Salar de Uyuni

Till tourkontoret kom vi pa morgonkvisten slapande pa en stor ananas, 3 liter vin, 6 paket kakor samt 3 dagars konsumtion av mackor och mayonnas. Man skall alltid vara skeptisk och utga fran att man inte far vad som utlovats i priset. Utrustad for krig!

Vi valkomnas av de personer vi skall dras med kommande 3 dagar: Zoë, 18-arig oversocial brutta fran England samt fader Vandjeer och son Alejaandre fran Brasilien.

Vi akte ivag med en buss som tog oss till Bolivias grans. Dar var det svinkallt. Vi fick frukost och stamplar i passen samt bytte fran buss till Jeep som skulle koras av var palitlige 150 cm langa indianchauffor Oktavio som fanns gomd under en gron Ché Guevara keps.
Oktavio krop omkring pa Jeeptaket som en spindel dar han surrade fast vara vaskor.

Oktavio har kort Jeep genom dessa Salvador-Dali liknande landskap i 25 ar, genom oknar, vulkaner, bisarra stenformationer, bubblande geysrar samt blodroda sjoar fyllda med flamingos. En vanlig dodlig hade kort vilse pa 5 minuter i dessa andlosa mil av ingenting. Men Oktavio klarar detta galant. Aven om vi snart haller pa att volta nar vi far mote och Oktavio kor upp pa en hog sandig vagren.

Vi stannar vid en tavelliknande vy av en vulkan som kastar sin spegelbild i en gron lagun. Efter fotografering gor Oktavio en rivstart och kor vidare genom oknen tills vi kommer till nasta varm kalla. Alla kvistar ivag for att byta om medan jag och Golan slanger av oss kladerna vid kanten och hoppar i. Zoe ansluter sig. Golan smakar som vanligt pa det varma kallvattnet som stinker svavel. Som en blixt fran klar himmel far han ett infall att han skall spetsa en flamingo, flyger over poolkanten pa alla fyra, gor en kullerbytta och borjar smyga fram som en tiger i vassen. Flamingosarna kanner lukten av psykopati och gor en hastig retratt. Golan ger upp. Lagger sig i vattnet och forsoker flyta med strommen mot flamingosarna. Sjunker som en sten.
Jag har fotograferat/filmat jakten och ar inte nojd med resultatet utan vill ha action. Jag borjar darmed hetsa filmens huvudperson genom att skvatta lera pa honom dar han ligger och plaskar som en strandad mort.
Golan besvarar angreppet med att flyga upp i kraw maga position och kladda ner hela mig med lera. Tva leriga handavtryck satts pa Golans brost. En blodig fight tar vid som avslutas med att jag aker med nasan fore tillbaka i poolen.

Med blot bikini kor vi vidare till geysrarna som egentligen inte ar nagra geysrar utan graa bubblande hal som kastar upp lera.

Nog med aventyr. Vi anlande till bunkern vid Laguna Colorada pa 5000 m dar vi skulle tillbringa natten. Det blaste vinter. Sommartid gar temperaturen har nattetid ner till -20. Ingen varme finns i bunkern. Men har man tur (vi hade tur – Gary hade inte tur)kommer en liten grinig indiantant i kjol, hatt och flator in och slanger ihop en liten eld sa man slipper frysa ihjal vid middagsbordet. Vi drar igang annu ett nargilaprty. De ovriga tourerna samlas vid varat bort och nargila och rodvin vandrar runt. Vi forsoker bjuda Oktavio pa vattenpipa men som avbojer och sager att han ar forsiktig eftersom man aldrig vet om det kan vara marijuana.

Bunkern har blivit svinkall men vi rustar an en gang for krig och lagger oss fullt pakladda inuti sovsack under dubbla alpacafiltar. Folk fryser. Men Golan vaknar mitt i natten av varmeslag och sticker ut i minusgrader for att kyla ned sig varpa han sedan hoppar over i en annan sang utan tacke.

Pa morgonen ar marken frusen. Oktavio har sovit i bilen. Vi har sovit under dubbla alpacafiltar. Vi snaskar frukost medan den lilla indiantanten som bor i ett sjaskigt hus utanfor bunkern ilsket jagar sin lama och kastar slagord efter den pa quechua.

Vi stannar till vid turistattraktionen ”arbol de piedra” – ”trad av sten”. Var fan ar Golan? Vi borjar vandra genom djungeln av gigantiska stenformationer och finner honom tillslut uppflugen pa det hogsta berget. Jakla uppmarksamhetstorsk! Jag klattrar efter och vi ater kakor uppe pa berget. Vi kor vidare genom fler laguner och flamingosar. Nar dagen lider mot sitt slut akommer vi till hotellet som ar byggt av salt (vi slickar naturligtvis pa vaggarna for att se sa att detta stammer) dar jag och Golan nastlar till oss en svit. En stor sang av salt pa ett golv av salt sa det svider under fotterna. Brevid ett bord av salt. Allt placerat mellan vaggar av salt. Vi festar upp kvarvarande vin och skivar upp ananasen efter den lyxiga hotellmiddagen.

Klockan 04.00 kors vi upp av Oktavio som har borjat lasta vaskor pa taket i pannlampa. Vi kor ut i den andlosa 12000 km2 stora saltoknen. Stannar for att se soluppgangen. Gor stuyots och tar de klassiska Salarkorten. Kor vidare till isla del pescado, en fiskformad o mitt ute i saltoknen som kryllar av kaktusar. Oktavio lagar frukost. Har vantar vi sedan i en timme pa att en bil med varan lunch skall anlanda men som aldrig anlander. Vi kor vidare till ett annat salthotell som ligger mitt ute i saltoknen. Men man ser knappt nagonting av vaggarna av salt, for de har tapetserats med uppmaningar ”kop nagonting snalla”. ”om ni gillar denna byggnad kop nagonting.” Tjuriga indiantanter sitter under sina hattar i drivor av dukar, mossor och vantar. Vi koper ingenting. Kor vidare till bergen av salt. Oktavio ar pa daligt humor for att var lunch inte har anlant. Vi lamnar saltoknen och kor till den lilla staden Uyuni, en riktig skithala som overlever enbart genom att vara parasit pa saltoknen.