– Champagne och en Vesuvio, tack.

– Åååååh, dom får minsann pizza, muttrade Robban och sneglade på paret bredvid oss.
Vi hade legat på hela dagen. Solat. Badat. Ätit bananer. Sandiga, salta i fuktiga badkläder satt vi nu på vår favvorestaurang och väntade på att få in den dagsfärska HUMMERN som ägaren frestat oss med.
Men nä. Kulinariske Israelsson föredrar en capricciosa typ.

Man kan lugnt säga att våra senaste tio dagar på ön Havelock stavas: Dekadens.
Vi ockuperade en skön bambuhydda med en söt husödla som bara skrämde livet ur mig en gång. Några kvicka fotsteg bort låg den vita stranden med sköna palmer och turkosblått hav.

Och i ärlighetens namn gjorde vi inte speciellt mycket mer än att sola, bada, bli fullkomligt uppätna av mygg, läsa, sova, dricka öl och äta färsk fisk och mango.
Då och då tog vi våra sköna hyrcyklar och masade oss bort till andra sidan ön där paradisstranden ”Beach no 7” och en helt grym italiensk restaurang lockade.

Det var just där vi firade att vi varit ihop i sex månader. Satt på sköna kuddar runt ett lågt bord och hörde havets brus samtidigt som vi avnjöt mousserande vin, tzatsiki, grillade jumboräkor och chokladsalami. Och var perverst kära 🙂
Vi föredrog lustigt nog det firande jämfört med femmånadersdagens sega jakgryta och rispudding i iskalla Manang.

Dagen efter det väcktes jag av en småstressad Rob som meddelade att jag möjligtvis hann gå på toa om jag skyndade mig eftersom tidsplanen var tajt. Sedan tog han mig i handen och barfota gick vi ner till stranden där ännu en flaska mousserade väntade, accompanjerad av fruktsallad och chokladpannkakor med ljus i som jag skulle ha blåst ut om vi hade lyckats tända dom.
Så fick jag vackra snäckarmband, en hjärtformad sten och en skitfin grattis-teckning Bob ritat på halva natten. Vänta… har jag nämnt att jag är kääääääär?
Och ja… gammal också. 26. Mutter.
TAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK för alla gratulationer!

Men lite tufft var livet också. Faktiskt. Brännan kommer väl ramla av innan vi gått på planet. Och myggen var inte nådiga. Och ibland var det så vaaaaaaaaarmt :).
Dessutom upptäckte vi upprepade gånger att man inte kan vräka ur sig vad som helst bara för att man pratar svenska.
Mest kräftröda blev vi den gången vi satt på öns turistserviceplace och väntade på att få ett par flygbiljetter.
Ett indiskt (eller dylikt) par kommer in och frågar om snorkelturer. Konversationen är på engelska och vi kan inte undgå den.
– Är ni starka simmare? frågar snubben bakom disken.
– Nja…nä…
– Men kan ni simma?
– Nej, inte jag, säger tjejen.
Det tycker vi är oooooofantligt roligt.
– Hela poängen med att snorkla är väl att simma, fnissar vi till varandra.
– Tyyyypiskt indier. Vad ska man göra på en heldags snorkeltur om man inte kan gå i vattnet, garvar vi till varandra.
Då hör vi hur tjejen vänder sig till sin kille och börjar prata. På svenska.
Och två tomater önskade helst att de varit någon annanstans…

Anyway, nu är vi tillbaka på huvudön Port Blair. Imorgon flyger vi till Delhi där vi ska shoppa och äta middag med min kanadensiska vän Aileen som verkar ha förvandlats till omåttligt flummig efter ett par månader i Indien.

Och på måndag… tja, då är vi hemma igen.

SES DÅ!
Angelica (26 and not so cool about it).
Robban hälsar med – och han är ju faktiskt äääännu äldre.