Amöba dysentri i Mc Leod Ganj.

Mc Leod Ganj, Daramsala, nordvästra Indien, 18:30, svalt.

Hej!
Jag skriver igen, denna gÃ¥ng ifrÃ¥n Mc Leod Ganj i Indien. Vädret här är mycket skönare än nere pÃ¥ lÃ¥glandet. Svensk sommartemperatur vilket är underbart. Vi befinner oss i Himalaya, denna gÃ¥ng pÃ¥ dess västra sida, pÃ¥ c:a 1700 meter. Mc Leod Ganj är en mycket lugn stad i Indiska mÃ¥tt mätt, knappt nÃ¥gon biltrafik och vi bor pÃ¥ ett ställe där man ser bergen och hör fÃ¥glarna kvittra ute i trädgÃ¥rden pÃ¥ morgonen. Mc Leod Ganj är även ”huvudstaden” för tibetiska flyktingar och hela den tibetanska regeringen i exil. Detta innebär bl.a. att Dalai Lama har sin residens här. Vi hade hoppats att fÃ¥ komma pÃ¥ audiens hos honom, vilket han hÃ¥ller med jämna mellanrum, men nu är han tyvärr ute i världen och reser. Det hade varit kul att fÃ¥ skaka hand med honom.

Senast jag skrev befann vi oss i Agra. Vi stannade i Agra ytterligare en dag och tog en dagstur ut till Fathepur Sikri, ett stort och mycket välbehållet palats. En rätt skön utflykt och det verkar inte som de gigantiska turisthoparna, som vid Agra, har hittat dit.

Dagen efter Ã¥kte vi vi till Delhi, för att pÃ¥ kvällen Ã¥ka vidare med tÃ¥get till Amritsar. VÃ¥r korta tid i Delhi spenderades med ett besök pÃ¥ Pizza Hut för att äta upp sig. Att välja var man äter är verkligen a och o i Indien, om man inte vill spendera dagarna i ända pÃ¥ en toalett eller ännu värre ett sjukhus. Jag har även läst i guidboken om helt sinnesjuka företeelser pÃ¥ restauranger i bl.a. Agra. PÃ¥ vissa restauranger har det förekommit att personalen har förgiftat maten och sedan hjälpt turisten ifrÃ¥ga till en doktor, som de givetvis samarbetar med. Denna doktor har sedan tagit ut hutlösa summor för sjukvÃ¥rd pÃ¥ resenärens försäkring. SÃ¥dana personer borde dömas till ”ätande av kolera och salmonella smittad kyckling i ett Ã¥r, utan möjlighet till sjukvÃ¥rd”.

Nåväl, vi tog oss till Amritsar och anlände tidigt på morgonen. Vi tog in på Grand Hotell i Amritsar, rätt dyrt för att vara i Indien, men ett mycket bra ställe med AC på rummet, underbart. Äntligen kunde jag sova en hel natt utan att vakna av att det var 45 grader på rummet och fläkten stod stilla.

Vi åkte till Amritsar för att göra ett besök på Det Gyllene Templet, sikhernas heligaste plats. Det var verkligen värt ett besök, ett mycket vackert tempel och en märklig atmosfär. Långbyxor på, skor av, fottvätt och sedan linda in huvudet i en turban. Inga turister här heller, jag, Stringan och en massa Sikher.

PÃ¥ eftermiddagen/kvällen gjorde vi ett besök pÃ¥ det mest underliga och komiska evenemanget som jag nÃ¥gonsin skÃ¥dat, nämligen nÃ¥got som kallades flagceremonin. Bakgrunden är denna. Som vi alla vet sÃ¥ är inte, de tvÃ¥ kärnvapenbestyckade länderna, Indien och Pakistan nÃ¥gra vidare värst goda grannar, milt uttryck, beroende pÃ¥ saker som hänt tidigare i historien och saker som händer idag i delstaten Kashmir i Indien. Varje kväll strax innan solnedgÃ¥ngen valfärdar folk frÃ¥n Amritsar till gränsövergÃ¥ngen, som ligger c:a tre mil frÃ¥n Amritsar. När man anländer säljs det flaggor och kepsar med Indiska flaggan. Sedan gÃ¥r man precis fram till gränsen mot Pakistan, där det byggts upp läktare som tar c:a 2000 personer. Stämmningen är som pÃ¥ en VM final i fotboll. Gränsvakterna kommer ut frÃ¥n sin kasern och ställer upp. Folket jublar. Sedan marcherar soldaterna nÃ¥gon form av ”speed”-marsch, den ena snabbare än den andra och hissar flaggan. Folket jublar, skriker Indiska nationalistiska ramsor och viftar med indiska flaggor, Saken är den att precis pÃ¥ andra sidan gränsen, c:a 50 meter frÃ¥n där Stringan och jag sitter, gör Pakistanierna exakt samma sak. Efter 20 minuters marcherande fram och tillbaka tar ceremonin slut folk rusar ned för att fotografera och sedan Ã¥ker man hem. En mycket komisk och märklig företeelse.

Dagen efter lämnade vi Amritsar med ”pendeltÃ¥get” till Patankot för att resa vidare därifrÃ¥n med buss till Daramsala och Mc Leod Ganj. Allt gick väl tills jag hamnade pÃ¥ bussen pÃ¥ sättet bredvid konduktören, som jag sedemerar kallar ”det levande snorpappret”. En av de mest vidriga personer som jag stött pÃ¥ i mitt liv. En person som konstant harklade sig, snörvlade, spottade, fräste, snöt sig i händerna, gned ut snoret i ansiktet, i mustachen och pÃ¥ kläderna, under den tre timmar lÃ¥nga bussresan. Ofta snöt han sig ut genom fönstret och dÃ¥ var det bara att ta betäckning i väntan pÃ¥ att snoret skulle komma tillbaka, som en bumerang in genom fönstret. Till saken hörde ocksÃ¥ att jag de senaste dagarna kännt mig lite trött, hängig och aptitlös p.g.a. förkylningen som jag dragits med (Detta tror jag dock i efterhand kan ha berott pÃ¥ nÃ¥got helt annat). Under dagen kände jag ocksÃ¥ bekanta känningar i magen och var alltsÃ¥ inte pÃ¥ nÃ¥got tophumör. Jag genomled resan utan att säga nÃ¥got, men gav honom nÃ¥gra otvetydliga blickar. Jag har fortfarande mardrömmar om denna man…

När vi kom fram till Mc Leod Ganj, kände jag att mattheten totalt hade tagit över min kropp. Efter det att Stringan bett en ovanligt pÃ¥stridig hotellförsäljare att ordagrant f-off, hittade vi till slut ett riktigt mysigt ställe, The Chocolate Log, som jag berättade lite om i början. Jag gick in, tog en dusch, kröp ned i sängen och började sedan frysa. Illavarslande med feber, vilket jag inte haft pÃ¥ 20 Ã¥r, Ã¥tminstone inte med frossa… Febern kombinerades även med toalett besök ett antal ggr. Varje halvtimma tog jag tempen, som steg och steg. Sista gÃ¥ngen, innan läkarbesöket, läste jag av 39.5, puuuhhh. Oron började stiga i kroppen om att detta ev. kunde vara Malaria, med den inledande förkylningen, sedan trött, hängig och till sist hög feber. Vi bestämde oss för att ta oss ned till sjukhuset för undersökning. Vi fick tala med en mycket bra engelsk doktor, som konstaterade att det var svÃ¥rt att veta vad det kunde vara utan att ta lite prover, vilket inte kunde göras under kvällen utan att jag skulle komma tillbaka morgonen därpÃ¥. Jag fick dock med mig paracetamol och kraftig antibiotika som rensar ut allt vad bakterier heter i kroppen. Jag körde igÃ¥ng kuren genast. Febern lade sig pÃ¥ kvällen men magen fortsatte att leva rövare, värre än vad jag nÃ¥gonsin varit med om. PÃ¥ morgonen Ã¥tervände jag med ett stoltest i ena handen och läkarna tog ett blodprov. Efter en timma Ã¥tervände vi igen för att fÃ¥ resultatet av testerna… Laboratoriemannen berättade att jag inte hade Malaria, sköönt, tänkte jag. ”But it seems like you have ” och sedan rablade han nÃ¥gon latinsk fras och det enda jag uppfattade var ”amoebic dysentri”. Det som Stringan och jag hade skämtat om under hela resan, hade nu visat sig drabba mig, amöba dysentri. Detta som Janne pÃ¥ mitt jobb sade att jag antagligen skulle drabbas av, vilket jag absolut inte trodde pÃ¥ dÃ¥. Receptet, massor med vätska, en ny kur med starka tabletter, med ev. obehagliga biverkningar, skulle jag nu gÃ¥ pÃ¥ i tio dagar, tillsammans med stark antibiotika, och de sedvanliga malariatabletterna och vitaminpillren. Samma dag gick jag pÃ¥ toaletten 15 – 20 ggr, viktminskningen var/är antagligen total.

Hur lyckades jag få amöba dysentri? Ingen aning, men jag skulle tippa på att jag tagit mig på munnen med smutsiga händer och mycket bra saker finns att säga om Indien, men hygienen = 0.

Efter två dagars sängliggande har nu kraften börjat återvända och jag får behålla det jag dricker och äter. Riktigt elaka små gynnare, mina amöbor. Det har med andra ord inte hänt så mycket de senaste dagarna. Läst, sovit, handlat medicin, ätit. Jag känner mig lite yr i skallen och trött av kurerna jag går på nu, men annars är allting bra.

Hoppas allt är bra med er därhemma.

/Fredrik