Hyra vespa ar ett bra satt for att kunna utforska omradet runt Khao Lak. Pa uthyrningsfirman kommer tjejen forst fram efter att jag ropar halla ett par ganger. Hon ser yrvaken ut men pladdrar pa i ett och ber om ursakt for att jag fatt vanta i flera sekunder. Det ser ut som hon har nattlinne pa sig trots att klockan ar tio men jag tanker att det kanke ar ett typiskt svalt och behagligt plagg som de brukar anvanda i Thailand. Men jag har fel. Det ar ett nattlinne och hon ar yrvaken. Medan hon irrar omkring och letar efter diverse dokument som skall signeras for att jag skall fa hyra vespan forklarar hon vimsigt att hon kom med Bangkokbussen i natt och har inte sovit sa mycket. ”Sorry, sorry” lagger hon till for att jag fatt vanta igen, denna gangen for att hon inte hittar dokumenten.”Vad heter du fragar hon medan hon fyller i papperen. Jag heter Ga”.
Jag tycker inte alls att jag fatt vanta lange utan istallet blivit valdigt val bemott. Hon har en san fantastisk personlighet sa jag kan omojligt kanna nagon irritation. Hon har gnistrande och stralande ogon som ler i kapp med hennes vackra mun och smilgropar. Hon ar lika genuint trevlig som Lill-Babs verkar vara och nastan lika virrigt pladdrig och gemytlig som Viveka Lern. Med andra ord, super go! Hon skojar med mig medan hon drar de olika reglerna som galler for uthyrning. Det kanns som om jag kannt henne i hela mitt liv…. som en bastis.
Jag skriver gladeligen pa dokumenten, ger henne 200 bath och mitt pass utan att sa mycket som att kasta ett oga pa vespan som lika garna kunde vara totaldemolerad utan min vetskap. For mig ar det helt otankbart att hon skulle forsoka lura mig. Jag hoppar pa vespan och forundras av vilka fantastiska manniskor det finns.
”Oh mister” ropar hon efter mig. ”I have to tell to you, there is no insurance in Thailand”. Knappt detta reagerar jag pa trots att det alltid annars for mig ar en sjalvklarhet att ha forsakring om nagot trakigt skulle intraffa. Nagot las pa vespan finns tydligen inte heller men hon forsakrar mig om att de aldrig haft nagra problem med stulna vespor i Khao Lak. Utan att blinka tror jag henne forstas och fraser ivag med svalkande vind i haret och till bredden fylld av hennes smittande gladje och positiva personlighet.
Forsta malet med min fard ar hotellet som mamma och pappa bodde pa for nagra ar sedan. ”De hade sa himla mysiga bungalows pa Palm Andaman Beach Resort” hade mamma sagt och onskade sig en liten lagesrapport fran mig.
Jag foljer kartan mot hotellet och stannar till strax innan for att kopa lite snask. Det ar tomt och ode men det sitter en brittisk man och en thailandsk tjej i femarsaldern vid ett bord utanfor affaren och spelar kort. De reser sig och foljer med nar jag gar in. Han ar valdigt pratsam och jag tanker att bade den passerade lagsasongen plus tsunamins harjning har satt sina spar nar det galler tillstromning av turister och han ar val glad att jag kommer sa han kan prata lite. Strax darefter forstar jag att det finns andra anledningar an brist pa turister som gor honom pratsam. Han har helt enkelt inte sa manga andra manniskor omkring sig… langre. De flesta ar doda. Han sager att han mist fru, svarmor, svarfar…. alla ”Nu har jag bara henne kvar sager han och tittar pa den sota thailandska tjejen.
Jag blir tyst och vet inte riktigt vad jag skall saga men han fortsatter att beratta och jag lyssnar. Efter en stund sager jag att jag tankt fotografera Palm Andaman Beach Resort at mina foraldrar och fragar om han vet var det ligger. Samtidigt som han pekar over axeln ut genom fonstret sager han att det lag dar. Jag tittar ut men ser ingenting. Absolut ingenting mer an ett jordlanskap och nagra palmer utspridda har och var. Langst bort ligger havet. Du kan fa prata med agaren sager han och vinkar in en thailandsk man som dyker upp utanfor affaren. Han berattar hur alla byggnader i tra flutit med vagen och de fa av betong var sa illa atgagna att det inte var lont att forsoka aterstalla dem. Allt lag i en liten svacka sa han bestamde sig for att fylla igen allt med jord och sand.
Fortfarande hapen men nu over hur ett helt hotell bara kan forsvinna tanker jag pa Gas ord tidigare. ”In Thailand there is no insurances”. Tank att forlora ett helt hotell och sen kankse bara ha lan och skulder kvar. Han forstatter att beratt om den dagen det hande. Hur han sprungit ner pa stranden nar han forstod vad som var pa gang. Hur han forsokte ropa upp alla gasterna. Hur han sist upp fran stranden sen hade skoljts hundratals meter tillsammans med husdelar, bilar och parasoller. Hur han lyckats halla huvudet ovanfor vattnet tillrackligt manga ganger for att fa tillrackligt med luft. Hur han forsokt ducka och undvika att fa cementklumpar och andra foremal i huvudet och pa kroppen. Men det ar forstas en sak att forlora ett hotell, en annan sak att forlora de man alskar. Jag vill inte fraga honom om det men jag ser i hans ogon att han saknar flera personer som varit betydelsefulla for honom.
Jag aker vidare pa min rundtur och ser ruinliknande hotell, batar begravda till halften i lera men ocksa nyrenoverade bungalowbyar och manniskor och maskiner som arbetar med ateruppbyggnaden. Det finns definitivt hopp om en ljusar framtid har.
Vespan forblir orord aven under natten som Ga hade sagt. Hon ar inte pa plats nar jag kommer for att lamna tillbaks den men hennes syster ber mig vanta och Ga dyker strax upp med ett brett leende och ett ”sorry Mr Per that you have to wait”. Ingen vara sager jag och undrar skamtsamt om hon sovit battre i natt. Hon skrattar gott och nickar. Vi smapratar med varandra och jag far tillbaks mitt pass under tiden. Hon skamtar lika friskt idag.
Eftersom mamma och pappa, moster och morbror kommer till Khao Lak i mars undrar jag om hon har nagra bilar att hyra ut. Aven om hon fortfarande ler ser jag att glittret i hennes ogon avtar nagot nar hon sager ”No car… not any longer. After tsunami I do not know where they are”. Hon pekar pa ett fotokollage pa vaggen bakom sig och forklarar stolt att forut hade hon minsann fyra sadana bilar. Hennes tidigare sprudlande glada och skamtande rost far ett annat tonfall, ett lagre och dampat tonfall. ”I tried to look evrywhere but I do not find. I find no car”. Jag tanker igen pa hennes tidigare ord om att forsakringar inte finns i nagon storre utstrackning i Thailand och hon fyller i med att staten hjalper inte. Ingen hjalper. Forutom mamma da. Men bilar ar dyrt och mamma har inte rad.
Jag tanker igen pa att aven om det ar fruktansvart och stora forluster sa ar det trots allt bara materiella ting och pengar. Jag vill garna saga nagot trostande till henne i form av att det viktigaste ar att de man alskar finns hos en men jag lyckas hejda mig just innan hon med sankt rost och tarfyllda ogon sager att hon forlorat manga nara och kara. Bade familj och vanner.
Berattelsen och forvandlingen av den sprudlande tjejen till en sorgsen flicka far det att knyta sig i magen pa mig och jag kanner att aven mina ogon fylls av tarar. Det blir tyst. Jag vet inte vad jag skall saga. Det jag kanner jag vill gora ar att hoppa over disken till andra sidan dar hon sitter och ge henne varldens mest omsorgsfulla och goa kram som jag skulle kunna astadkomma. Men svensk som jag ar stracker jag mig till att racka over min hand och lagga den pa hennes arm och samtidigt saga att jag ar valdigt ledsen for hennes skull.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.