Spattig som få…

Jag har blivit galen…(tyst Hanna! Jag vet vad du tänker säga).
Jag känner mig konstig. Just nu upplever jag ett slags lugn panik. Kan inte riktigt förklara det, ena sekunden känns det riktigt bra att åka(kommer ju få så himla kul) och andra sekunden är jag övertygad om att min värld kommer rasa samman när jag lämnar Arlanda(jag vet att planet kommer störta). Luugn…Panik!…Luugn…Panik!…Luugn…Panik! Jag undrar hur det kommer slut…nej jag fasar…Nej! Jag undrar…fasar…undrar…fasar… Ay caramba!
Du haas aine kartoffel in dine schosen! (eller som titel på en väldigt bra parkteater jag såg för inte så länge sen)…HJÄLP!

Det känns bra dock, för jag är så uppbokad med att träffa nära och kära att jag inte får sådär jättemycket tid över att tänka på det. Fast det gör man ju ändå. Eller så får man ångest för att man inte tänker på det tillräckligt….om man inte tänker på det kanske man glömmer något…bäst att oroa sig 24/7 annars kanske det blir nåt fel!

Jag åker om en vecka…jag kan inte förstå det…En vecka…1 vecka…1 v….än väcka…un vecko…one week…una semana…eine Woche…EN VECKA! Shit asså man bah åh han lixom bah sådä bah! UrgelGurgelgurel urk mannhatt!

Titta! Ser bara vad som hänt! Jag bara snackar i nattmössan hela tiden. Kan inte tänka en hel tanke…börjar prata med mig själv…tror att jag är en tumapa…eller en blåval…tjattrar goja som en anka…går som en speedad dromedar…äter som en 2-åring…jag känner mig som fågeln som irriterar Kalle Anka på julafton…Papadia!

Man är pigg och dödstrött. Hungrig och mätt. Glad och ledsen. Kul och tråkig. Energisk och utmattad. Galen och normal. Apa och blåval.

HJÄLP!