Jo, det finns faktiskt fortfarande ororda oar i Thailand

Hej!

Sedan sist har vi haft nagra harliga och lata dagar pa den vackra on Koh Chang. Jag bodde tillsammans med mina foraldrar, pa det fina resortet Koh Chang Kacha resort. Dessa lata dagar tillsammans med foraldrar och moster och morbror var en valbehovlig batteriladdning infor stundande projekt.

Vi lamnade Ko Chang for fard mot Bangkok for nagra dagar sedan. I Bangkok motte vi upp Martin och tog nattbuss till Thailandska vastkusten. Destinationen var gransstaden mot Burma, Ranong. Var buss avgick kl. 21 pa kvallen, och klockan 06 dagen efter var vi framme. Vi checkade in pa ett av stadens fa hotel och fick nagra valbehovliga timmar med somn.
I hotellfoajen satt det lite affischer uppsatta pa oar utanfor Ranong. Bilderna inneholl naturligtvis vackra strander, cocospalmer och klart vatten. Eftersom vadret ute var tamligen badvanligt bestamde vi oss for att sa fort som mojligt ta oss ut hit. Den o som sag mest lockande ut hette Koh Payam.
Efter en rundvandring pa marknaden i Ranong tog vi taxi ner till hamnen. Kl. 14 avgick var bat. Tva timmar senare var vi framme pa on.
Koh Payam ar en liten o som helt saknar biltrafik. Motorcykeltaxi fick vi aka for att komma till det Bungalowomrade vi skulle bo pa, pa andra sidan on.

For mig ar Koh Payam bilden av hur Thailand var for tjugo ar sedan, innan turistinvasionen inleddes. Det vilade ett speciellt lugn over on. Ingen stress, inga hotel, inget direkt uteliv, stranderna var nastan helt folktomma, lokalbefolkningen lever mycket enkelt. Det sags ju att vart man an kommer till i Thailand mots man av vanliga och leende Thailandare, och det stammer till stor del. Men till skillnad fran manga andra platser i Thailand, kandes det som att leendena man fick fran manniskorna har var akta.
Vi stannade tva natter pa denna o. Vi spendarede tiden med att aka motorcykel runt on och bada. Det verkade inte som att denna o hade blivit sa hart drabbad av Tsunamin.

Vi tog morgonbaten tillbaka till Ranong den 19 mars.
Vi var nyfikna pa Burma, som lag pa behagligt avstand och bestamde oss for att aka in i landet. Vi ordnade med Thailandsk exitstampel pa Ranongs migrationsverk och sedan begav vi oss till hamnen. Det tog endast tjugo minuter med Long tailbat att aka over sundet till den Burmesiska staden Kawthaung. Det var manga andra backpackers som satt i batarna pa vag in i Burma, men nar vi kom fram till staden sag vi dom inte langre. Andledningen till detta ar att folk vill forlanga sitt Thailandsvisum. Det gor man genom att forst aka ut ur Thailand och in i Burma for att sedan direkt aka tillbaka till Thailand igen och pa sa satt fa en ny Thailandsk stampel i passet, vilket gor att man kan stanna i ytterligare 30 dagar.

Nar vi skulle fa vara Burmesiska stamplar traffade vi en trevlig man som arbetade pa Burmas tullstation, och han erbjod sig att ta oss till en fiskeby som lag nagra kilometer utanfor staden.
Burma ar ett valdigt stangt land for omvarlden. Landet styrs av en militarjunta som har haft landet i ett jarngrepp sedan borjan av 60-talet. Folk far inte tjana nagra egna pengar och dom far inte rora sig fritt. Landets framste demokratikampe och tillika oppositionsledare, Lady Aung San Suu Kyi, har suttit i husarrest sedan 1991, samma ar som hon fick nobels fredspris och da man tillat ett demokratiskt val i Burma, och hon fick over 80 procent av alla roster. Men hon sitter som sagt i husarrest helt utan nagon makt att paverka.

Varken for vanliga burmeser eller utlandska turister ar det tillatet att ta sig langre ut an stadens granser. Vill man aka in i landet maste man flyga.
Sa det var med blandade kanslor som vi beslot oss for att anta hans erbjudande, men a andra sidan hade vi aldrig kommit till byn annars.
Vi checkade in pa ett hotel precis vid hamnen. Skillnaden mot Thailand var stor. Burma ar ett mycket fattigare land med mycket tiggande barn.
Efter tva timmar dok han upp, och vi akta ivag med en sliten taxi till byn. Fiskebyn lag ute pa en liten o. En bro lankade samman on med fastlandet och i samband med tsunamikatastrofen hade bron forstorts. Med hjalp av bl.a. FN hade man kunnat bygga upp den igen.
Vi fick veta att det var tredje gangen som han hade tagit med sig vasterlanningar till den har byn.

Man markte att det inte var varje dag som folk utifran kom hit. Fiskebyn som sadan var inte sarkilt speciell. I den har byn levde manniskorna mycket enkelt, muslimer och Buddister sida vid sida. Husen var byggda pa palar och pirar, precis som andra typiska fiskebyar i tropiska lander i tredje varlden. Men det var som en vag av leenden och vanlighet som slogs emot en nar man gick i byn. Alla var nyfikna pa oss, dom flesta hejade och vinkade helt spontant. Att ta fotografier av folk var sarskilt uppskattat, sarskilt da de fick se sig sjalva.

Nar vi skulle aka harifran hade bilen gatt sonder. Men efter att tio burmeser hade fixat och ordnat med bilen funkade den, med nod och nappe, igen.
Vi besokte ett buddist-tempel som lag pa en hojd, med vacker utsikt over staden och sundet.

Dagen efter lamnade vi Burma, och akte tillbaka till Thailand igen. Vi tog minibuss till Chumphon. Harifran ska vi aka nattbat till Koh Tao, for lite dykning. Om en vecka lamnar vi Thailand. Det ar med skrackblandad fortjusning jag ser fram emot Bangladesh, som lar bli nagot helt annorlunda.

Pa aterseende.
Carl-Johan