Tåget Xi´an – Guangzhou, 30/9 – 09

Skrivet på tåget mellan Xi´an och Guangzhou, den 30 september 2009

Vi uppgraderade oss från den hard seat vi åkte från Beijing till Xi´an till en hard sleeper. Det känns väldigt skönt. Istället för 200 människor i hårda säten i 90 graders vinkel i en två-vånings vagn är vi 66 personer i en öppen vagn med trippelvåningsängar. Det är ljust, luftigt och det gör en väldigt stor skillnad på sig med toaletterna. Två toaletter på 200 personer eller två toaletter på 66 personer!
Det känns även som att det är en stor skillnad på våra medresenärer. Istället för att bli utstirrade, hånade och utskrattade blir vi lämnade ifred. Alla sköter sitt på ett lugnt sätt, även om det var lite fint att alla i hard-seat vagnen pratade med varandra och var mer tillsammans. Det känns inte heller som att här är samma hierarkiska rangordning som i hard seat-vagnen. Där fanns det de som reste utan platsreservation; gamla människor som satt och försökte sova i trappan och som alla andra trampade över, näst i rang var de med platsreservation med trasiga kläder och skor, med rynkiga ansikten och ärrade händer, efter den kom barnfamiljerna som bara lät sina barn kissa rakt på golvet i vagnen och gjorde att vi blev lite rädda för att det skulle komma på våra väskor som vi var tvungna att ha under sätet på golvet. Lite för sig själv var de andra unga i vår ålder, de umgicks mest med jämnåriga och märktes inte så mycket, förutom när de väckte oss framme på småtimmarna för att fråga om vi kände för att prata lite – obehagligt! Högst i rang stod nog män som mannen som satt mitt emot oss, lite finare kläder, hela, och en resväska och något att bläddra lite i – han drog flest skämt på vår bekostnad, han kunde stoltsera med att kunna några ord engelska så att han kunde kommunicera något med oss och han kunde bestämma vem som fick sitta var av de utan platsreservation.
Vissa människor är människor, andra är nästan djur.
Det var intressant att testa på hur majoriteten av tågresenärerna i Kina reser, men det var ingen vidare angenäm upplevelse. Det kunde helt enkelt inte bli så mycket sömn i de hårda raka, trånga sätena. Man kan inte säga att vi kom fram utvilade till Xi´an efter 17 timmars tågresa.
Man kan kanske känna att man är lite mättad av allt detta tågåkande, tåg och tåg och tåg. Vi får se, har planer på att flyga till Thailand – mer fördelaktigt ur visumavseende och förhoppningsvis kan det bli lite båt och kanske till och med bussåkande längre fram.
Vi hade ju planer på att se mer av Kina; Shanghai, Guilin och Yangshou till exempel, men det är bara för mycket med nationaldagen som infaller imorgon, visserligen är det väl bara en vecka till eller så som det skulle påverka runt resandet, men det räcker nu. Vi är lite trötta. Dessutom vore det trevligt med ett billigare land igen och framförallt vore det trevligt med ett land med lite mer mat som vi kan äta. De första dagarna i Beijing blev det lite pizza och McDonalds BigMac utan burgare – inte så spännande eller nyttigt. Sen hittade vi väl lite kokt kål, men efter ett par måltider bestående av kål och ris tröttnade vi även på det. Vi testade ett par vegetariska restauranger, men inser att vi har lite svårt för sjögurkor, sjöstjärnor och liknande även om de är vegetariska fejkvarianter.
I Xi´an har det bara varit störtomöjligt att hitta något att äta förutom McDonalds, Pizza Hut och Subway – typ de enda ställena med engelsk meny och där pekboken fungerar något så när. Det är inte så spännande mat och kanske inte så nyttig eller mättande heller. Vi hittade inte ens någon affär i Xi´an som sålde bröd, spännande när man försöker proviantera inför en 27 timmars tågresa och verkligen alla nudlar innehåller kött! Jaja, vi har fortfarande ett par mealbars från Sverige kvar, så det går väl ingen nöd på oss.
Nu är det rödaktig eftermiddagssol över kinesisk landsbygd utanför fönstret – vackert! Man önskar ju verkligen att vi haft möjlighet att åka till Guilin också! Jaja, vi får väl spara det till en annan gång… eller om vi kommer tillbaka igen senare under resan, har ju faktiskt visa för ännu en inresa. Det är så mycket man vill se och det är så billigt att åka tåg i Kina, men vi vill väl vidare; se något annat, möta andra människor. Det handlar väl mycket också om att vi är lite trötta på storstäder nu. Först Helsingfors, sen St Petersburg och Moskva, sen Ulaanbaatar och sen superstorstaden Beijing och nu sist Xi´an. Det är mycket människor, mycket trafik bestående av bilar, bussar, mopeder, cyklar och vespor och det är mycket ljud och oväsen hela tiden. Det är kul hur vi blev så överväldigade av tystnaden i Beijing vår första dag där, i jämförelse med det ständiga öronbedövande oljudet i Moskva och hur vi sen mer och mer märkte att det var en ganska hög ljudnivå även i Beijing. Visst var Beijings tunnelbana, i alla fall på de nyare linjerna något av det smidigaste och tystaste som vi åkt, men alla dessa bilar alltså! Det är lite svårt att förstå hur man flyttar hus, parker, trädalléer, hur man bygger dammar och förstör den oerhört vackra naturen för att göra plats för alla dessa bilar! Att behöva gå igenom långa gångtunnlar för att kunna korsa de 8-filiga vägarna mitt i stan! Hastigheten i Kina är i alla fall lägre än den både i Ryssland och Mongoliet och bilisterna visar lite mer hänsyn istället för att bara förvänta sig att man ska gå upp i rök av att de tutar och vi har inte sett några bilar så totalt intrasslade i varandra, vilket vi såg överallt i Mongoliet. Det är dock väldigt främmande med bilar och vespor på trottoaren och än mer konstigt att de här företräde framför de gående som går där!
I alla fall, Beijingvistelsen då. Vi stannade i Beijing i sju nätter och hann med en del, även om det blev en hel del bara strosande också. Första kvällen gick vi en sväng i området kring vårt boende. Det var en härlig känsla att gå bredvid dessa stora nybyggda komplex med annorlunda arkitektur och lite neonljus här och var, för att i nästa stund svänga in på en lite mindre gata prydd med röda lyktor och kantad med en massa matställen av olika sort – allt från restauranger i olika klass till ett hål i väggen, alla med en inkastare som kom fram. Det hela gjorde en glad! =) Och vårt boende, schyst läge i ett schyst område. En liten petitess var väl bara att vi inte riktigt uppskattade den inglasade toaletten som upptog halva rummet och gjorde att man inte hade möjlighet att vara ifred – inte ens på toa!
Under de övriga dagarna besökte vi hutongområden, Tian an men Square, den förbjudna staden, Himmelens tempel, Beijings zoo med sina jättepandor, den kinesiska muren, ett par marknader, OS-byn och några till parker och tempel och så.
Säkerheten är ganska rigorös – man måste scanna sin väska vid varje ingång till tunnelbanan, liksom vid Himmelska fridens torg där man även måste gå igenom en metaldetektor. Kanske kan man lite känna att mycket av det där bara är en kuliss, till exempel kom vi två av tre gånger in på Himmelska fridens torg med en tändare i väskan. Och vadå att väskan scannas när man går in i tunnelbanan, vad spelar det för roll när man kan ha vad som helst på sig? Nästan lika löjligt som alla dessa munskydd – lönt att springa runt med ett munskydd, men aldrig tvätta händerna, eller i alla fall ta av det när man sätter sig någonstans för att äta. Lite knäppt kanske. ;p
Jaha, av allt det vi hann med att besöka var nog strosandet i fina parker och i hutongområdena det jag uppskattade mest. Beijing var ganska bra på allt det där med grönska, trots alla bilar. Dels var det ju alla dessa gator kantade av trädalléer, dels alla dessa parker. Finast av alla var nog parken med den vita pagodan; vatten och fina blomsterutsmyckningar. Och alla dessa persikoträd.
Hutongområdena var ganska blandade till sitt utseende – det fanns de turistanpassade där man kunde se tjugo rickshaws med turister komma i en karavan och där försäljare inte lämnade en i fred, dör allt var tillfixat och nyrenoverat och det fanns en del västerländsk mat- och caféalternativ, och sen fanns det de områden med grusvägar, allmänna toaletter i form av ett par hål i marken på rad bredvid varandra, där människor handlade ingredienser till kvällsmaten i nån affär innan de försvann in i en smal gränd. Båda hade väl sin charm och var mysiga på sitt sätt – även om de senare kändes mer autentiska.
Samma blandning kan man nog säga att det fanns på marknaderna. Utanför vissa stod turistbussarna parkerade och man hörde svenska, norska, engelska, franska och tyska överallt. Försäljarna rykte och slet i en och man blev inte lämnad ifred. På andra hittade man inga andra västerlänningar, prissättningen var alldeles annorlunda och personalens bemötande väldigt olikt det personlen hade på de andra marknaderna. Vi gjorde väl inga stora fynd men uppdaterade packningen lite med en ny dagpacks-väska och ett armbandsur.
I övrigt måste man kanske säga att vi blev lite trötta/blasé på tempel och andra fina kinesiska byggnader. För en inte allt för insatt känns arkitekturen igen i Förbjudna staden, Mingtomberna, Lamatemplet och i vissa andra områden i Beijing. Det var jättefint men hundratals liknande foton senare blir man liksom lite mättad.
Besöket till muren blev ett litet kapitel för sig då vi gjorde valet att ta den tur som hostelet erbjöd och som verkligen alla har varnat för. ;P Tidigt på morgonen blev vi hämtade i en liten minivan, det var vi, tre holländare, den ”engelsktalande” guiden och chauffören. Guiden pratade lite om dagordningen; Mingtomberna, Muren, lunch och ett par factories. Efter en stunds trafikköande var vi plötsligt framme vid den första ”fabriken” och vi skulle få lära oss om jade; inshasade i den enorma butiken, vid en försäljningsdisk fick vi i tio minuter höra lite kort om varför vi skulle köpa lite jadesmycken, sen var vi tvungna att titta runt i butiken i ytterliggare 40 minuter, innan det var dags att rusa vidare. Lite till trafikköande, eller snarare filzikzakande senare var vi vid en utav Minggravarna – guidad rundtur vid kanske inte den finaste av gravarna och sen bar det av igen. Muren nästa anhalt, den ökända Badalingdelen.
Då vi blev körda till en del där man måste åka kabellift upp var det bara att hosta upp än mer pengar – viktigt att vi inte sa att vi var studenter för då skulle inte guiden få lika mycket provision, trots att vi fick betala ett högre inträde på grund utav det! Sen var det fri lek på muren, så vi skyndade oss upp i kabelliften – ganska obehagligt att åka upp för det höga berget i en liten kur. Men det var det verkligen värt! Så häftigt! Vilken utsikt! Och vad fint det var! Och vi märkte faktiskt inte alls av de saker som så ofta nämns i samband med Badaling – inga försäljare, inte så fullpackat med andra turister alls. Skönt. Vi klättrade en bit på muren, tog massvis med foton och bara njöt. Det hade väl varit lite kul att gå från ett ställe till ett annat, men vi var ändå mycket nöjda när vi satte oss i liften ner igen.
Vidare på smala ringlande vägar längs bergen – riktigt obehagligt att sitta utan bälte när chauffören körde mer på vänster än på höger sida utav vägen trots att man inte såg vad som hände på andra sidan kurvan! Lunch, och vi slängde i oss lite kall kinesisk mat på ett inte allt för trevligt lunchställe innan det var dags för de två avslutande fabrikerna. Man kan väl säga att vi just då inte var mest glada eller förväntansfulla. Första stoppet var en sidenaffär och vi fick en föreläsning om varför siden var så bra, inte så spännande. Sen blev det väl lite mer intressant då vi gick till ett kinesiskt tehus. Även om det kanske inte var det mest autentiska tehuset så var det intressant att höra om olika tesorter och att få testa dem på det ”kinesiska viset”. Avslutningsvis blev det lite fotmassage vilket var ganska uppskattat för ett par trötta fötter.
Muren, tehuset och fotmassagen gjorde att man var nöjd med turen och dagen, men pengautsugandet, bristen på information om dessa så kallade ”factories” där man förväntades köpa saker och den ständigt stressade guiden drog ner intrycket ganska mycket och det gör väl att man är ganska skeptisk till såna där utflykter – återkommer till detta angående Terrakottaarmén.
Vi såg inga hundar på menyn på ställena vi gick till, men man får erkänna att vi inte pallade gå så länge på den matmarknad som sålde delikatesser så som sidenmaskar, skorpinioner, fågelklor och gristassar med mera. Det luktade inte godast.
Vad är nu kulturkrockens fem steg? Är det kulturkrocken som talar ibland eller vad är det? Ibland kan man bara känna sig så liten, så ensam och nästan gråtfärdig. Man förstår inte skyltar, man hittar inte, ingen förstår engelska och man kan inte riktigt vända sig någonstans. V gjorde ett besök på den så kallade ”turistinformationen”, de kunde hjälpa oss att boka flygbiljetter om vi ville det…! Tack liksom. Jaja, vi klarar oss ju i alla fall, även om vi får ta lite omvägar eller så. Som när vi skulle köpa tågbiljetterna från Beijing till Xi´an och stod där med en biljett i handen där slutdestionationen inte alls stämde med dit vi ville, alltså Xi´an. När vi fick svaret att det inte fanns något att göra åt blev man ganska gråtfärdig, men när man kom på att man sett någon skylt med ”ticket refund” och när man stått i evighetskön och nästan fått tillbaka alla pengar – då mår man ändå ganska bra och när man sen en stund senare står med rätt biljett i handen, då är man ganska glad. Man vet att man klarar sig och man har lärt sig en läxa; visa alltid på karta eller skriv på en lapp vart du vill åka, istället för att bli lurad av biljettförsäljarens engelskakunskaper! 😉