Tanten hade blangt ilsket pa Oded sedan hans intrang i huset men svenska flickebarn tycktes hon fortfarande tycka om (trots att de givit upphov till dramer) sa hon bistod utan problem med information om hur man kunde fa tag pa buss mot vagkorsningen dar vi skulle snylta till oss nasta lift.
Den kvava overfulla lokalbussen manovrerade ut fran Coyhaique och forsvann in mellan tva hoga berg mellan vilka blyertsgraa moln hade stockats. Molnen orkade inte halla emot langre utan tomde sitt tunga innanmate over bussen. Perfekt liftarvader…
”JUNCTION!” skrek busschaufforen. Dags att stiga av. Fran vagkorsningen skulle vi norrut. Vi hade kort ifran regnet men det kandes pa lukten att det snart skulle vara tillbaka. Vi tog var tillflykt till en busskur som sag synnerligen malplacerad ut pa denna odevag.
Om odevagens bada sidor lag vidstrackta skogsgrona angar. Angarna kantades av hoga grona berg vars toppar lag begravda under molnen. Det enda civilicerade inslaget var forutom vi och busskuren en liten bondgard nagon kilometer bort dar en gaucho holl pa att fanga in sin hast.
Ekot av gauchons skrik var det enda ljudet som hordes. I ovrigt kunde man hora en knappnal falla. Helt knapptyst. Inte en bil.
Regnet var ifatt oss. Vi retirerade in i busskuren. I och med detta gjorde Oded upptackten att busskuren var nymalad. ”How the….”… ”It doesn´t make sense!”…han drog fingrarna mot vaggen som fargade hans fingrar mintgrona. Detta huvudbry foljde honom hela dagen. Dagens ord pa hebreiska blev: ”Tseva Tari” – Nymalat.
Nu var det dags att plocka fram liftares baste van: talamodet. Efter 3 timmar i busskuren, tva paket kex och en burk dulce de leche passerade en kvinnlig langtradarchaffis som gjorde plats for mig och Oded i framsatet.
Regnet smattrade mot glasrutan men vi satt skyddade pa forsta parkett till en panoramautsikt av Carretera Austral. Varje kurva lastbilen rundade resulterade i ett helt nytt landskap och jag och Oded pa nytt i mun pa varandra: ”WOOOOOW”. Langtradarkvinnans mage borjade knorra och hon borjade ge antydan till hunger varmed vi bjod henne de kexen vi hade kvar.
Den obligatoriska hemlandsfragan stalldes sa smaningom och Odeds svar resulterade aterigen i en tryckt stamning samt att langtradarkvinnan borjade yra om krig och demonstrationer i Santiago…
Nar vi lamnat nagra kilometer bakom oss overgick den bekvamt asfalterade Carretera till grusvags-Carretera. Lastbilen skakade sig fram till ett landskap som tvart bytts fran kossor och floder till tat hog skog med knotiga trad. Langtradarkvinnan stannade plotsligt till. Vi befann oss invid en bro. Pa sidan av bron lag en lastbil demolerad i diket. Detta hade varit hennes mission; att frakta vraket harifran.
I tva timmar hade hon forsett oss med enastaende landskap pa forsta parkett. Detta fortjanade en regalo sa som tack gav vi henne det enda vi kunde komma pa som present: En lada Gato Negro.
Vi borjade ga langs vagen. Enligt Odeds kartlasning befann vi oss nu langt ifran nagon civilisation. Nasta stad lag troligtvis 10-15 mil bort. Vi foljde vagen i en halvtimme innan vi fick stopp pa nasta lastbil. Pa forsta parkett satt har tre stycken grahariga langtradarchaffisar. Vi har inte plats i bilen, men ni kan sitta daruppe sa han och pekade upp pa flaket…
”You deserve a hug!!” skrek Oded om att jag fatt stopp pa lastbilen. Detta var det basta! Ett helt flak till vart forfogande… Hit med grill, Norrlands Guld och Gyllene tider!!
Lastbilsflaket var sandigt och grusigt, men det var bara charmigt… anda tills lastbilen borjade rulla…
Vinddraget fick sanden att lyfta fran flaket varpa den ilskt attackerade ogon och munnar. Mot min vilja svalde jag en hel lekpark. Vi omrationaliserade oss pa flaket for att forsoka undfly stenlunga; jag krop upp i ett horn och Oded i ett annat. Da oppnade sig ater himlen och spydde stora graa droppar over vara huvuden. Regnet hade raddat oss fran sanden men omsatt en ny attack. Regnjackor pa! I tre timmar satt jag uppkrupen i hornet pa lastbilsflaket och forsokte sa gott jag kunde skydda delar av min kropp samt mina dyrbaraste agodelar (dagbok och kamera) mot regnet under en rissack till det oronbedovande ljudet av platflaket som skakade av att lastbilen dundrade fram pa den haliga grusvagen… Vara vaskor simmade runt pa flaket i lerig sorja. Den smala vagen skar genom kolsvarta skogar. Vagen avlostes ibland av rangliga jarnbroar. Vid nagot tillfalle skymtade jag under rissacken en glaciar pa ett berg.
Ovanfor vara huvuden seglade tradgrenar samt daggkapor i storlek av parasoller som stack ut fran den tvara bergsvagg lastbilen foljde. Otroligt vackert! Som i en mardrom! Jag trodde aldrig att denna vag skulle ta slut… Mina fotter hade stelnat och regnet fatt mina converse att spricka i sommarna.. (inga blota strumpor dock, for de hade jag glomt satta pa mig)
Jag horde Oded skrika i andra anden av flaket att det borjade klarna. Jag stack ut huvudet fran rissacken och sag honom sitta i andra anden som en drankt katt. Vansinnesfarden hade forsatt honom i extas. Skogen borjade glesna. Pa vanster sida foljde vi Puyhuapisjon. Regndropparna blev lattare. Lyckan var total. Jag krop ur rissacken, stallde mig pa flaket och filmade detta ogonblick innan Oded skrek ”WATCH OUT” och jag knockades av en ovantad tradgren..
Framme i Puyhuapi kunde vara isklumpar till fotter knappt bara oss. Vi var helt tackta av lera sa nar vi antrade stans billigaste hostel fragade man sig var fasen vi kommit fran…
Hostel Las Rosas: En trasig tragrind leder in till ett hus som flagnar av bla och vit malarfarg. Det forsta du ser nar du antrar huset ar en poster (troligtvis fran 80-90 talet) i A1 format av en blondin med bara brost. Vrider du huvudet at vanster ser du Van Dame i motsvarande storlek som med kat blick spanner sin ena arm. Katten hulkar sig fram innan den kraks pa golvet.
Allting som finns i huset ar halvtrasigt och lagat med eltejp. Vattenkranen i koket fungerar inte utan har lagats med ett provisoriskt plastror som nastan nar fram till diskhon. Gasbehallaren till spisen lacker in i mitt och Odeds rum. Man kan saledes inte vistas dar inne utan att fa huvudvark. Duschen saknar avlopp och maste osas efter avslut. Señorans unge har en speldosa som spelar samma melodi 48 h i strack….
Trots att Oded uppger att hans sang i ratthalet ar mindre bekvam an att sova i talt stannar vi har tva dagar. Puyhuapibesoket fyller vi med att lifta fram och tillbaka till den hangande glaciaren och besoka byns enda oppna restaurang dar man kan valja mellan tva matratter: lax alternativt gris med kokt potatis. Tva matratter som hon uppenbarligen lagat tillrackligt manga ganger for att komma fram till hur man gor dem bra…
vilka äventyr johanna 🙂