Carretera Austral del 1

En film pa Yarons kamera: Johanna pa nyar som vantar pa bussen till Los Antiguos. Hon har druckit en lada UVITA-vin som kostade 7 kr och skralar “Beit hashechi shelcha masriach”. (Hebreiska, betyder: ”dina armhalor luktar svett”)

Pa nyarsdagen taxade vart rullande nyarsparty in bland korsbarstrad och sma stugor i Los Antiguos, staden som bestar av en gata.. Jag hade inte forvantat mitt talamod att halla mig kvar har till korsbarsfestivalen andra helgen i januari, men planen var att iaf stanna en natt. Yaron och hans folje pa ytterligare 20 israeler avslojade dock att deras plan var densamma. Jag tog darmed kvickt beslutet att jag inte ville borja det nya aret med att slass med en busslast Israeler pa Los Antiguos vagren kommande dag: slangde min plan i papperskorgen tillsammans med frukt och grosaker, skiljdes fran min senaste reskompis Elade (som jag lart sjunga lilla snigel) och traskade bort mot Chile.

Efter 1 km anlande jag till immigration. Efter att den unifromskladde mannen med en stampel bekraftat att jag lamnat Argentina fragade jag hur langt det var till migration i Chile. Det forste mannen sa 7 km, men hans kollega trodde 13. “Men du skall inte ga, solen gassar och det ar langt.” Manga bilar passerar, det ar battre att lifta.” Vagen mellan Los Antiguos och Chile Chico ar i ett typiskt Patagonienlandskap. Inte en bil. Inte ett hus. Inte en manniska. Bara en laaaaaaaang vag, och en massa jakla berg..

Jag lyssnade natrligtvis inte pa vad mannen sagt och gick… Efter fyra kilometer sag vagen fortfarande likadan ut som nar jag borjat, bortsett fran att jag inte langre kunde se varifran jag kommit. Langt dar framme sag jag fyra israeler som gatt samma vag som jag men som pausat langs vagrenen och nu forbannade de fa bilarna som inte stannade for deras tummar. Jag var sjukt trott pa att ga med mina 20 kilo pa ryggen och foljde deras exempel (lika bra medan jag annu lag framfor dem). Nagra bilar passerade utan att stanna varpa en gra personbil med tre argentiner forbarmade sig over denna ensamma lilla Sueca som var trott I benen och holl pa att slukas av den Patagoniska solen. Den gra personbilen antrade Chile utan problem bortsett fran att granstanten insisterade pa att snoka igenom min vaska och slanga mina linser. Mannen korde vidare in i Chile Chico och slappte av mig vid forsta basta internetcafé. “SUERTE” skrek de genom bilfonstret innan de korde vidare.

Chile Chico
P.g.a. att detta var nyarsdagen lag staden Chile Chico i djup somn. Inte en kotte syntes pa gatan, forutom en: en alkis som fortfarande var i full gang med att fira att det nya aret kommit.. Ingen turistinformation oppen. Inga israeler.. Alkisen var dock pa sitt basta humor och kande till vart det billigaste hostelet fanns till vilket han lotsade mig till mellan sina hickningar och klunkar pa den avslagna starkolen.

I djup somn var aven hostelets agare sa jag nastlade mig in pa baksidan (jag bestamde mig for att vanta tills denne vaknade, jag hade ingen lust att leta upp alkisen och fraga om han kande till fler hostel).Och pa baksidan satt ODED!!!
Oded och jag hade traffats flera ganger tidigare och vi hade closed the deal att vi skulle lifta tillsammans men nar jag skulle styra upp att vi skulle traffas rakade jag slanga ivag ett mail till fel adress och vi tappade bort varandra.

Oded ar inte stopt i samma form som alla andra israeler sa man misstar honom latt for annat ursprung. Han har inte den klassiska lockiga hastsvansen. Han skorrar inte nar han sager R. Han ar inte hogljudd (snarare lagmald) och han tvattar handerna efter han har atit istallet for att slicka av fingrarna. Pa nasan hanger ett par sma lasglasogon. Han inger alltsa ett seriost intryck.. Han ar copywriter men laser for tillfallet av radarskarmar at militaren. Han at inte ett djur pa sex ar innan han upptackte de fantastiska biffarna I Argentina och all hans lediga tid gar at till att cykla mountainbike.

Tillsammans med de fyra andra israelerna (de hade konstiga namn sa jag larde mig aldrig vad tva av dem hette) lagade Oded fantastisk Chakchuka och Tahina som vi at med israeliskt heligt brod (smakade exakt som papper) som varit en gava till dem fran en Rabin. (Jag erholl sedan ett helt paket av just detta brodet, som jag sa till mig sjalv att jag skulle ata endast om jag var I nod och nara pa att svalta ihjal.)

Morgonen den 2:a Januari klockan 10 skulle farjekontoret i Chile Chico oppna. Darmed infann jag, Ori och Oded oss dar for att inforskaffa biljetter till Puerto Ibañez. De tva anstallda (tva flamsiga tonaringar) anlande I en taxi klockan kvart over. Av dessa tva var ingen den person som kunde salja oss vara biljetter till Puerto Ibañez. En lang ko ringlade sig bakom var biljettlucka som annu saknade forsaljare. Tjugo i elva trangde sig en tjock liten chilenska forbi kon. Hon sag ut som om hon just skyndat ivag fran en porrfilmsinspelning, varldens storsta brost som hon tryckt upp under hakan, hogklackat och sa mycket smink att hon sag ut som en karikatyr med gron lappenna och metallicbla ogonskugga.
Allting gick mycket langsamt for denna dam men sa smaning om holl vi I vara hander biljetter till Puerto Ibañez!

Bankomaten i Chile Chico tog inte VISA, sa jag steg ombord pa farjan med enbart chilenska pesos motsvarande en hundring. Nasta bankomat skulle finnas 15 mil fran Puerto Ibañez, I Coyhaique, alternativt pa andra sidan gransen, I Los Antiguos, Argentina. Detta innebar att liftningen var tvungen att ga vagen, for jag hade inte rad att ta nagon buss!

Nar farjan var framme I Pto Ibañez tre timmar senare var hela paketet med heligt pappersbrod slut. Jag och Oded gick fran farjeterminalen till Puerto Ibañez stad dar vi stannade i en busskur och invantade var forsta lift. Lattare sagt an gjort… Nar inte en bil stannat pa tva timmar tankte jag att det kanske berodde pa att vi inte hade nagon skylt pa vilken det stod vart vi skulle, sa jag skrev med spritpenna pa ett papper ”Cruze de caminos” (vagkorsning) och tejpade fast den pa min dagbok. Detta funkade inte heller. Det sag just ut som att vi skulle fa bygga talt i Ibañez nar en jeep stannade med ett aldre par ostfarmare som plockade upp oss och korde oss till deras ostfarm, mitt ute i ingenstans, halvvags till Cerro Castillo. Mannen undrade vart vi var ifran. Nar Oded svarade att han var fran Israel blev stamningen plotsligt tryckt och mannen muttrade ”Mycket krig i Israel”. Nar han slappte av oss uppmanade han Oded att lata bli att kriga i Sydamerika. Fasiken ocksa! Hade inte Oded varit fran Israel hade vi kanske fatt se ostfarmen! Hedan efter bestamde vi att Oded skulle vara fran Grekland…