Det harda arbetet lat sig borjas och svetten droppade ner pa halfardig ananas och fullmogen manjok. Arbetet bestod till storsta del av att avlagsna ogras som olovligen trangt sig pa och borjat suga i sig naring fran bonor och bananer pa Brunos hektarstora plantager (fran sma sota klover till meterhoga bestialiska ormbunkar).
For en lagom bekvam janta fran ett for lange sedan industrialiserat valfardslandland som inte var van att lyfta ett finger var det harda forsta dagar med verktyget asadon – det anstrangande verktyg Bruno njot mest av att satta mig i arbete med. Omma axlar och god somn trots skeva bambubritsar var ett faktum.
Den lediga sondagen innan Pierre skulle lamna Santa Cruz gjorde vi en utflykt till ett majestatiskt vattenfall. Bruno hade hemma i lerhuset tvingat pa mig ett par tre storlekar for stora indiantofflor och dartill smusslat med skosnoren i vaskan att knyta fast dem pa fotterna med. Detta for att batarna inte skulle smita ivag med floden vi skulle bli tvungna att korsa. Enligt Bruno skulle vagen till vattenfallet snarare vara avancerad an medioker och icke pa nagot villkor ga att korsa barfota eller med flipflop hur naiv jag an var. Med oss till vattenfallet foljde Brunos nyinflyttade campecinos fran La Paz, indianparet Sergio och Natalia. Vi vandrade fram pa grusvagen tills Bruno gjorde en ovantad tvar vanstersvang ned i tat djungel. Vi utgjorde ett lammeltag efter Bruno som fick bereda vag med machetes. Allt tydde pa att det var ar sedan nagon tagit denna vag (…forutom skalbaggar och viboras).
Efter att ha halkat ett antal ganger pa den fuktiga leran och slagit huvudet i ett par slabbiga grenar var vi framme vid den fruktade floden.
Samtliga indiantofflor snorades pa, Bruno gjorde likasa och fyllde ut sina med gras och sag mer an nagonsin ut som en pajas med sina grona tighta mini-fotbollsshorts uppdragna over naveln, sin taniga kropp och sitt langa stripiga har.
Vi utrustades med varsin pinne att halla balansen med och Bruno banade vag. Jag forstod med ens varfor Bruno envisats med indiantofflor och omaka skosnoren. Floden var iskall, djup, strom och full med vassa stenar. Bruno hoppade likt Gollum mellan stenar, upp i och fran lian till lian och scannade noggrannt uppifran var framfart over stenarna; hur vi tacklade livsutmanande svarigheter, kampade for att halla balansen, skrapade upp knan och holl pa att slukas av strommen.
Halvdyngsura, med hattarna pa sned och andan i halsen ankom vi slutligen till vattenfallet som var en oas vart varenda skrapsar. Vi kastade av oss kladerna ut i det kalla vattnet och simmade bort till vattenfallet dar vi klattrade upp for de hala klipporna som var tackta av gront klibbigt ogras och vi kunde sitta bakom vattenfallet som stortade ned med sadan kraft att det danade. ”Svensk omkommen i vattenfall i Boliviansk djungel”- forsokte jag att inte tanka.
Vilket fantastiskt naturens underverk som placerats har mitt i ingenstans. Vi njot i fulla drag tills vi holl pa att frysa ihjal och undernarda Natalia nara pa hade forvandlats till en liten blalila dvarg.
Pierres avfard hyllades slutligen med en shamanic session inne i skogen i shakrat i skenet av en eld vid Brunos nyuppslagna torrperiodsbostad – tipin. En magisk natt under ledningen av Brunos shamaniska pulserande danser, digeridoo, trummor avslutades tvart nar solen trangde sig in mellan bananplantor och kaffebuskar. Vi var grymt hungriga sa Fabien och Yohann gick for att tillfredsstalla samtliga magars onskemal och kom tillbaka med hela koket (bokstavligen – detta ar Brunos kok): Humintas, sallad, en stor gryta med halvbrand apelsinmarmelad, en hink potatis samt bananer. Bananer och huminats grillades pa pinnar, potatis gravdes ned i askan och glomdes bort under Brunos skamt som fortfarande var igang (i stil med en gang da han jagat for mycket orm sa nar han skulle kissa fick han for sig att hans manslem var en vibora varpa han tog ett krampaktigt grepp for att den inte skulle smita…) Nar vi slutligen skulle avrunda och ga och lagga oss i tipin till vilken vi kankat mangder av filtar och halmmadrasser hade denna totalinvarderats av myror sa vi fick lomma tillbaka till lerhuset och i vanlig ordning krypa ned pa bambubararna. Myrorna skulle Bruno ta itu med nastkommande dag; ansluta sig till deras stig, folja efter, soka upp boet och noggrannt forstora detta med gift.
En ny vecka paborjades med rensning av annu flera gronsaksodlingar och huggande av sockerror som vi skulle koka och blanda ner i var morgonpito (pito: ett rostat mjol av slaktet quinoa som blandas med vatten och chankaka – rasocker). Jag var sa flugbiten och det kliade sa att jag dagdromde om att ta en machetes och skala av mig huden. I och med eldmastare Pierres forsvinnande blev aven jag tvungen att borja gora eld i Brunos spartanska kok som han sjalv endast tilltrader cirka en gang per ar. Ovriga aret tar langa omvagar. Detta p.g.a. att han skyr matlagning som pesten. Pa grund av detta intar han nar han ar sjalv all sin foda ra – vid nagot tillfalle i ett helt ar (dar aven inkluderat kott…)
Jag var inte direkt nagon stjarna pa att lara mig gora eld, det kandes mest skrattretande att forsoka fa eld utan papper och med ved som blivit dyngsur da det regnat in i kokshyddan genom taket men efter envisa lektioner av Fabien, Bruno och senare aven Fernando hade aven jag nastintill tagit kontroll over elden.
Yohann och Laetitia hade begivit sig i Don Valdos vita jeep mot Apolo. Nu var aven Fabiens tid kommen. Han hade studerat biologisk mangfald med storsta mojliga intresse i en och en halv manad men skulle nu via Apolo bege sig vidare till nasta shakra dar quechuaindianen Fidel (”Fidel-mundo”) skulle lara honom att plocka koka, gora mjol och andra i Fabiens ogon superintressanta saker. Med Fabien bestamde aven jag mig for att gora en snabbvisit i Apolo och kolla min mail dar odesdigra beslut lag och vantade. Det var en stralande dag sa jag och Fabien bestamde oss for att vi inte skulle lagga varat ode i handerna pa den ende som vagar trafikera strackan Santa Cruz – Apolo, Don Valdo. Vi bestamde oss darmed for att ga…
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.