Min hatt stannar i Slovakien

Hello kottar och skog!

Framme i något som kallas för Bratislava. En stad vi inte visste. Vi hade hört om ett UFO och som i många Östländer ett slott. I landet som dansade med Tjeckien fram tills 92.

Vi gled in kl 23. Trötta placerades rumporna på en bänk utanför tåget. Två poliser dök upp, bad om pass som de granskade i allt för lång tid för att det skulle vara lugnt. Vi hade tydligen gjort någonting fel och fick böter på 33 Euro. Vi gissar att de kommer söka upp våra hemadresser och skicka en faktura. Kanske är det 33. Kanske 66 Euro. Precis vad vår välslipade budget sökte. Vi letade upp bussen. Sista försvann 15 minuter tidigare. Vi frågade en gammal man och han rekommenderade taxi för 2-3 Euro. Vi uppsökte en taxilänga. 15 Euro skulle det kosta. Aldrig. Men 10 då. Sebastian bestämde att vi skulle gå istället. Ett problem. Hur hittar vi hostelet utan karta. Vårt första intryck av denna stad var bedrövligt. Men detta skulle förändras radikalt. Men ännu var inte natten över.

En urban yngling letade fram sin Smartphone och visade vägen för oss. Vi försökte memorera och började vår resa i staden. Vid första korsningen fick vi problem. Gissningslek och osunt förnuft. Vi hittade några fulla ungdomar som även de tog fram sina phones och sa att vi absolut inte kunde gå de 40 minuter som återstod. De rekommenderade taxi för 3 Euro. Gringos som blivit lurade. Vi vandrade bredvid en känd park med en stor blomma som tydligen är en farlig plats på natten. Vi fann ett stort torg med värsta Vita Huset och med ett gigantiskt pampigt slott som lyste som en måne i bakgrunden. Vi hittade en gitarrman som sa att vi skulle fråga en kvinna som kunde engelska i en park. Denna hemlösa kvinna visste allt om livet, Sverige, Greta Garbo, Björn Borg, skidåkare, fattigdom, liljor och Slovakien. Hon var även känd då hon kommit trea i ett 80 meters springlopp vid 60-års ålder och hon hade odlat meterhöga vita slovakiska liljor. Hon pratade i 30 minuter och gav en exakt vägbeskrivning på övrig rutt. Framme på Patio Hostel!

Nästa morgon trippade vi ut i staden. Sebbis inspekterade min nya rumänska tröja med avsky i blicken. Jag fick inte gå ut i bikini under, jag
måste åtminstone ha linne. Jag lydde snällt herr tjat.

Vilka fantastiskt trevliga människor och vilken service. Jag trodde att de drev med mig först då vi är så van vid skrikservice, men slovakerna älskar oss. Så fort vi nosar på vår karta så rusar någon fram med ofta perfekt engelska eller ingen engelska alls, men med glädje för de vårt fort framåt. Detta är en unik turiststad med en halv miljon invånare, men med de positiva delarna som turism kan ge. Små söta skyltar som pekar ut varför du borde vara i Bratislava. Även stenfarbröder som dyker upp när du inte anar det, de är för övrigt en symbol för staden. Udda konstverk byter ut varandra på gator som ser ut som Köpenhamn, Prag och Öst i ett paket. Bratislava ligger nära stjärnor som Venedig, Berlin, Budapest och det går att promenera över till den österrikiska gränsen.

Vi hade läst i Lonely Planet om UFO-bridge och att det inte var värt att besöka. Hostelet rekommenderade heller inte att åka upp i detta torn som ligger på en bro med formen av ett UFO. Vi tyckte dock att det lät mäktigt spännande. Men först ett besök på det mystiska slottet vi skådat under småtimmarna. Vi vandrade upp till Bratislava Castle, som är som ett fyrkantigt fort, ett torg, ett vitt stenbygge- att beskriva detta jätteslott är svårstavat. Sicken utsikt över Bratislavas flod och över denna unika stad. Kyrkor är populärt. På en sida av slottet lyckades jag skrapa ihop åtminstone åtta kyrkor.

Där uppenbarade den sig. UFO-bron. Vi måsta upp i den oavsett om priset var 10-15 Euro som hostelpersonalen varnat för. Priset var dock bara 6,5 Euro per person och med en hiss färdades vi upp de 95 metrarna upp i luften. Vi gick ut på plattformen och min kjol blåste som en servett. In i restaurangen på 85 meter. Vi var varken mentalt eller synligt klädda för denna restaurang. Uppklädda glädjepaket önskade oss välkomna. Vi vågade beställa en kaffe och fråga festtips. Men jag vågade inte röra någonting. Det skulle nog kosta mer än 33 Euro.

På väg mot mat såg jag den magiska platsen. El Gaucho Argentinan Steakhouse. Jag tog fram mina bästa koögon och viftade. Vi beställde fantastisk entrecote med potatisgratäng som smakade dröm. 500 kr fattigare. Vi konstaterade vilka otroligt dåliga backpackers vi är. Men ibland får man vara lyx. Våra tungor blev glada. Som vanligt fick Sebbis skämmas, jag lyckades rädda min använda servett som minne innan servitrisen tänkte stjäla den. ”Can I keep this?”. Till min stora förtjusning har Sebbis börja gilla sydamerikansk mat och sydamerikaner. Vi gick till de vita stora palatset och såg en fontän som sprutar vatten över en jordglobsliknande boll. Vi passade även på att REA-shoppa. Rena trosor är också lyx just nu. Sebastian köpte en tröja med ett skelett som spelar gitarr bredvid en kaktus.

På hostelet fläktades våra ölnosar. Hostelet hade en rockbar med tillhörande rockfarbror som förmodligen tänker gifta sig med Led Zepplin. Vi träffade Paul och Graham, två härliga hurtisar som satt med ficklampa och läste en bok på terassen. En doktor och en kemist från Canada. Jag var övertygad om att de var ett par. Jag tänkte fråga men ångrade mig. Det var tur. De var nämligen tvillingar. Jag trodde enäggstvillingar skulle vara lik varandra. Detta är tydligen bara ett rykte. När baren stängde skulle de nattas. Vår natt fortsatte med ölspel med Polen, Wales, Australien och Canada. Vi var discosugna, åtminstone hälften av oss. Men ingen av övriga. Men då trippade paret Colombia och Finland in. Inte särdeles svårt att gissa om de ville på fest. Konstigt nog ville ingen singel ut, bara de två paren. Colombianen skrattade som ett barn som rymt hemifrån. Vi fann ett mörkt ställe i en källare. Tre DJ-killar med hälften i antal på technodansgolvet. Jag gjorde misstaget att prata på spanska med herr colombian. Detta gjorde tydligen fru Finland mäktigt sur. Vi bytte ut källaren mot Sibyla-Disco. Vi tre dansade som apor, men inte Finland. Hon var svartsjuk och full av vodka. Det var Sverige och Slovakien som ägde dansgolvet. Hur kan man inte dansa när de spelar Backstreet Boys, Macarena, Las Ketchupsong och den slovakiska nationalsången. Jag fick en slovensk vän. Efter att hon pratat och gjort high-five med mig under allt för många låtar var jag tvungen att erkänna att jag inte förstod ett ord. Hon förklarade att jag dansar relaxed, så sen övade hon på att dansa med samma dåliga hållning som mig. När vi traskade hemåt efter att ha skänkt Sibyla en månadskonsumtion av svett så hade Finland gått hem. Är man colombian går man inte hem. På gatan kom en man fram till oss och frågade om vi är svenskar. Denna irländare bara visste. Han var galet rolig. Sedan kom en karate-serb. Vi lovade i alla fall irländaren att träffas kl 22 på Dubliner Pub dagen efter. Halv sex var det dags för snuttefilt.

Dagen efter gick i de bakfullas tecken. Vi skulle på Free Tour på 2,5 timme runt staden. Klockan 16 började turen och vi befann oss på plats. Sedan insåg vi att ingen av oss ville gå denna tur. Vi gick till Blue Church istället, den mest coola kyrkan vi sett. Tänk blått med blått, med stänk av blå barbieblå. Vi gick till en lekpark och åkte zebra och hund. Middagsdags. Av någon anledning ledde våra fötter oss vägen mot El Gaucho. Det gick inte att motstå. Köttbegäret var oöverstigligt.

Hem till baren. Som de trogna svenskar vi är så väntade vi in Colombia och Finland som lyste med sin frånvaro. Vi skulle ju till Dubliner. Vi tyckte lite synd om Irland som säkert skulle vänta på oss om vi valde att inte komma, men han var social och skulle säkert klara av att dricka öl utan oss. Våra trogna vänner från Canada svek oss inte. Vi smaskade öl och spelade fotbollsspel. Sebastian och jag var sämst på spelet men desto bättre på öl.

Jag tror det finns fler poliser än invånare i denna stad. På den lilla tågstationen fanns 11 stycken. Hela staden kryllar av poliser. Antingen är det väldigt kriminellt eller också hoppas de på att det inte blir kriminellt.

Vi Älskar Den Här Staden. Känns trist att nu sitta på tåget mot vår sista destination. Jag saknar dock min säng och att käka svensk falukorv. Kommer inte frivilligt åka tåg på ett tag. Dock kommer jag sakna att sträcka ut huvud och tunga som på film genom ett tågfönster när värmen bränner till. Det är något både vackert och melankoliskt över det. Jag tror att vi kommer att ha åkt sammanlagt 21 tåg när resan är klar. Vi har då besökt 7 länder, rest igenom 11 länder och besökt eller sett tågstationer i 10 huvudstäder.

Sebastian-citat: ”Såhär mycket folk pratar jag inte med på tio år”- som under den här resan alltså.

Bye Bye Slovakien och dina 5 miljoner charmtroll och trollar. Då får vi se vad Gdansk och kanske även Sopot i Polen har att skänka till oss. Vi sitter nämligen på ett tåg till Gdansk, efter att just ha lämnat Warszawa. I dag blir det bara 14 timmar på tåget. Spännande notis är att Polen och Sverige är de enda länder som haft sopkorgar på tågen. Vi önskade övernatta på rivieran Sopot egentligen men alla hostel blev fullbokade på två dagar så därför blir det grannen Gdansk. Juli har börjat.

Pis änd löv
Mickis