Swedish man = real man

Et voila! Expedition 2008 avslutad.

Vandringen runt Annapurna circuit tog femton dagar (men då fuskade vi en aning på slutet och tog en taxi. Amen… det var vi faktiskt värda).

Nå, vi bjuder här på några av höjdpunkterna. Plus de riktiga lågvattenmärkena.

Tuffast:
Angelica och Robban, som nu korsat Thorung La! Vi gick upp fem på morgonen, och med hjälp av en pannlampa började vi treva oss upp i mörkret. På en och en halv timme hade allt vatten (och till och med solkrämen) frusit. För att inte tala om våra stackars händer och fötter. Men vi trotsade kyla och illamående och syrebrist och klättrade upp till 5416 meters höjd, tillsammans klarade vi det! Och inte nog med det – vi tog oss 1600 meter ner på andra sidan i halvmeters snödrivor. Ni må tro att vi är stolta över varandra.

Hetast på leden:
MachoBob naturligtvis. Det här med fåfänga i fjällen är inget för riktiga karlakarlar resonerade han och vandrade iväg i en fleecetröja han fått i julklapp av jobbet typ -93, med stora tygslamsor som hängde ur fickorna. Det matchade han med ett par byxor med ett rejält hål i grenen som växte för var dag tills han till slut kunnat föda en hel kalv genom hålet utan att den behövt nudda tyget.
Rob gjorde heller ingen ansträngning till att raka sig. Och tja, har man en frisyr som kräver att man gör det var tredje dag blir resultatet något av en tunnhårig monchichi.
Det försökte Rob dölja med en mössa. Ja, den mössa han i ett tidigt skede lagt på en kamin i ett kök så att den fått ett hett brännhål samt stank matos. Dessutom hade nåt rart barn varit framme och fingrat på den med degiga fingrar så Rob bar alltid med sig ett eget litet mellanmål på skallen.
Men – han är finast i alla fall (trots hans nyodlade mustach som han själv tom påstår ser ut som morrhår).

Läskigast:
Den del av stigen upp där dom bestämt sig för att bygga en bilväg. Detta innebar att ett gäng nepaleser glatt satt och högg sönder stigen vi skulle gå på, vilken ringlade sig upp längs en bergvägg som stupade femhundra meter rakt ner i en ravin.

Kyligast:
Nepals berg på vintern. Sugen på att vandra i Nepal? Lyd ett gott råd: åk under högsäsong. Det gjorde inte vi. Nä. Just det.
Därför fick vi vara med om den otroliga upplevelsen att ha snödrivor i rummet, frusna tandborstar på morgonen, tvätta oss i kokat vatten ur platshink då kranarna var frusna och alltid sova i tre lager kläder plus -10 graders sovsäck och tre filtar av typen hästtäcke.
Vi har dessutom vant oss vid att aldrig kunna spola. Toaletter (ja, hål i golvetmodell of course) som inte hade frusit fanns knappast att uppbringa. Robs höjdpunkt var när han tvingades uträtta tvåan i en snöhög på en översnöad toalett.

Oromantiskast:
Det var på dagen fem månader sedan vi träffades första gången.
– Låt oss fira med en romantisk middag, sade vi efter att vi huttrande knaprat i oss snickers i sovsäckarna.
Att vi råkade befinna oss i byn gud glömde, ogästvänliga Manang (alias ett stort blåsthål där allt var stängt) skulle inte få stoppa oss. Käck släpade vi oss till byns typ enda öppna restaurang, vår hotellrestaurang – och blev invisade i något som såg ut exakt som en värmestuga i Trillervallen. Tänk tåsvett, tänk obekväma träbänkar, tänk en kamin i mitten och tänk ett gäng otrevliga tyskar som redan tagit alla de varma platserna.
Personalen bestod dessutom av ett gäng pojkspolingar som inte ens hälsade när man själv gjorde det och helst bara satt under en filt och kollade på film hela dagarna.
– Vi tar gryta med torkat jakkött. Hur fel kan det bli liksom? sade Rob.
Ytterst fel. Ytterst fel. Om man säger såhär: brukar ni äta bilgummisegt kött med hår på när ni ska mysa till det? Inte va?
Vi tog choklad- och rispudding till efterrätt också. Den finns det bildbevis på. Vi lämnade det mesta…

Mest naiva optimist:
Robban som andra dagen utbrister:
– Kan vi inte ha en lång vandring varje år, som en liten tradition ungefär? Det här är ju härligt!
De orden fick han äta upp, om och om och om och om igen…när han svor och sparkade stenar och frös och surade och hade ont i fötterna och det yrde sand i ögonen på honom.

Allvarligast hypokondri:
Angelica som led av en uppsjö dagliga åkommor på slutet, vissa återkommande och vissa slumpvis utvalda under dagen. Men alla var faktiskt inte påhittade. 15 dagars vandring tär på kropp och själ.

Nepals mest uttjatade maträtt:
Dal bhat. Ris, grönsaksgryta, linsoppa. Jamen, visst. Det ÄR jättegott. Dock inte varje dag. Men är man Nepales är det faktisk den ENDA man äter.
– Men när ni verkligen ska festa, vad äter ni då? försökte Robbie vänligt.
– Dal bhat of course. Nepali people never eat anything else, sade den rara 25-åriga bruden och tittade på honom oförstående.

Höjdsjukast:
Robban som inte kunde sova sista nätterna för att han vaknade var femte andetag och inte fick tillräckligt med syre. Angelica som mådde konstant illa i fem dagar, med spontana småspyor längs snödrivor här och var.

Mest tragiska:
Incidenten med den indiska turist som korsade passet dagen efter oss och dog. Ingen ville bära ner kroppen tydligen och det var enorma problem att lösa det.

Nykterhetsförbundets nyaste medlem:
Bob. Vi hade inte druckit en droppe alkohol på elva dagar när vi kom till bergscentrat Jomsom.
– Shit vad gott det vore med en öl nu, sade Angelica.
– Öl? Öl? Vi skulle väl ha en vit vandring? ylade Bobbie.
– Amen, man får väl fira att man kommit över passet. Jag kommer i alla fall ta en. EN alltså. Vi ska ju ändå äta jakstek. Du kan dricka juice.
– Mutter mutter (här såg Rob ut att tänka: jag ser ut som chicken om min brud dricker öl och inte jag).
Fem minuter efter att vi satt oss med vår öl dimper våra nyvunna vänner ukrainarna som korsade passet samma dag som oss ner bredvid. Med en flaska whiskey.
– Eh, nej tack, säger Angelica vänligt.
– Det här kommer inte sluta bra, säger Robbie mycket glatt.
– Angelica, det finns inget som heter nej, upplyser ukrainarna och fyller fyra glas.
En timme senare skrålar Rob ut Hammarbyramsor och hojtar till personalen att ta in sju vodka till alla i rummet (men han sansade sig i alla fall när de kom in med sju flaskor och sade att det räckte med sju glas).
En och en halv timme senare enas hela restaurangen om att det lokala nepalesiska vin Angelica beställt egentligen var ett kodord för rävgift.
Två timmar senare hänger Rob över en ukrainare samtidigt som han hetsar några stackars britter att sjunga vilken sång de vill ha på sin begravning.
Två och en halv timme senare är Bob inte speciellt talför längre och två ukrainare håller följande tal för Angelica.
– Robert real man. Crossed Thorung La.
– Yes, swedish man real man.
– England man is no real man.
Tre timmar senare baxar Angelica ner Rob i sängen och tar av honom skorna.
Men det var en jävligt god jakstek i alla fall. Och han är ju faktiskt en riktig man.

Tacksammast:
VI! Självklart för att vi har sett en världens coolaste platser.
Men också för allt vi har.
Vi har sett barn gå i snön med flipflops och sönderfrusna tår.
Vi träffade en man vars son brutit armen och fått åka helikopter till Katmandu för operation. Totalt kostade det hela dom runt 130 000 kronor. Det var alla pengar mannen sparat ihop under hela sitt liv – och då hade han ändå jobbat sen han var 15.
Vi träffade en annan man som tyckte det var fantastiskt att vi kunde vandra ihop utan att vara gifta. Själv blev han tvångsbortgift när han var 14. Så skulle det inte vara för hans söner, lovade han.
Vi gått förbi familjer som lever under några pressenningar i snön.
Vi har bott hos familjer som lever som på 1800-talet. Alla i ett rum som endast värms upp av en liten eldstad där de också lagar sin mat.
Vi mötte två svenska volontärer som berättade att några av barnen i den skola de undervisade i inte hade råd att köpa anteckningsböcker så de fick sudda ut varje veckas läxa och skriva på samma papper igen.

Varmast:
Den sköna heta källan vi badade i sista dagen. Ahhhhh!

Nu: Pokhara. Fett turistigt. Fett skönt. Och igår åt Rob 400 gram rent kött.

Puss och kram
Angelica och Robert och några nya muskler