En borjan av en trekkingturné

Efter att ha vilat upp mig nagra dagar som grasanka i Bariloche och haft angest over att beratta for hosteltanten pa att jag rakat dansa bort dorrnyckeln pa fyllan anlande Golan ovantat till mitt hostel vid 23-tiden mitt i en asado – till min raddning! (Jag hade precis fatt 50-taggaren Omar pa halsen som overoste mig med gavor i form av bocajuniostrojor samt marionettdockor och skickade lappar med sitt telefonnummer och mailadress till mitt rum och ville att vi skulle traffas…) Med sig hade Golan ett helt lager med galna historier som berattades till nargila och rodvin. Hans senaste upptag hade varit i Chaitén dar han, genom att ljuga ihop att han varit journalist, erhallit en massa snaskig information om vulkanutbrottet och med denna astadkommit en artikel pa 14 sidor…en artikel som hans syster pa Israelisk TV bett honom maila for att undersoka mojligheterna att publicera…

Jag hade beslutsangest som vanligt over vad jag skulle gora harnast. Golan erbjod mig att folja med honom och gora Freytrekken om jag inte hade nat annat inplanerat. Jag tankte att detta var det basta alternativet for aventyr sa jag bestamde mig for att folja med aven om jag vid detta laget var ganska trott pa att trekka…

Vi upptackte snart att vi utgjorde det perfekta trekkingteamet, med en som klacker knappa idéer och den andre som moraliskt stottar dem. Forsta dagen kortade vi ned fran planerade fyra timmar till tre eftersom vi antraffade ett Refugio (vindskydd) utrustat med vedspis pa vagen. Refugiot var rena fyndet sa det antog vi ogonaboj till varat hem och slog upp en lapp pa dorren med ”CERRADO!” – (stangt) for att fa joka ifred och lura ivag andra potentiella nattgaster.
Dagen spenderade vi genom att samla ved, ligga och lasa pa refugiots tak i duggregn samt ata; vi hade slapat med oss sjuka mangder mat sa denna dag blev det mat fem ganger och vi lyxade aven till det genom att laga tva matratter till middag. Efter middagen drog vi igang elden som skulle halla oss varma hela natten.. och den blev sa rejal att vi inte kunde vistas inne i refugiot pa en timme.

Men somliga straffar gud med detsamma…
Foljande morgon satt vi pa en sten invid backen i morgonsolen och drack arabiskt kaffe och laste da en parkvakt, till utseendet paminnande om en scoutledare/fagelskadare med en liten tunn mustach, gron hatt och matchande scarf runt halsen, kom fram till oss. Parkvakten hade sett vaskor parkerade i refugiot och kom nu for att hora om det var vara och isafall informera oss om att refugiot ar stangt p.g.a. att det ar smittat av det dodliga rattviruset, Hantan, och att man saledes under inga omstandigheter kan sova dar utan ar tvungna att fortsatta till Camp Frey. ”Bad Luck, for vi sov dar inatt”, svarade vi. Och Golan inflikade att det nog var storre risk att rattorna smittats av nagon av hans sjukdomar. Parkvakten berattade att han blockerat dorren till refugiot med ett stort hanglas men att nagot smartskaft bant bort det. Han lamnade oss med den slutliga uppmaningen att uppsoka lakare om influensaliknande symptom skulle upptrada inom 10 dagar.

10 dagar… Nu var det bast att gora det basta av vara sista dagar i livet sa vi trekkade jarnet, besteg berg med varldens utsikter, at annu mer, hade sex fyra ganger om dagen, badade i floder, snackade skit. Vi utbytte hygieniska lardomar; jag larde Golan att tvatta handerna och diska sina kastruller efter han atit (inte bara med fingrarna) och han larde mig att man inte dor av att ata frukt och gronskaer som inte ar skoljda och att diskmedel inte behovs. Vi hade the time of our life, kom varandra jattenara, jag blev stortforalskad och vi bestamde oss nar vi liftade tillbaka fran slutet av trekken att vi skulle ge oss ut pa trekkingturné och skapa storys…