Resan från början till slut, KL – Filippinerna

Sammanfattar såhär i efterhand en fantastisk resa. Klipper och klistrar helt enkelt ihop mina facebookinlägg jag gjorde under resans gång.

5/1

En mjukstart med storebror och c/o i Kuala Lumpur var en bra idé för asienacklimatiseringen. ”Det är härligt att känna lukten av Asien igen”, sa jag den första kvällen och menade det verkligen. Att promenera längs gatorna med den hetsiga trafiken susande och tutande omkring sig. Lukten av sopor, mat och människor i en salig röra i den växthuslika värmen omslukar mig alltid i början av en resa. Minnas saker jag gjorde förra gången jag var här, njuta av nuet och se fram emot kommande äventyr. För imorgon lämnar jag denna trygga miljö för att åter igen stå på egna ben. En lång och bökig resa väntar innan jag är framme i den lilla bergsbyn Sagada i norra Filippinerna. Det okända är läskigt…men spännande.

7/1

Just nu måste jag vara med om en av de värsta resorna någonsin, och då har det ändå blivit några stycken vi det här laget.

Hela skiten började med en nästan tre timmar försenad flight från KL till Manila. Manila flygplats måste vara något av det mest ineffektiva i världen. Själva Manila är ju i sig fruktansvärt kaotiskt och ocharmigt också. Lyckades åtminstone ta mig till den aktuella bussplatsen i kaoset och har nu guppat, skumpat, slirat, vejat och gnisslat runt i sex timmar på väg mot Baguio. I totalt mörker. Hela tiden smått åksjuk. Stenhårda säten. Inte kunnat sova en blund.

När jag väl kommer fram till Baguio betyder det att jag bara kommit halvvägs. Och då återstår den ”dåliga” vägen. För att slippa sitta och vänta på nästa buss flera timmar i mörkret måste jag försöka hitta något hotell mitt i natten. För första gången NÅGONSIN under alla månader jag backpackat på egen hand känner jag mig faktiskt ENSAM. Inte en annan backpacker i sikte.

Just nu önskar jag inget hellre än att jag hade valt något totalt ostrapatsrikt så som Thailand. Det ska bli väldigt intressant att se om någonting kan vara värt den här mödan. Det tar längre tid att ta sig upp till Sagada än att ta sig till andra sidan jorden. Bläh.

8/1

Den fruktade andra delen av Bussresan Utan Slut var något av en upplevelse! Med dagsljuset som kompanjon var allt plötsligt ett äventyr istället för en mörk mardröm. Vägen i sig kändes lite som en dödsfälla. Smal, slingrande, utan vägräcken, med stup rätt ned. Enkla små hus var strödda längs vägkanten med den mest enastående utsikten man kan tänka sig. Blånande berg, dalar och risfält så långt ögat kunde nå.

Sagada är verkligen en liten bergsby. Det springer runt hundar och kacklande hönor överallt och vart man än vänder blicken finns bananträd och diverse andra frukter redo att plockas. Om man vill kan man ta det extremt lugnt, men idag har jag varit på en hike med min guide Theodore där jag äntligen fick se var det svarta guldet kommer från, då vi passerade en liten kaffeodling. Vi såg även Sagadas välkända ’hanging coffins’, människor som är begravda i kistor som hängts upp på bergväggen. Vid risfälten blev jag härligt lerig om fötterna. Hade jag gjort som min guide och promenerat i flipflops hade jag troligtvis haft lera upp till öronen.

Imorgon tänkte jag traska, krypa och kravla mig igenom grottformationer där fladdermössen regerar. ”Inte för den klaustrofobiska” står det i guideboken, så det låter lovande!

Och självklart är detta värt mödan! Att jag någonsin tvivlade. När hjärnan funkar och magen är mätt är det ju precis det här jag älskar. Äventyr av det här slaget slår det mesta. Visst har jag träffat andra backpackers, men alla har så olika upplägg på sina dagar och det är svårt att hålla ihop med någon en längre tid. Det är ganska stärkande att klara sig på egen hand och stå ut med endast sitt eget sällskap, men skulle jag göra om det skulle jag göra det med sällskap. Rätt sällskap.

10/1

Wow. Lite så var känslan under connecting cave-turen som vi gjorde igår. ”Inte för den klaustrofobiska” visade sig stämma. Inte för den tjocka eller för den som inte gillar att bli blöt och smutsig heller för den delen. Under tre timmar kravlade, halkade och vadade vi oss fram i ett kolsvart grottsystem djupt under marken med hjälp av vår guides gaslampa och min pannlampa. I taket hängde oräkneliga fladdermöss i klasar som med sitt öronbedövande, gnisslande läte gav det hela en extra surrealistisk känsla. Det påminde om cavingen vi gjorde i Guatemala 2010, men det var lika häftigt den här gången.

Nu har jag lämnat Sagada och gått från fantastiskt väder till bedrövligt väder. Hade tänkt stanna en dag i Banaue och Batad för de magnifika amfiteatrarna av risfält, men det ihållande regnet gör det till en omöjlighet. Jag promenerade upp mot den högsta viewpointen, men tvingades vända halvvägs då sikten var lika med noll. Ställde mig under tak för att söka skydd och plötsligt kliver en liten krokig gubbe ut och erbjuder mig en stol och kaffe. Vi sitter länge och pratar om ditten och datten i väntan på att regnet ska lätta. Det gör det inte och till slut traskar jag vidare ändå. Roligt med oväntade möten.

Ikväll tar jag en nattbuss till Manila. Detta betyder att jag planerat pissdåligt och istället för att minimera tiden där kommer jag behöva spendera två dagar i denna gudsförgätna håla, men förhoppningsvis får jag till en heldagsutflykt till Mt Pinatubo som jag gärna vill se.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

12/1

Innan resan ens har kommit halvvägs kommer jag ändå redan kunna sammanfatta den som ’strapatsrik’. Jag och tre andra från mitt hostel åkte på lördagen på en dagstur till vulkanen Taal 1,5h från Manila. Här var det inte lika turistglest som i bergen måntro. Det var ett inferno av folk som skulle upp till toppen på kratern. Vi var några av de få som vandrade till toppen, resten såg ut som en myrväg på ryggen av små, skraltiga ponnnys. Det blåste något infernaliskt och varenda möjlig por på kroppen var täckt av fin, svart vulkansand. Visst var utsikten magnifik och man kunde se att vulkanen fortfarande är aktiv då det rykte ur marken, men jag vet inte om det är värt hypen.

Båtresan tillbaka var av den värre sorten. Hur vi än kröp ihop lyckades vi inte undkomma de ursinniga vågornas duschar och när vi äntligen nådde andra stranden kunde vi lika gärna ha simmat hela vägen. Vi trodde allvarligt att båten skulle kantra ett par gånger i den kraftiga sjögången.

Det pratas om en ny tyfon som ska dra in över Filippinerna, men troligtvis en lågmäldare sådan. Och ja, Palawan dit jag ska härnäst drabbas då. Så långt jag kan se på väderleksprognoserna lovar de mördarregn. Varenda dag. Inte en enda liten solstråle som sticker fram. Fuck you Väderguden, FUCK YOU! Hade jag inte bokat så mycket att göra där redan hade jag kanske övervägt att helt lägga om rutten. Igen. Jag bara hoppas att det blir bättre än det verkar.

Annars har de två dagarna i Manila försvunnit i ett huj. Efter att ha sett lite mer av staden tillsammans med andra verkar den inte så skräckinjagande längre. Dock kommer den aldrig någonsin placera sig på någon topplista i mitt hjärta. Men jag har mött så härligt modiga och inspirerande människor på hostellet. Jag påminns åter om varför jag reser ensam. Det är häftigt.

14/1

På grund av dåligt väder ställdes vår utflykt till Underground river in, vilket gav oss tid till att ordentligt strosa runt i Puerto Princesa. Det betyder att man hinner se den sorgligare sidan av hur folk har det och hur vi konsumerar och skräpar ner haven. Jag kan verkligen inte lösa världsproblem och bidrar också till miljöförstöring i och med att jag flyger över hela jorden, MEN – jag försöker ändå att inte leva i överflöd för övrigt. Jag köper frukt och mat från lokalborna, tar vara på mitt skräp, försöker tänka efter hur och vad jag konsumerar. Ett hav utan all djävulsk plast är en av mina drömmar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting.

16/1

Efter berg och stad var det nästan lite magiskt att känna sanden mellan tårna och höra vågorna rulla in mot stranden i El Nido som med sina mäktiga limestoneformationer som bakgrund får en att tappa andan. Än så länge är det litet och opolerat, vilket jag verkligen gillar. Inga stora hotellkomplex eller lyx, bara härligt backpackerenkelt. Folket jag mött är i min ålder och vanligtvis ganska resvana. Det är något helt annat än förstagångsresenärerna i Thailand. Gårdagskvällen bjöd på spontanfest med en salig blandning av nationaliteter. Ingen resa är komplett utan att komma hem med fel flipflops mitt i natten, och nu kan jag bocka av det också.

Bara den här förbenade förkylningen ger med sig hoppas jag kunna dyka igen. Lite ö-hopping eller annan aktivitet ska det också bli innan jag ger mig iväg på den RIKTIGA ö-hoppingen med Tao Philippines, fem dagars båtexpedition ute bland öarna. MAGISKT!

18/1

Äntligen har jag fått dyka igen! Ett år är alldeles för lång tid. Sikten var tyvärr dålig efter några dagars blåsande, men bara känslan av att andas under vatten och vara tyngdlös gör det värt det ändå. Hälsa på en sköldpadda, simma igenom ett stim av barracudor, vinka åt några clownfiskar och bara njuta av alla andra färgglada akvariefiskar som omringar en – underbart.

Nu checkar jag ut från civilisationen i närmare en vecka och lever robinsonliv på små öar. Ajöken!

23/1

Tao Philippines. Hädanefter kommer jag rekommendera det till alla som vill lyssna. Om du INTE vill ha följande ska du välja något annat: 12-25 personer med olika nationaliteter på en båt. 5 dagar, 4 nätter. Olika öar omringade med turkost vatten varje dag med stopp för fin snorkling. Rutten planeras dag för dag beroende på hur väder och vind ser ut. Varje natt nytt basecamp. Basecampet är enkelt. Små hyddor att sova i med en madrass och ett myggnät. Ljudet av vågor mot stranden, syrsor och en magisk stjärnhimmel som tak. Inget wi-fi, inga speglar, ingen klocka. Enkla toaletter, tunna och skopa som dusch. Dricka öl, socialisera. Så ser dagarna ut.

Vår besättning har varit fantastisk. Skickliga båtsmän som löser alla problem. Trollar fram sängar, lagar underbar mat som helt plötsligt bara står på bordet utan att vi reflekterat att den lagats i båtens lilla kök. Färsk fisk varje dag, antingen köpt från någon lokal by eller inhåvad under dagens båtfärd. Grönsaker och färsk frukt. Kokosnötter som hackas upp till frukost.

Något som piskade upp en konflikt i mitt inre var dagen då en gris köptes till båten för att sedan ätas. I ett dygn stod den där på båtens däck och såg gullig ut utan att ana sitt öde. Följande dag bands den fast i benen och dödades med en kniv genom halsen i aktern på båten. Jag kommer aldrig glömma dess dödskamp och det fruktansvärda skriandet. Många valde att titta på, men jag klarade inte av det. Jag såg bara när de sedan rakade bort pälsen och hur de bar den på en påle till basecampet för att tillaga den över öppen eld. Detta händer förstås varenda dag, överallt, för att vi ska få äta kött, men att se det på så nära håll gör det obekvämt verkligt och får mig att fundera på om jag verkligen vill äta kött. Detta var åtminstone en glad gris med ett bra liv, till skillnad från många industrigrisar.

Ett dygn raderades tyvärr ut från äventyret då jag uppenbarligen fick solsting/blev uttorkad, kräktes, mådde hemskt dåligt och var totalt utslagen. Vår ledare Ollie placerade mig i kaptenens lilla hytt där jag fick vara ifred och vila, men resten av folket ombord var mycket omtänksamma och hjälpte mig så gott de kunde. Att sedan få må bättre och kunna äta igen var som en gudagåva! Thanks to Dylan for being my personal nurse! 🙂

Hela Tao-konceptet är bra på det viset att lokalborna involveras på olika sätt, det skapas jobb och de strävar alltid mot att återanvända och arbeta miljömedvetet. Det har verkligen varit en speciell upplevelse. Som sagt, till dem som orkat läsa ända hit: det är definitivt värt det!

24/1

Alltså woooaah, vrakdykning måste vara bland det häftigaste jag någonsin gjort! Under vingarna av min divemaster Randy gjorde jag idag två olika dyk på japanska krigsfartyg från andra världskriget som i september 1944 sänktes av amerikanska flyg i en överraskningsattack. Vraken ligger på mellan 20 och 30 meters djup och är täckta av koraller och omges av ett otroligt rikt liv av fiskar och andra lustiga varelser. Sikten var sådär, men det gjorde nästan att känslan av overklighet ökade. Det kändes som att simma omkring i en film, det var nästan svårt att fatta att jag simmade ner i ett vrak och tittade på trappor, en trasig toalett, omkullvälta tunnor, en skosula som tillhört någon.

Emellanåt var det rätt mörkt och våra ficklampors sken spelade över insidan av fartygen. Tittade man uppåt såg man det där magiska grönaktiga skenet från ytan som letade sig ner under däck. Det var nästan så man hörde ekot av skrik och springande fötter och jag kunde svära på att de omkomnas själar fortfarande svävade runt där med oss.

Det bästa är att jag fortfarande har två vrakdyk kvar! Jag ska även dyka i en tempererad sjö, där vattnet ligger i olika lager och temperaturen skiljer sig 10 grader däremellan. Jag blir så ivrig! Dykcert är fanimej en av de bästa investeringarna jag någonsin gjort!

27/1

Nu börjar det bli dags att avrunda mitt äventyr i Filippinerna. Den senaste veckan har jag alltså spenderat i Coron. Coron town i sig vinner väl inga charmpriser direkt. Litet och rörigt med sina otaliga tricyklar och moppar som puttrar på mellan skjulliknande hus. Staden blev illa tilltygad av tyfonen Haiyan och man ser fortfarande spår av bråte och fallna träd här och var. Utanför stan ser man hur träden ligger som plockepinn med rötterna i vädret och från vattnet kan man se hur de fortfarande ligger slickade längs bergssidorna. Jag har svårt att förstå att ett enda av alla dessa små hus som står på träpålar i vattnet stod kvar efter tyfonen.

Skulle det inte vara för dykningen skulle jag inte rekommendera att stanna här mer än ett par dagar. Det finns inga stränder i närheten av stan, vilket kan bli lite frustrerande i hettan de dagar man inte dyker.

Den dagen då jag inte dök bestämde jag och fyra andra grabbar oss för att trotsa hettan och kämpa oss uppför det 640 meter höga Mt Tundalara, norra Palawans högsta punkt. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men i den 30-gradiga hettan var det rätt svettigt. Det var dock verkligen värt besväret då vi belönades med en otroligt läcker panoramautsikt över Coron, alla dess öar och det blåaste havet man kan tänka sig.

Men nu är jag ju trots allt här i första hand för dykningen. Efter imorgon, då jag gör mina två sista vrakdyk, kommer jag vara sex vrakdyk och totalt elva dyk rikare. Förutom vrakdykningen som jag så lyriskt beskrivit tidigare gjorde jag ett mycket intressant dyk som jag alltid kommer minnas – Barracuda lake. För att ta sig dit får man börja med att klättra i trappor iklädd all dykutrustning. De omgivande bergen är taggiga och gömmer en sjö med kristallklart vatten. Det är troligtvis första och sista gången jag dyker utan våtdräkt, endast iklädd bikini – detta på grund av den märkliga temperaturskiftningen ungefär 14 meter under ytan. Från 28-gradigt vatten skiftar det plötsligt och blir 38 grader varmt. Det är så tydligt att man kan se en linje ovanför sig och ha kroppen i det varma vattnet samtidigt som man sträcker upp armen i det kalla vattnet. Det är en otroligt märklig känsla och det varma vattnet ser ut som när luften dallrar över varm asfalt. På grund av detta finns det inte särskilt mycket liv här, bara enstaka fiskar och räkor. Det påminner om ett kargt månlandskap under ytan. Riktigt, riktigt häftigt.

Som vanligt har de senaste veckorna gått alldeles för fort. Samtidigt känns det som jag varit borta en hel evighet när jag tänker tillbaka på allt jag hunnit uppleva. Det känns som om jag lärt mig jättemycket om Filippinerna och mött fler lokalbor än jag gjort på tidigare resor. Vänligare människor får man leta efter. Jag är alldeles överväldigad över allt livet har att erbjuda och som vanligt börjar nya planer smidas i huvudet innan resan ens tagit slut. Men först och främst ser jag fram emot att återvända till Kuala Lumpur för att spendera några dagar med Andreas, Sara och min kära mor och far.

29/1

Åh, hejdå Filippinerna, jag kommer sakna dig. Jag kommer sakna solen, värmen och det turkosa havet. Jag kommer sakna alla vänliga leenden och hälsningar vart jag än går. Jag kommer sakna solmogen mango och saftig vattenmelon. Jag kommer sakna alla små städer och byar med sin bullriga, kantstötta charm. Jag kommer sakna dykningen och glädjen att upptäcka under ytan. Jag kommer sakna alla ruggiga små hundar på gatan. Att hänga sig fast på en tricykel på en skumpig grusväg. Nygrillad fisk på stranden. Jag kommer sakna det oväntade mötet med människor jag inte visste fanns. Jag hoppas kunna återvända snart, jag hoppas du behåller din charm och vänlighet i all evighet.

Det har gått hål på resebubblan. Den har så sakteliga börjat pysa. Jag börjar på riktigt inse att äventyret håller på att ta slut för den här gången. Den välkända postresedepressionen gör sig påmind. Vid det här laget vet jag att den kommer gå över så småningom, men det gör det inte bättre just nu.

Jag VET att jag är tjatig, men jag är så glad över allt jag upplevt, men också ledsen att det är förbi, att det aldrig kommer igen. Jag har sagt det förut, jag säger det igen: må jag fortsätta upptäcka världen till den dagen mitt hår är grått och mina ben inte bär mig längre!