”A massive, MASSIV thunderstorm approaching Jo’burg…” horde vi radiorosten saga samtidigt som vi narmade oss samma destination. Gulp, tankte vi och tittade pa varann. Och mycket riktigt, en stund senare tvingades Baz bussen vanda da motorvagen var oversvammad. Himlen var svart, blixtarna haglade och regnet oste ner. Lite forsenade, men hela, anlande vi till vart mysiga hostel dar vi kunde kura ner oss i soffan och kolla film tills stormen bedarrade.
Dagen darpa agnade vi at Johannesburg, Soweto och Apartheidmuseet. Sjalva Jo’burg var stort, gratt och fullt av betong och fula hus. Vi sag forstas bara en ytterst liten del, men jag maste saga att staden inte fastnade i mitt hjarta. Jag kande mest att jag aldrig skulle vilja bo dar. Som overallt i Sydafrika ar alla fina villor inhagnat med tjocka murar och ovanpa dem taggtrad for att hindra kriminella fran att ta sig in. I husen ar gardinerna ofta fordragna eller har stalgaller for. Jag blir lite illa till mods over att folk verkar sa radda hela tiden och maste ta bilen overallt efter morkrets inbrott. Visst kan man bli overfallen hemma ocksa, men nej, i Sydafrikas storstader skulle jag inte vilja bo.
Soweto ar varldens storsta kakstad och ar som en enorm stad i Jo’burg. Eftersom det ar en kakstad (township) skulle man kunna tro att allt bestar av fallfardiga ruckel, men sa ar det inte alls. Det bor miljontals manniskor dar och vissa delar ar mycket valbargade, med stora lyxvillor, som var som helst. Dock fick vi ocksa se den fattigaste delen av Soweto och dar ar det precis som man forestallt sig; platskjul, ingen elektricitet, leriga vagar osv. Det var helt enkelt en konstig upplevelse att se extremt rika och extremt fattiga leva sa nara varandra. Aven Nelson Mandelas gamla hus finns i Soweto och ar nagot av en otack turistfalla.
Apartheidmuseet ar ett maste om man rakar befinna sig i Jo’burg. Man kan latt spendera en heldag dar om man vill – vi hade dock bara tre timmar. Jag har svart att tro att nagon kliver ut darifran oberord. Inte forran nu inser jag vilken brutal och hemsk historia Sydafrika har. Och intressant.
Efter en kort visit i Jo’burg gav vi oss av pa safari. Safari ar en ganska lustig foreteelse. Man stiger upp kl 04.30, satter sig i en oppen jeep, kor runt timme efter timme efter timme medan allas huvud gar fran vanster till hoger sida av vagen – som i en tennismatch. Bara det att nu ar det ingen boll blicken foljer, utan alla sinnen ar pa helspann for att fa syn pa nagot haftigt djur som ror sig i buskagen. Visst har man sett manga av djuren i fangenskap, men att se en elefanthjord beta vid vagkanten, en giraff som med sin osannolika kropp lunkar forbi med huvudet ovan tradtopparna eller ett par lejon som latar sig i skuggen – det ar nagot alldels speciellt. Att veta att naturens harda lagar galler och att alla djur ar sa fria nagot djur kan vara.
Krugerparken ar enormt stor, ungefar lika stor till ytan som Holland. Om man tanker pa det viset kanns det helt otroligt att vi sag sa manga olika djur som vi gjorde pa den lilla ytan vi avverkade. Mycket hanger pa tur, ibland ror det sig om nagon minut mellan att man ser nagot spektakulart eller inte. Att ha en guide med falkogon hjalper ocksa att fa syn pa spannande saker.
Vi sag lejon, elefanter, giraffer, zebror, noshorningar, flodhastar, hyenor, fargglada faglar och hundratals olika antiloper och ”lejonbyten”. Vi hade ocksa turen att se de utrotningshotade vildhundrana – det finns bara ca 300st kvar i hela Krugerparken, och vi fick se runt 12st precis vid vagkanten som slogs om en kottbit av en liten antilopunge. ”Manga kommer hit ar efter ar utan att fa se dem, ni fattar inte vilken tur ni har!” utbrast var guide. Haftigt var ocksa att se en hjord med kanske 150st bufflar runt vagkanten, eller de tva lejonhannarna som i sakta mak strosade over vagen framfor bilen. Eller varfor inte Black Mamban (orm) som kan doda en manniska, som HOPPADE over vagen pa jakt efter ett litet djur. Jag gillade ocksa de sma dyngbaggarna som rullade ihop elefantspillning till en boll och sedan rullade hem den till frugan som en present. Det ar omojligt att beratta om alla sma ogonblick av barnslig gladje – for de var manga!
Vi gjorde ocksa en ”night drive”, alltsa korde runt i den kolsvarta skogen, med en ”tracker” i foren som hade en stor ficklampa som han svepte fram och tillbaka. Han hittade djuren genom att ogonen lyste i ficklampans sken. Det var en spannande kansla att inte veta vad som skulle dyka upp de narmsta sekundrarna och att inte meddetsamma kunna se vad ”trackern” hittat. Jag kommer aldrig glomma den lilla noshorningsungen som forvanat blinkade mot oss, sedan nervost viftade pa sin lilla svans, innan den sprang till tryggheten hos mamma.
Vi har spenderat tre natter i talt, sluppit renet (halleluja!) och nastan fatt trycksar i rumpan av allt sittande och akande i bil – men sammanfattar man dagarna har det varit riktigt haftigt, en verklig upplevelse!
The Big Five da? Sag vi alla? Tyvarr sag vi bara ”The Big Four”; lejon, noshorning, buffel och elefant. Leoparden gomde sig tyvarr lite for bra for aqtt vi skulle hitta den. Det narmaste vi kom var dess halvatna byte som groteskt hangde over en gren i ett trad. Naval, kanns inte sa illa pinkat anda, vi far val fortsatta spana pa nasta safari!
Det kanns konstigt att dessa tre veckor redan ar slut, som vanligt har de gatt alldeles for fort. Aven fast mycket regnade bort har det varit tre mycket bra veckor med fantastiska upplevelser som latt fortranger minnena av regnet. Det ar svart att tanka sig att det ar vinter och jul vi kommer hem till, men det ska bli ganska sa mysigt. Och en vettig kopp kaffe langtar jag efter – i Sydafrika smakar kaffet som om filtret vikt sig i bryggaren!
Härligt! Så roligt att läsa om allt ni varit med om. Hälsningar från Miami.