”Faan inte vart 200 spann!” suckade han senare.
Efter ridturen kande vi oss fortfarande sugna pa natur och vandrade ivag pa vad som skulle vara en 1,5h hike till ett vattenfall. Pa vagen motte vi dock tre stora, feta babianer och blev nervosa. Nagra dagar innan hade vi namligen statt med en broschyr med DOs & DONTs om man moter en babian. Problemet var att vi inte mindes vad det hade statt. Nagonting med mat var det iallafall, diskuterade vi, och tankte pa notterna i vaskan. Och att man skulle ga ivag langsamt om de narmade sig. Vi gomde oss lite fegt en stund tills de forsvunnit upp i skogen innan vi fortsatte pa (fel) vag upp mot vattenfallet (trodde vi). Vi insag ganska snabbt att man inte skulle vandra dar vi vandrade, men fick trots det med oss nagra vackra bergsvyer. Efter 1,5h, som hela hiken skulle ta – hittade vi slutligen en stig som ledde oss ratt, men det som skulle ha varit en ganska lagom hike blev tungt i benen, da vi i slutandan hade vandrat i 3h.
Sa klart borjade regnet osa ner pa vagen hem ocksa, sa vi var genomblota, iskalla, trotta och hungriga nar vi kom tillbaka. Det kravdes en angande het dusch, lite kulinarisk (?) kycklingsoppa samt en timme framfor den sprakande oppna spisen for att tina upp.
Dagen efter sken solen igen, och kylan och uppgivenheten kandes valdigt avlagset!
I Plettenberg Bay som var nasta stopp stod vi bade pa bromsen och pa gaspedalen. Plett var en halvsovande semesterstad med langa sandstrander och lyxhus som kantade dem. Vi tog oss tid att inte planera sa mycket, utan tog vara pa solen (jajjemen!) som visade sig, och njot av att sitta i bikini med sand mellan tarna. Vi sag ett stim med orakneliga delfiner som tillsammans jagade fisk fram och tillbaka langs kusten. Man kunde verkligen se hur de samarbetade och vi ville aldrig sluta titta.
Men ett av malen med just Plett var forstas en adrenalinkick utan dess like – varldens hogsta bungy pa 216m. Aven fast jag hoppat 134m pa Nya Zealand var jag riktigt nervos innan, och nar vi gick ut pa den smala ”catwalken” ut till hoppunkten hisnade det i magen da man kunde se ratt ner i avgrunden mellan fotterna.
Under lite smaprat spandes vi fast i den nodvandiga utrustningen, sedan hjalptes man ut till kanten. ”Vad fan haller jag pa med?” hann jag tanka innan de tva killarna vid min sida raknade ner: ”5-4-3-2-1-BUNGY!” – och sa hoppade jag. De forsta sekundrarna ar de mest vidriga/harliga, da man inte har nagon som helst kontroll. De sista sekundrarna hinner man tanka och flaxa lite innan hoppet ar klart och man mjukt studsar upp och ner ett par ganger. Sedan far man hanga upp och ner ett bra tag innan en snubbe hissas ner for att hjalpa dig tillbaka upp. Det kandes som om man hangde dar en hel evighet innan han dok upp och allt blod rann ner i huvudet, och det kandes som om hjarnan skulle explodera. Pa vagen hem var stamningen uppsluppen och lattad i jamforelse med pa ditvagen da alla var nervost sammanbitna. Och Grigorij och jag var overens: Detta kunde vi LATT gora om!
Nu ar vi i Cintsa, en liten pyttestad vid en annan vidstrackt strand. Tyvarr har de lovat fyra dagar ihallande regn, sa var ursprungliga plan gick i stopet. Aven reservplanen gick at fanders da det var fullbokat dit vi hade tankt oss. Saa…nu ar det jag, Grigorij och ovissheten…och regnet.
Låter underbart med lite äventyr! Fattar inte hur ni vågar hoppa sån bungy jump, VIDRIGT!!