Iran: Enormt landskap och enorm personlighet.

Solens strålar börjar sakteliga stiga upp från horisonten och lysa upp omgivningen. Vi har sovit under bar himmel denna natt. Klattrade efter uppvaknande upp på en lite höjd. Man tappar nästan andan. Vyn är helt enastående. Sol, vind, vatten och miljontals år har skapat detta otroliga landskap, med sten, berg och klippformationer som spretar upp, helt utan logik, ur sanden. Ingen annastans på jorden kan man skåda något liknande. Jag befinner mig i den väldiga Shadadöknen, i sydöstra Iran. Några mil bakom mig finns civilisationen, framför mig, 40 mil av öken, fram till Afghanistans gräns och lite till.
Shadadöknen ligger några mil öster om staden Kerman, som fram tills för tre år sedan var ett populärt stopp för många backpackers som skulle besöka Bam, staden som totalförstördes 2003 i en fruktansvärd jordbävning, då 26000 iranier miste livet. Idag har 80 procent av alla turister försvunnit från Kerman.
I Iran, i alla tänkbara situationer, får man uppleva gästfriheten. Mr. Jalal var vår guide som bl.a. tog oss ut till det vackra ökenlandskapet. Men inte nog med det, vi fick också förmånen att besöka sjukhuset i grannstaden Zarand, där man hade en cermoni för traktens barnmorskor. Jalas hustru arbetar som barnmorska i Zarand. För mig som till vardags arbetar på sjukhus var detta extra intressant, och skillnaderna mellan Iran och Sverige är mindre än vad man kanske tror.

Historiens första civiliserade samhällen finns här i Mellanöstern. Det allra äldsta, Mesopotanien, grundades i det som idag tillhör Irak, men även i Iran finns några av jordens äldsta städer. Yazd är en av dessa. Här stannade vi till i några nätter efter Kerman och Shadadhöknen. Hade tur som lyckades få hotellrum i den gamla delen av staden. Den här delen består av ihopbyggda hus med rundade kupolliknande tak som består av torkad brun lera. Här och där ligger det moskeer vars minareter sticker upp som pinnar. Det känns som att befinna sig i sagan om Alladin eller i Tusen och en natt.

Efter några givande dagar i Yazd gick färden vidare till Esfahan. Esfahan kallas allmänt för Irans mästerverk. Ett besök i Esfahan är ett måste om man vistas i Iran. Det är lätt att förstå varför. Zayandehfloden delar staden i den norra och södra delen. Över floden sträcker sig flera vackra broar som delvis ger staden dess bildsköna utseende. Vid sidorna av floden finns det gott om gröna parker. Broarna används lika mycket som mötesplatser och oaser att koppla av i, som till transporthjälpmedel.
Esfahan är också staden där man kan besöka den enorma och vackra Imammosken, en av världens största och vackraste moskeer. Snett mittemot den, ligger den nästan lika vackra och stora Sheikh Lotfollah mosken. Alltsammans på Imamsquare, i centrala delen av Esfahan. Imammosken är den vackraste och mest imponerande religösa byggnad jag någonsin har beskådat, alla kategorier. Helt sagolik!
Det som förtog lite av vårt besök var att man hade placerat byggnadsställningar med skynken över hela innegården. Dessa var till för att skydda bedjande muslimer från solljuset, och de grusade helt våra möjligheter att fotografera bra bilder. På ett sätt förståligt, men trist ur vår synvinkel. Aven om ett foto omöjligt ger mosken sin rätta skonhet, man måste åka hit för att förstå.
Esfahan har också en häftig, mysig och atmosfärrik bazar, där man kan handla allt som minner om Persien och lite till, inte minst mattor då förstås. Det finns också gott om Tehus, där man kan sitta, prata med folk, känna på stämningen och om man vill, röka vattenpipa, er uråldrig iransk tradition som fortfarande hålls vid liv.

I min tidigare dagbok berättade jag om hur fantastiska och vänliga jag upplever det iranska folket. Efter ytterliggare några veckors resande sedan dess har min uppfattning inte ändrats, snarare tvärtom.
Härom aftonen, när jag och Martin satt vid flodkanten och tittade på kvällsmyllret, träffade vi Razud och hans familj, som satt och gjorde likadant som oss. Razud var en man på femtio och några år till som äger en Nokiabutik i Esfahan. I sin ungdom, före revolutionen, hade han rest runt mycket i Europa, och hans engelska var fortfarande ganska hyffsad. Vi pratade en stund om allt möjligt, bl.a. om hur vi upplevde det här landet nu, och vad vi tyckte om Iran innan vi kom hit etc. Vårt samtal slutade med att vi blev hembjudna på lunch, något som vi naturligtvis tackade jag till.
Razud bodde tillsammans med hustru, två söner och en dotter i ett fint inrett hem, med bl.a. en särskild del av hemmet avsedd för övernattande gäster, i utkanterna av Esfahan.
Razuds hustru lagade fantastiskt god mat, och det var extra gott att få äta hemlagad mat som omväxling till restaurangmaten som inte bjuder på några direkt kulinariska smakupplevelser här i Iran. Kebab, kebab, kebab och åter kebab är oftast vad som finns, alternativt pizza. Kebaben smakar inte hälften så bra som den svenska, eller turkiska, gör. Som sagt, annat var det hemma hos Razud. Så fort det började sina på tallriken öste dottern eller Razud på med ytterliggare lass. Var längesedan jag blev så mätt.
Efter att i några timmar ha varit gäst hemma hos Razud och hans familj, bytte vi adresser och sa hej då. Ännu en minnesvärd höjdpunkt på min resa var till ända.

I går lämnade vi Esfahan, för färd 40 mil norrut genom ett bergit landskap och stopp i två mindre byar, till huvudstaden Teheran. Vårt stopp här blir endast kort, redan i morgon drar vi vidare norrut, till staden Rasht och Kaspiskahavsregionen. Teheran är hem för 15 miljoner iranier. Staden ligger söder om Albruzbergen, vars snöklädda toppar man tydligt ser och bildar en slags bakgrundskuliss till staden. I Teheran finns det få sevärdheter att beskåda, och dom som finns är i jämförelse med dom i övriga landet, föga intressanta. Shoppingen är mycket trevligare och roliga i andra städer än vad den är i Teheran. Traffiken och luftföroreningen är hemsk. Allt är stressigt. Men precis som i övriga Iran är folk trevliga och hjälpsamma. Så fort exempelvis taxichauffören inte fattar vart man ska, dyker någon person upp och frågar om man behöver hjälp, och genast blir man på bättre humör.
Efter två händelserika veckor, som ska bli tre innan vi entrar Turkiet, kan jag fortfarande, precis som i förra dagboken, bara sammanfatta det hela i tre ord: Iran är fantastiskt!

Khoda hafez!
Carl-Johan