Det goda i livet är gratis – enligt sikherna

Amen…. vadan detta?! Man kan faktiskt inte ha ett inlägg som är läst 75 gånger och kommenterat… eh – två!!! TVÅ! Seriouuuuuuus.

Snyft. Ack. Allt vi ville ha var en ynka kommentar. Därför går våra varmaste tankar nu till lovely Mary (boka in oss till Tyskland nu för sjutton darling!) och Robbies mum. Hm Birgitta, ett lasso är faktiskt en idé. Men nu har Bobby i och för sig gjort en helomvändning. Från ölöverkonsumerande fotbollshuligan till backpackerpretto-flum som söker nirvana. Eh typ i alla fall ;). Jag gillar att han är så mångsidig.

Vi har i alla fall adaptat oss bra. Tex har vi fattat att indier inte kan säga den enkla meningen ”Jag vet inte”. Man kommer till busstation och frågar när bussen går. Och dom funderar lite och hittar sen uppenbart på en tid helt tagen ur luften bara för att ha nåt att säga.
Vi låter följande konversation med random hotellindier kan få illustera fenomenet:
– Hur många bor i Delhi?
– Hundra tusen.
– Hundra tusen??? Näääää. Fler än så väl?
– Ja, just det. Tvåhundrafemtio miljoner.
– Eh. Tack. Vi ska nog kolla Lonely Planet nu…

Nå. Sist vi skrev var vi i Delhi ju. Dagen efter gjorde vi det här:

Åkte tåååååg!
Vi kravlade upp redan halv sex och skuttade över den sovande hotellpersonalen i receptionen. Fett laddade för vår första tågresa. New Delhi train station var utan konkurrens den största vi varit på med en jäkla massa spår. Jag gick mest med uppspärrade ögon och snubblade på trappsteg medan Bobby läste avgångstider och passagerarlistor och hetsade mig trots att vi (som vanligt med Bob) var ute i extremsuperextradelux-god-tid.
Tåget var assoft. Asså – tänk er ett indiskt tåg som man hört om det. Och tänk tvärtom. Softa säten. En reko tågvärd som serverade vatten, te, kakor och frulle. Och en toa som gick att gå på om man var tvungen. Till priset av en dryg hundring var för sju timmar. Men medan vi satt där med våra våtservetter och en mysko militär som vankade fram och tillbaka och iakktog oss passerade dock ett annat liv förbi utanför. Det liv man inte önskar fanns. Det liv där människor bor i skjul/tält i gyttjan vid järnvägsspåret. En tredjedel av Indiens dryga miljard invånare lever på mindre än en dollar om dagen. Dessa levde utan tvekan på betydligt mindre än så.

Levde gratis!
Jamen vi vet. Vi är dunderekonomiska. När vi anlänt i Amritsar packade vi smidigt ihop oss med ett lass indier på gratisbussen till stadens huvudattraktion – Det gyllene templet.
Väl framme där slängde vi in våra ryggsäckar i sovsalen för utländska pilgrimer (och annat löst folk – typ vi) och ockuperade varsin säng. Helt gratis.
Sedan gick vi till den enorma bespisningen och fick varsin plåtttallrik och sked och satte oss i rad på golvet bland tusentals andra. Fick ris, bröd, risgrynsgröt och linsröra uppslängt ur stora hinkar. Bara att hugga in. Gratis!
Vadan detta? Jo, det gyllene tempelt är typ sikhernas heligaste plats och här låter man alla som vill bo och äta tillsammans för free. 25 000 pers om dagen äter tillsammans här. Oavsett kast/status/annat. Lite som ett kollo. Indierna fick dock inga sängar utan låg utspiridda på enorma stengolv. Men vi borstade tänderna ihop. Och gick på toaletten ihop. Asmysigt.

Gick i nirvana!
Den här kategorin står Rob för. När vi satt och softade vid gyllene templet mumlade han seriöst grejer som rensa hjärnan och nirvana. Tur att han coolade ner. Först var han nämligen hetsigt på väg in i det lilla badhuset där nakna kvinnor hoppade upp och ner i vattnet med blottade tunga bröst. Men efter nirvanasejouren var han mer imponerade över halvtimmesritualen där de bäddade ner en helig bok.

Täckte håret!
Det var man tvungen att göra. Jag gjorde det effektivt och trendigt liksom typ alla andra där med min julklappssjal. Rob tog min tjocka stickade mössa och hammarbyhalsduk. Han var inte riktigt lika konventionell om vi säger så.

Aaaaaa… och så gjorde vi så klart massa mer där. Tvättade fötterna i tid och otid tex. Och jag försökte stilla mitt godissug med mysko indiskt godis (ja, det fanns ju säkert-kort-toblerone, men jag skulle såklart vara asspeciell och köpa mysko grejer som smakade som gamla McDonaldspommes (Robs utsago).

Okej. That´s it typ.
Pernilla – om du läser det här från Mexiko. Jag typ lever i ponchon jag fick av dig. Och massa indier avgudar den. Vaaaaaar är den ifrån? Tack i alla fall.

Missa inte våra pics. Rob är heeeelt fixerad av vyer och panorama. Det är inte jag. Men jag låtsas som det lite. Han blev trots allt påkörd lite i Delhi. Jag var mer chockad än han.

LOVE LOVE LOVE!
Angie

Ps. Rob skriver en himla massa mer I hope. Kanske i morgon. Vi är i alla fall i en helskön bergsby.